Harvard business review, knappast något soft humanist-tillhåll, utan snarare en extremt väletablerad utåtriktad ekonomisk tidning med företagsledare som målgrupp, skriver om konsekvenserna av automatiseringen.
"Vad händer med samhället när robotar ersätter människor?" är den sortens artiklar jag har hållit utkik efter nu i svallvågorna efter Osborne och Freys lustiga men intressanta och extremt spridda artiklar om att 47 % av de amerikanska jobben nu är i fara för att ersättas av datorer.*
Det är en kort och koncis inblick i ekonomiska modeller av framsteg, och den jämför klassiska faktorer som transporters hastighet, och hur den har ökat med 2 % per år under de senaste hundra åren, med den digitala världens snabba framsteg. De tekniker som följt Moores lag, som halvledarteknik, har i jämförelse ökat prestanda med 40 % om året de senaste 50 åren.
Sammanfattningen av resonemanget (vi är nu bara på tredje stycket!) är nästan övertydlig:
Denna framstegstakt är inbyggd i skapandet av intelligenta maskiner, från robotar till bilar till drönare, som snart kommer att dominera den globala ekonomin -- och i den processen driva ner värdet av mänskligt arbete med häpnadsväckande hastighet.
Men slutsatsen fick mig ändå att hicka till: "Detta är anledningen till att vi snart kommer att få se horder av medborgare med noll ekonomiskt värde."
De flesta teknikoptimistiska artiklar jag har läst hittills föreställer sig nog ändå (åtminstone i diskussionen) att människorna kommer att dra nytta av automatiseringen och kunna få mer intressanta jobb än de som ersätts.
Den här artikeln är nästan en uppvigling att lämna människornas sida och ta de intelligenta maskinernas parti -- det är ju de som "snart kommer att dominera den globala ekonomin". Är det alltså budskapet som tidningen vill föra fram till företagsledarna att det går att byta sida, från människornas sida till maskinernas?
Jag blev väldigt fundersam för ett år sen, när Googles Eric Schmidt uttryckte sig radikalt om relationen mellan människor och maskiner:
Loppet står mellan datorer och människor, och mänskorna måste vinna. Det är min tydliga ståndpunkt. I den här striden är det väldigt viktigt att vi hittar det som människor är riktigt bra på.
Vad är de alltså ute efter? Det senaste året måste diskussionerna ha rört sig vidare från att det är ett lopp mellan människor och maskiner till att det är i maskin-ekonomin som vinsterna finns.
Det tror jag är det centrala i resonemanget -- de vinstmaximerande företagen bör ta steget över från att satsa på människor till att satsa på maskiner. Riktigt vad det innebär tror jag ingen riktigt inser, men artikeln citerar Brian Arthur som myntat uttrycket "den andra ekonomin" som täcker den växande ekonomiska sektor som skapar värde "under" den fysiska ekonomin. Den beräknas 2025 vara lika stor som den ursprungliga ekonomin, och jag förstår det som att den består av automatiska (digitala) informationsutbyten av olika slag.
Här tror jag att själva värdeskapandet och hur man räknar på det kommer att bjuda på en del överraskningar och extrema fluktuationer.
Jag försöker skapa modeller för min inre syn av hur samhället kommer att se ut när/om det här blir verklighet:
- En stor industriell sektor som lyckas skapa värde i en helt automatiserad ekonomi. De står i stor utsträckning utanför politisk kontroll, men kommer att vara extremt inflytelserika, och stora delar av samhället kommer att vila på tjänster från de här företagen. I vissa sektorer kommer de att ha de facto-monopol på sina tjänster, eftersom tjänsterna är så betydelsefulla och samtidigt komplexa att det inte kommer att finnas någon konkurrens.
- En snabbt växande andel "medborgare med noll ekonomiskt värde" som antingen får sin utkomst från någon form av subventioner eller är hänvisade till det marken ger. Alltså asfalten, i många fall i dagens urbaniserade samhälle.
- Ett politiskt styre med mindre och mindre inflytande. Om inte den politiska inriktningen ska bli radikalt annorlunda kommer politiken i det här sammanhanget att vara begränsad till ekonomisk styrning -- fördelningspolitik. För att bevara en social välfärd värd namnet behöver företagsbeskattningarna öka enormt för att kompensera för bortfallet i skatteintäkter från de arbetslösa. Hur kommer företagen att reagera inför det här, om möjligheten finns att flytta till geografiska områden med mindre skatt?
På ytan är det här helt okontroversiella resonemang i ekonomiska termer. Men om det blir verklighet har vi att göra med ett totalt förändrat politiskt landskap.
Artikelförfattarna känner nog att att deras resonemang är på väg för långt bort från en hanterbar politik, för de avslutar med en oväntat sansad slutkläm, som jag håller med om helt. Kanske är det för att lugna debattörer och kritiker, kanske är det för att de känner att man behöver börja från ett helt annat håll för att komma till rätta med det som håller på att hända:
Till slut kommer vi att behöva ett nytt, individualiserat, kulturellt, sätt att närma oss syftet med arbete och meningen med livet. Annars kommer folk hitta en lösning -- det gör alltid mänskliga varelser -- men det kanske inte blir den som var anledningen till att vi började den här tekniska revolutionen.
/Simon
*(En google-sökning på 47 % replace jobs ger relevanta träffar och en uppskattning om 137 000 000 sidor, men som vanlig är det färre än 1 000 träffar man kan få upp. I det här fallet 470, om man stegar fram i sökresultatet.)
Comments