« Internet-kbt, vem tjänar på de'? | Main | Varför är dessa frågor ännu inte centrala? »

29 december 2021

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Dikt och verklighet. Inom den muntliga traderingen har vi alltid varit historieberättare. Vi har förmedlat regler och kunskap i klartext, "Du skall icke dräpa", och vi har gjort det i folksagor, t ex pubertets- och menstruationstemat i Törnrosa. Berättartiden var inte så lång och utbytet av historier var inte så snabbt så vi hann bara tradera det som "var sant och viktigt", kärnan i det mänskliga samhället och varandet.
Nu har vi sedan länge romaner som förstör de unga damerna, serietidningar som förstör ungdomen och saker som är värre än så. Disney som kräver att svordomar tas ur manus när man köpt rätten att spela in musikalen Hamilton, Bonniers som stoppar återutgivning av Amorina (https://www.dn.se/kultur/n-ordet-och-grovt-sprak-stoppar-bengt-anderbergs-amorina/) Det är helt enkelt ett gungfly, men ett gungfly som vi kan hantera hyfsat eftersom berättandet är så urgammalt i vår kultur.
Nja, nästan. Men innan Trump et al så såg vi bara alternativet att stoppa in fantasierna i fritiden och försökte vara sakliga på jobbet.
(Här släpper jag denna tanketråd vars syfte var att peka på att vi på en del plan kanske redan satt simuleringen i verket.)

Om vi nu går till atomernas värld så ser vi att vår kunskap bygger på klossar av olika storlekar av vilka olika kunskaper om tillverkning byggts. De har skapats genom noggrannhet, vetenskaplighet, att kunna upprepas och att ständigt ifrågasättas av en kunnig expertis. Fan toge den som hittade på https://en.wikipedia.org/wiki/Piltdown_Man eller bilmodeller som aldrig funnits. Det skulle kunna skada och hindra utveckling.
Sant, om vi t ex tänker på brobyggande, vaccinutveckling och annan viktig forskning, men - och här kommer min poäng - kanske har vi nu lämnat industrisamhället, tillverkningsfokuset, bakom oss för så många vardagsprylar att vi kan börja lattja med dem. Det spelar ingen roll om bilen funnits på en riktigt gata eller i ett spel, den har i båda fallen funnits. Vill man skriva bilhistoria så söker man naturligtvis fysiska manifestationer men om vi skulle skriva en historia om småbilar idag så kanske det vore på sin plats att nämna att "den populära fattigmansbilen BMW izetta fått nytt liv i klimatdebatten på 1970-talet och utvecklad design i dataspel på 2000-talet". Typ.

Undrar, förresten, om vi nu delvis är i simulering, om det är det blå eller röda pillret som avslöjar illusionen. På riktigt, alltså!

Tack för fin kommentar Chris!

Ja, tanken att vi redan lever i en simulering är både deprimerande och hoppingivande. Framför allt hoppingivande för att det möjliggör för oss att billigt kunna byta till att leva i en bättre värld... :-)

Samtidigt får man hålla koll på gränsen för simuleringen. Den som säljer dig en simulerad bil i stället för en verklig gör livet jobbigt "på riktigt".

Och om den simulerade världen är alltför tilltalande kommer folk att bli så besvikna på vad de får i den verkliga världen att de blir deprimerade. (Om man inte medicinerar bort det förstås... Men då är vi kanske på gränsen för vad som kan ses som meningsfullt vad gäller livet, universum och alltihopa...)

The comments to this entry are closed.

  • "En läsvärd blogg om informationsanvändning och hur ny teknik förändrar vår verklighet och vår kultur." -- Urban Lindstedt, Internetworld nr 7, 2006

Böcker

Blog powered by Typepad
Member since 12/2003