Många känner att människan har kommit i kläm de senaste decennierna. Det hänger ihop med digitalisering och byråkratisering, med naturvetenskapens kalla framgångar och med en skenande kapitalism.
Det är svårt att hitta ursprunget till det här, men jag tror mig ha hittat åtminstone en grundorsak, en kulturkrock mellan två processer i samhället, som jag skulle vilja kalla "meningsskapande" respektive "symbolisk".
Språket är centralt för båda processerna, men båda går också långt utanför språket. Själva orden är det som binder ihop processerna, och gör att de kan fortgå och samexistera.
Den meningsskapande processen har funnits åtminstone så länge människan har haft ett språk, antagligen hundratusentals år. Den symboliska processen sträcker sig antagligen bortom uppfinnandet av skriftspråk, men i vilket fall som helst är skriftspråket en av de viktigaste faktorerna i den symboliska kulturen. Tidsmässigt hamnar vi antagligen inte längre än 10 000 år tillbaka i tiden.
Jag ser de två processerna som att de fortgår parallellt i samhället. Den meningsskapande processen är vår grundläggande navigation i världen. Den består av otroligt många små verktyg som har arbetats fram under lång tid, på ett evolutionärt och lite slumpmässigt sätt, snarare än systematiskt.
Jag kallar den meningsskapande processen för M och den symboliska för S.
M är en "grundad" process, och den grundas i våra känslor, värden och värderingar. M hjälper oss att tala om vad vi känner, och hur världen fungerar, vem vi ska lita på och vem vi står i skuld till. M är skvallrets process, och fördomarnas. Att ha "fjärilar i magen" är ett bra exempel på hur M har hittat ett uttryck som gör att många hittar den där känslan som man känner när man är nervös. Det är ett "sant" uttryck på ett fundamentalt sätt.
S är å andra sidan en formell process som gör att man kan koppla olika ord till varann. S användes tidigt för att hålla reda på ekonomiska förhållanden. Det gjordes säkerligen muntligt från början, men kunde göras i mycket större skala så fort man kunde fixera något på papper och låta orden på pappret representera ett faktiskt sakförhållande.
I S finns det ingen mening, utan varje gång man vill avgöra om ett uttryck är meningsfullt eller meningslöst så får man använda M-processen i stället.
Ett område som kanske ligger någonstans mellan S och M och klarar sig utan en meningsskapande evaluering är när vi människor har skapat verktyg och maskiner. En maskin är en intressant process som inte behöver någon meningsskapande utvärdering för att fungera. Man kan förstås ställa sig frågan om det är meningsfullt eller "lönt" att skapa en viss maskin, men det påverkar inte själva maskinens funktion. Så länge maskinen gör det den ska kan man säga att den skapar en form av mening.
Kanske ska man säga att maskinen sätts upp för att skapa något som kan ge mening i M. Man skapar en maskin som ska gjuta plastskålar, och det är meningsfullt, för att plastskålarna är praktiska att ha när man lagar mat.
Plötsligt går maskinen sönder, och gör skålar med hål i. Det funkar inte längre när man ska göra soppa, men vissa skålar får många jämna hål och kan användas som durkslag. Då blir de meningsfulla igen, fast i en delvis annan process.
Meningen som skapas kanske kan ses som någon sorts "resonans" mellan människor, omgivning och artefakter. Mening skapas när det skapas värde för människorna. Det finns inget absolut i vad en människa känner mening i, men det finns saker som många har gemensamt, och som är tillräckligt gemensamt för att man ska kunna bygga upp en kultur kring det.
Relationskänslor och relationsuttryck tror jag länge har varit centrala i den mänskliga kulturen, och där finns också en tydlig resurskonflikt när man ska lösa exempelvis hur attraktiva unga män och kvinnor ska fördela sig och bilda nya familjer. Skvaller och liknande pekas ibland ut som själva språkets ursprung, och jag tror att samtal om relationer och även skuld och skam i de sammanhangen har varit centrala tidigt. [Ref Dunbar]
Här är ett tydligt exempel på hur språket lyckas hålla meningsskapandet stabilt, utan att det finns någon objektiv betydelse att referera till. Människors känslor är tillräckligt gemensamma för att man ska kunna förutsätta att det finns något att referera till. "Freja kom från Ketills stuga i morse" kan vara ett lugnande besked eller det som gör att grannbyn bränns ner, och det finns en kärna av känsloengagemang hos gruppen/familjen som är så påtagligt att det går att använda för språklig referens. Det inre måste göra sig påmint, och vara gemensamt för att funka som bas för språket. Är inte du också hungrig nu efter att ha läst så mycket av min text?
För att sammanfatta: den meningsskapande processen M får sin stabilitet genom den gemensamma kunskap och framför allt de gemensamma värden som finns i gemenskapen. Den språkliga delen av M använder ord som symbol för olika betydelsekonventioner. I vardagligt tal skulle man säga att "orden betyder något", men för att göra tydligt hur processen fungerar vill jag poängtera ordens självständighet, och konventionernas värde.
Den symboliska processen S fungerar ganska annorlunda, och utnyttjar att man kan koppla ihop olika ord med varann i mönster, och koppla ihop dem med andra symboliska processer, som till exempel matematik. De tidigaste skrivna exempel som finns bevarade rörde affärstransaktioner. Jag tänker mig att räknesätten utvecklades parallellt med att man fixerade betydelsen av vissa ord som man behövde för affärstransaktionerna. Det är just det här fixerandet av betydelser som jag ser som kännetecknande för S-processen. Ett exempel skulle vara att "det går 12 tum på varje fot".
