Jag postade en liten video av ett Alibaba-lager på Facebook. Det ledde till en intressant diskussion.
Det finns något i de här framtidsvisionerna av högeffektiva, automatiserade lager och fabriker som jag vänder mig emot. Det har kanske främst att göra med den förenklade världsbilden. Det är nästan som att visionen i sig har en viss människosyn, eller rättare sagt att om människor ska få vara med i den nya fina enkla framtiden så måste de bete sig på ett helt annat sätt än nu.
En av möjligheterna är att inkorporera automatiseringen i samhället på ett avskilt sätt, så att robotarna springer omkring i sina lager, där nästan ingen ser dem. Jag tror att jag har kommit fram till att jag inte vill ha det så.
Om automatiseringen ska finnas ska den synas tydligt, och fler i samhället ska vara inblandad i den, i att underhålla systemen etc. Då ser man också lättare om automatiseringen går över styr.
Jag tänker mig den första möjligheten, att vi kapslar in robotar i fabriker och lager som att vi skapar kulisser, där vi har en vision för vårt kuliss-samhälle som kan vara extremt romantisk och nostalgisk: små lokala samhällen med hög delaktighet där mycket av historien är bevarad. Men för att det ska fungera i modern tappning får vi en ökande mängd komplex teknik "någon annan stans". Här är en fin bild från Les murailles de Samaris av Shuiten och Peeters:
Det var längesen jag läste albumet, men jag minns det som att huvudpersonen länge misstänkte att det allting inte var som det verkade i staden, och till slut lyckades få syn på maskineriet som drev staden.
Det här handlar ju också om utbildning -- för att vi ska få nästa generation att kunna förvalta arvet måste det vara många som känner till komplexiteten i samhället, och då är det bättre att ha den mitt bland oss. Vi får väl anstränga oss att göra vacker teknik så vi får ett samhälle värt att bo i, eller?
/Simon
Här finns embryot till en verklighet som beter sig som en kuliss.
https://spectrum.ieee.org/automaton/robotics/robotics-hardware/this-plant-is-driving-its-own-robot
Kanske är Törnrosa-historien egentligen den nya dystopin, fast den här gången är det tveksamt om puppan öppnas och något mognare kommer ut.
Det kan dock bli vackrare filmer än beväpnade stålskelett som härjar i ett raserat New York. Kanske talar de med David Attenboroughs röst också :-)
Posted by: chris Jangelov | 05 december 2018 at 11:17
Det var influenser från många berättelser i din kommentar! Men jag tror jag förstår poängen med växten och dess mekaniska bakgrund. Kraftfull illustration.
Jag och Per hade en TV-idé om "Kontinenten" som var det digitala landskap som växer upp mitt ibland oss, och då tänkte vi oss faktiskt nån i stil med Attenborough som guide i det hela! Vi pitchade för SVT men de förstod intet... Men det är längesen...
Posted by: Simon | 05 december 2018 at 21:59