I början av februari skrev jag här på bloggen om hur den pågående digitaliseringen av samhället och tillvaron behandlas i en amerikansk och en brittisk tv-serie samt i en svit artiklar i Svenska Dagbladet. I dessa tre satsningar ges en bakgrund till de förändringar som pågår och det sker även en diskussion kring hur kraven på undervisning, lärande, tänkande och förståelse påverkas och vad det kan leda till.
I det här sammanhanget är det förstås viktigt att fästa blicken på hur förändringarna tas emot i skolans värld och hur synen på ämneskunskaper, kunskapsinnehåll och undervisning förändras inom olika ämnen. Skolämnesparadigm och undervisningspraktik i skärmkulturen är ett treårigt tvärvetenskapligt forskningsprojekt som gör just detta för de tre ämnena svenska, bild och musik. Skälet till att man ägnar sig åt just dessa ämnen, är att de ses som "inbäddade" i de digitala förändringar som sker i medievärlden och ungdomskulturerna och därför kanske påverkas i högre grad. Men digitaliseringen sker ju från många olika håll samtidigt och påverkar förstås alla ämnen.
Arbetet drog i gång vid årsskiftet, leds av Per-Olof Erixon, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och bedrivs i samarbete med kollegor på Malmö Högskola och Göteborgs universitet till och med 2012. Tanken med det här forskningsprojektet är både att undersöka hur förändringarna ser ut och att analysera hur lärare och elever förhåller sig till integrationen av digitala medier i de tre ämnena.
http://www.flickr.com/photos/yodelanecdotal/ / CC BY 2.0
Detta är också något som vi tittat på i Ömsesidig förståelse, om än i liten skala och utan krav på strikt vetenskaplighet. Under projektets gång har vi intervjuat och samtalat med lärare och skolbibliotekarier samt tittat närmare på vad som sägs och hur man agerar på andra håll. Det här inlägget ägnas åt hur förändringarna i synsätt och praktik gestaltar sig i ämnet svenska. I de tre närmast kommande inläggen tar jag upp matematiken, de naturorienterande ämnena samt de samhällsorienterande ämnena. Därefter resonerar fyra skolbibliotekarier kring hur de upplever att skolbibliotekets funktion och deras egen yrkesroll förändras.
Flera av de svensklärare som intervjuades berättade att de börjat använda digitala medier i sin undervisning. Några pekade på betydelsen av att täcka in det utvidgade språkbegreppet och att träna eleverna i att tänka multimedialt med hjälp av tjänster som Voicethread, Storybird och Animoto. Andra lyfte fram hur bloggar kan användas för att träna skriftlig uttrycksförmåga, retorik och socialt umgänge i digitala medier.
Eftersom digitaliseringen spelar en allt större roll i samhället, vill de föra in detta i undervisningen för att eleverna ska kunna utveckla de kunskaper och färdigheter som är viktiga idag. Litteraturläsning och samtal kring den spelar fortfarande en stor roll, men istället för att enbart diskutera med varandra och med läraren i klassrummet, kan man istället använda bloggar för att på så sätt göra det möjligt för en vidare krets att läsa och att delta. Erfarenheterna visar också, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, att det här arbetssättet låter fler elever än de som brukar vara synliga komma till tals och till sin rätt.
Flera lärare nämnde att eleverna ibland spjärnar emot och tycker att man ska "sluta med datorer och ägna sig åt svenska istället". Uppfattningen av hur undervisningen i svenska ska se ut och vad innehållet ska bestå av kan vara traditionell och tämligen konservativ. Vad detta beror på har inte undersökts närmare, eftersom vi endast talat med lärare och inte med elever.
Några lärare menade att en del elever uppfattar datorn som en slags nöjesmaskin och att de inte klarar av att använda den som ett kraftfullt arbetsredskap i och för sitt lärande. Metadata, taggning, kommenterande och förmågan att kommunicera och interagera på ett konstruktivt sätt på nätet är långt ifrån självklar. Det finns alltså risk för en andra digital klyfta och en matteuseffekt som förstärker de sociala och kulturella skillnaderna i samhället.
En lärare pekar på att vi befinner oss vid en brytpunkt, ett paradigmskifte, och därför har en fot i det nya och en i det gamla. Därför undrar eleverna ibland varför det är viktigt att blogga, att använda twitter och att samtala, samarbeta och lära på nätet. Det kan också bli ganska besvärliga diskussioner om vilka kunskaper och färdigheter som ska prioriteras, bedömas och betygsättas.
Pudelns kärna är hur kunskapen i ämnet svenska uppfattas och vad som är viktigt att lära sig och att kunna. Det handlar om förståelsen av hur samhället ser ut, hur det förändras, vart vi är på väg och vad som är viktigt att kunna. Om vi, som bland annat Henry Jenkins hävdar, är på god väg in i en deltagarkultur, är det nödvändigt att eleverna lär sig att hantera detta. Mer traditionella kunskaper och färdigheter har fortfarande ett högt värde. Den som har ett pragmatiskt perspektiv på kunskap och lärande betonar dock betydelsen av att lära sig det som är nödvändigt för att klara av den komplexa verklighetens krav. Inte minst handlar det om att kunna läsa, skriva och förhålla sig till texter av många olika slag: traditionell skönlitteratur, facktexter, fanfiktion, hypermedia, och så vidare.
Riskerna för snuttifiering, fragmentisering och en försämrad språklig uttrycksförmåga lyfts ibland fram i den allmänna debatten för att illustrera digitaliseringens baksida och risker. Här vore ett mer konstruktivt perspektiv på sin plats. Rickard Domeij, språkvårdare i svenska på Språkrådet, påpekade, när jag intervjuade honom häromåret, att det är nödvändigt att ta dagens mediala komplexitet på allvar i svenskundervisningen. Alla elever behöver lära sig att uttrycka sig klart och begripligt i en rad olika sammanhang. De måste också förstå och kunna utnyttja samspelet mellan olika typer av medier, samtidigt som de har ett kritiskt förhållningssätt till såväl innehållet som till tekniken.
En av de lärare som intervjuades, hävdade att ett mer inbjudande och diskuterande förhållningssätt bland lärare kan leda till att viktiga frågor och knutpunkter blir synliga. Det talas ofta om behovet av transparens, samarbete och kunskapsdelning, men i regel stannar det vid ord.
Kan en öppen diskussion och en högre grad av samarbete och kunskapsdelning kanske underlätta hanteringen av de möjligheter och utmaningar som svenskundervisningen står inför?
Comments