På det här sättet har M och S orden gemensamma: "tum" och "fot" har en betydelse för alla, och i M kan man fortsätta att använda "fot" och mäta med sin egen fot, om man vill, och framför allt så vet man tillräckligt väl vad "fot" betyder, eftersom ens kroppsdel ger en värdet direkt.
När S-processen fixerar värden så görs det på ett symboliskt plan, i den betydelsen att man inte behöver koppla de symboler som används till M-systemets värdering. "En fot är tolv tum" är något man bestämmer, och som får en självständig existens, precis som att matematiken har en självständig existens. När man tittar på affärstransaktioner är det lätt att få syn på den här sortens samband.
M-systemets vardagliga resonerande använder ord på ett informellt sätt. Det går att prata om "risk" som något ganska vagt som man bör undvika, och S-processen kan blanda sig i och säga "men risk är lika med sannolikhet gånger konsekvens". Då får M-processen ersätta sin ytliga betydelse av risk med sannolikhet och konsekvens (som man kanske också har rätt ytliga begrepp om). Man gör en distinktion, som kan vara bra för den som gillar preciseringar, men för den som inte gillar precist tänkande och beräkningsbarhet kan det vara slutet på resonemanget.
Det här är bara några få exempel på hur S-systemet och M-systemet interagerar, för att få en uppfattning om hur systemen är åtskilda men ändå hänger ihop.
För att koppla tillbaka till textens början: digitalisering och byråkratisering är typiska exempel på sådant som huvudsakligen försiggår i S-systemet. Jag vet inte vad det beror på för egenskaper hos samhället, men i många fall har det gått att frikoppla mängder av begrepp från M-systemet, och låta dem verka på i den symboliska S-processen. Varje form av automatisering är ett exempel på hur man bygger en liten "maskin" i S-systemet som man kan ha nytta av i M. Varje gång man knyter ett begrepp mot andra begrepp i S så möjliggör man för fler sådana automatiseringar.
Och varje gång man knyter ett begrepp i S till andra begrepp, så är det ett stort steg mot att förlora begreppet i M. M är den dynamiska arena där värde och betydelse förhandlas i en gemenskap, och man kan nästan säga att S "stjäl" begreppen, eller åtminstone "kidnappar" dem. "Jämställdhet" och "feminism" tas ibland upp som sådana begrepp som började som ett djupt känt engagemang, men som har förlorat något väsentligt när de blivit förvandlade till regelverk. [Ref till Kidnappade begrepp]
Jag tror också att distinktionen mellan M och S motsvarar det som man brukar tala om när man skiljer mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Kanske ligger även skiljelinjen mellan Pirsigs kvalitetsmetafysik och subjet-objekt-metafysiken här.
I ett lärandeperspektiv rör man sig hela tiden mellan M och S, men det syns inte på någon om den har kunskap om meteorologi, hållfasthetslära eller intensivvård i M eller S. Man lär sig först en massa principer i S, och sen går vissa aspekter över i M, så att man börjar få en intuitiv känsla av vad man har lärt sig. Annat ligger kvar i S, mer som utantillkunskap. Det här är förstås en central del av den mänskliga kulturen. Jag har ingen aning om hur det går till i hjärnan.
Det finns även viktiga politiska aspekter av det här. Som sagt försiggår byråkratisering, digitalisering och automatisering huvudsakligen i S, även om de kan producera resultat som folk kan ta till sig i M. En elektronisk fotboja, till exempel, är resultatet av en väldigt komplicerad S-process, men när resultatet blir att människor känner sig trygga i sitt område, då är den tryggheten en del av M.
Så det här att digitaliseringen finns i S är den ena polen i en politisk motsättning. Den andra polen är att människor huvudsakligen röstar i M. De röstar på det som har mening för dem.
Mitt M-system säger att jag ska skriva att de röstar "med hjärtat", men jag har lärt mig så mycket från S-processerna att jag vägrar.
Avslutningsvis: jag har presenterat två system, ett meningsbärande och ett symboliskt, som interagerar i kultur och samhälle. Jag har också visat hur distinktionen mellan de två systemen förklarar en del samhällelig frustration på olika plan. Den här texten är huvudsakligen skriven i S, och det är förstås en svaghet. Jag ska åtminstone jobba på att den ska göras lättare att föra över till M.
/Simon
Stycket där du både skriver på Tyska och använder ordet kvalitetsmetafysik är onödigt obskyrt.
Podcastaren Russ Roberts är inne på att religion primärt är en meningsskapande aktivitet. Sekulariseringen i Sverige bidrar säkert till ett sänkning av M.
Jag går till tandhygienisten en gång om året. Hennes förhållande till tandsten och munhygien ger mening åt mitt tandborstande. Skam är en väsentlig komponent. Eltandborsten är inte ännu en maskin som är tillräckligt bra för att ersätta min relation med tandhygienisten. Men får jag en sådan maskin kommer jag nog sakna den där människan som bryr sig om mina tänder.
Posted by: Staffan Lincoln | 06 augusti 2019 at 11:02
Tack Staffan! Ja, kvalitetsmetafysik och Gemeinschaft och Gesellschaft är ännu bara en platshållare. I den formen kanske det heller inte är så aktuellt för dig, men formulerat som Goodharts lag tror jag att du känner igen det från olika former av utvecklingsprojekt:
---
“When a measure becomes a target, it ceases to be a good measure.” In other words, when we set one specific goal, people will tend to optimize for that objective regardless of the consequences.
---
https://infontology.typepad.com/infontology/2018/06/kidnappade-ord-och-annat-som-h%C3%A4nder-n%C3%A4r-gemeinschaft-blir-gesellschaft.html
Tack för kopplingen till religion och automatisering av tandborstning! Bra och handfasta domäner att skriva mer om.
Posted by: Simon | 06 augusti 2019 at 11:53