Jag tror inte att vi lever i en simulering, men jag gillar ändå det som brukar kallas "simuleringsargumentet" och som ursprungligen kommer från Nick Bostrom. Läs om det här.
Men det känns som att simuleringsargumentet går en lång omväg. Från dagens läge så förutsätter det en tekniskt avancerad framtid där man gör en "förfaderssimulering" som är så realistisk att de som lever i simuleringen upplever den som verklig. Och det är den värld där du och jag lever idag.
Men räcker det inte med att simulera vår gemensamma historia för att man skulle kunna säga att vi lever i en simulering?
Bilden ovan postades i gruppen Art i everything som att det var en bil som fanns på 50-talet. Och de flesta kommentarer är med på noterna där. Det är bara det att bilen bara har funnits i spelet Fallout 4.
Designen av bilen är ju superfin, och jag tänker mig att många önskar sig att det hade funnits en sådan bil. Jag är övertygad om att om man tittar på bilder från förr som är sådana som man önskar sig att det förflutna hade varit, så är man också mer benägen att tro att de är sanna.
Så den som av något skäl vill förfalska historien behöver "bara" göra den attraktiv att tro på.
Javisst, sedan är det förstås ett rejält steg kvar, från att omge sig med bilder av saker som inte har funnits till att säga att man lever i en simulering, men kanske är det inte så stort?
Om vi tänker oss att alla externa minnen byts ut, alla berättelser i radionyheterna, allt som sägs på TV, alla Wikipedia-artiklar, hur länge kan det vi har internaliserat i hjärnan stå emot den yttre verkligheten, speciellt som det som finns omkring oss är designat för att tilltala oss?
Blir inte detta scenario åtminstone som en budget-version av att leva i en riktig simulering?
/Simon
Recent Comments