Jag tror inte att vi lever i en simulering, men jag gillar ändå det som brukar kallas "simuleringsargumentet" och som ursprungligen kommer från Nick Bostrom. Läs om det här.
Men det känns som att simuleringsargumentet går en lång omväg. Från dagens läge så förutsätter det en tekniskt avancerad framtid där man gör en "förfaderssimulering" som är så realistisk att de som lever i simuleringen upplever den som verklig. Och det är den värld där du och jag lever idag.
Men räcker det inte med att simulera vår gemensamma historia för att man skulle kunna säga att vi lever i en simulering?
Bilden ovan postades i gruppen Art i everything som att det var en bil som fanns på 50-talet. Och de flesta kommentarer är med på noterna där. Det är bara det att bilen bara har funnits i spelet Fallout 4.
Designen av bilen är ju superfin, och jag tänker mig att många önskar sig att det hade funnits en sådan bil. Jag är övertygad om att om man tittar på bilder från förr som är sådana som man önskar sig att det förflutna hade varit, så är man också mer benägen att tro att de är sanna.
Så den som av något skäl vill förfalska historien behöver "bara" göra den attraktiv att tro på.
Javisst, sedan är det förstås ett rejält steg kvar, från att omge sig med bilder av saker som inte har funnits till att säga att man lever i en simulering, men kanske är det inte så stort?
Om vi tänker oss att alla externa minnen byts ut, alla berättelser i radionyheterna, allt som sägs på TV, alla Wikipedia-artiklar, hur länge kan det vi har internaliserat i hjärnan stå emot den yttre verkligheten, speciellt som det som finns omkring oss är designat för att tilltala oss?
Blir inte detta scenario åtminstone som en budget-version av att leva i en riktig simulering?
/Simon
Dikt och verklighet. Inom den muntliga traderingen har vi alltid varit historieberättare. Vi har förmedlat regler och kunskap i klartext, "Du skall icke dräpa", och vi har gjort det i folksagor, t ex pubertets- och menstruationstemat i Törnrosa. Berättartiden var inte så lång och utbytet av historier var inte så snabbt så vi hann bara tradera det som "var sant och viktigt", kärnan i det mänskliga samhället och varandet.
Nu har vi sedan länge romaner som förstör de unga damerna, serietidningar som förstör ungdomen och saker som är värre än så. Disney som kräver att svordomar tas ur manus när man köpt rätten att spela in musikalen Hamilton, Bonniers som stoppar återutgivning av Amorina (https://www.dn.se/kultur/n-ordet-och-grovt-sprak-stoppar-bengt-anderbergs-amorina/) Det är helt enkelt ett gungfly, men ett gungfly som vi kan hantera hyfsat eftersom berättandet är så urgammalt i vår kultur.
Nja, nästan. Men innan Trump et al så såg vi bara alternativet att stoppa in fantasierna i fritiden och försökte vara sakliga på jobbet.
(Här släpper jag denna tanketråd vars syfte var att peka på att vi på en del plan kanske redan satt simuleringen i verket.)
Om vi nu går till atomernas värld så ser vi att vår kunskap bygger på klossar av olika storlekar av vilka olika kunskaper om tillverkning byggts. De har skapats genom noggrannhet, vetenskaplighet, att kunna upprepas och att ständigt ifrågasättas av en kunnig expertis. Fan toge den som hittade på https://en.wikipedia.org/wiki/Piltdown_Man eller bilmodeller som aldrig funnits. Det skulle kunna skada och hindra utveckling.
Sant, om vi t ex tänker på brobyggande, vaccinutveckling och annan viktig forskning, men - och här kommer min poäng - kanske har vi nu lämnat industrisamhället, tillverkningsfokuset, bakom oss för så många vardagsprylar att vi kan börja lattja med dem. Det spelar ingen roll om bilen funnits på en riktigt gata eller i ett spel, den har i båda fallen funnits. Vill man skriva bilhistoria så söker man naturligtvis fysiska manifestationer men om vi skulle skriva en historia om småbilar idag så kanske det vore på sin plats att nämna att "den populära fattigmansbilen BMW izetta fått nytt liv i klimatdebatten på 1970-talet och utvecklad design i dataspel på 2000-talet". Typ.
Undrar, förresten, om vi nu delvis är i simulering, om det är det blå eller röda pillret som avslöjar illusionen. På riktigt, alltså!
Posted by: chris Jangelov | 30 december 2021 at 00:23
Tack för fin kommentar Chris!
Ja, tanken att vi redan lever i en simulering är både deprimerande och hoppingivande. Framför allt hoppingivande för att det möjliggör för oss att billigt kunna byta till att leva i en bättre värld... :-)
Samtidigt får man hålla koll på gränsen för simuleringen. Den som säljer dig en simulerad bil i stället för en verklig gör livet jobbigt "på riktigt".
Och om den simulerade världen är alltför tilltalande kommer folk att bli så besvikna på vad de får i den verkliga världen att de blir deprimerade. (Om man inte medicinerar bort det förstås... Men då är vi kanske på gränsen för vad som kan ses som meningsfullt vad gäller livet, universum och alltihopa...)
Posted by: Simon | 30 december 2021 at 12:00