Idag skriver Per T Ohlsson i sin krönika i Sydsvenskan om nätets marodörer och vad som krävs för att stävja deras framfart i Facebook, Twitter, Youtube och andra viktiga medier.
De digitala medierna är interaktiva, bygger på aktivt deltagande och suddar ut gränsen mellan producent och konsument. Deras förmåga att skapa ett mer levande, diskuterande och öppet medialandskap och att fördjupa demokratin har uppmärksammats en hel del de senaste åren. Men utvecklingen rymmer, som alltid, också en baksida.
Nätmobbing, trakasserier och allmän lynchmentalitet är obehagliga fenomen som de senaste veckorna har uppmärksammats i mediadebatten, med Bjästa och Landskrona som två väldigt tydliga exempel. Möjligheten att göra sin röst hörd utnyttjas inte bara till konstruktiva samtal - och det får en del att ropa på filter och censur som en snabb, effektiv lösning. Det löser dock inte problemet, vilket Andreas Ekström konstaterade i samma tidning i förrgår och som Per Johansson funderade vidare kring på Infontology.
I det här sammanhanget kan och bör skolan spela en stor roll. Kristina Alexandersson poängterade, i sitt gästinlägg hos Cybernormer, att de etiska och moraliska dimensionerna av kommunikationen på nätet borde behandlas och diskuteras i undervisningen. Den är ju en naturlig och viktig del av vardagen. Men detta förutsätter förstås att pedagogerna förstår hur det sociala umgänget online ser ut och fungerar och kan hantera problemen konstruktivt.
Även när det gäller möjligheterna att stärka demokratiska krafter i samhället, finns det förstås en komplexitet och en skuggsida som måste tas med i beräkningen. I november förra året fick media- och kommunikationsforskaren Clay Shirky ett rejält mothugg av den vitryske forskaren och skribenten Evgeny Morozov, verksam på Georgetown University och ansvarig för bloggen Net Effect på tidskriften Foreign Policy.
Shirky blev känd för en bredare krets för två år sedan, när hans bok Here Comes Everybody gavs ut och snabbt blev en global bestseller. I den här boken lyfter han fram hur de digitala medierna gör det möjlighet för allmänheten att använda sitt "kognitiva överskott" på betydligt mer produktiva och samhällsnyttiga sätt än tidigare. Han argumenterar också för att detta på längre sikt kan komma att leda till ett frigörande systemskifte som innebär ett mer öppet, frihetligt, påverkbart och föränderligt samhälle.
Morozov menar i sin artikel att det är viktigt att inse att verkligheten är betydligt mer komplicerad, och att digitaliseringen även kan utnyttjas av stat och myndigheter för att hålla koll på oppositionella och upprorsmakare. Shirky svarade på kritiken och instämde i att det förstås finns svårigheter och problem, men att de digitala mediernas positiva och föränderliga kraft ändå inte ska underskattas, varken i politiken eller i samhällslivet i stort. Han är fortsatt optimistisk för framtiden.
Men det gäller förstås att inte misströsta bara för att vägen inte leder spikrakt framåt och att falla för en cyberdefaitism som kan leda till indolens, handlingsförlamning och misströstan. Det är människorna - inte tekniken i sig - som gör förändring och förbättring möjlig. Och detta kräver goda kunskaper, kommunikationsförmåga, reflektion och ett pragmatiskt förhållningssätt till verklighetens utmaningar.
De digitala medierna skapar spännande möjligheter för oss alla, men det finns trösklar och hinder på vägen eftersom det finns människor som helt enkelt inte vill väl, och som vill stanna upp och leda om. Men enda sättet att möta detta på är, som Per T Olsson påpekar, vaksamhet som bygger på ett sunt och reflekterande förnuft.
Konspirationsteorierna frodas på nätet och många lärare, såväl i skolan som på universitetet, pekar på att de studerande inte är så informationskompetenta som de borde vara. Erik Åsard, statsvetare och professor i Uppsala, menar i en intervju i DN i november förra året att hans studenter blivit allt sämre på källkritik och att de inte kan bedöma trovärdighet och kunskapsauktoritet på ett tillfredställande sätt.
Detta måste skolan förstås ta tag i! Ett sätt att göra detta på kan vara att börja använda Wikipedia i undervisningen. Och det handlar både om att kunna använda den som källa och att bidra med innehåll. För knappt två år sedan skrev jag på Omvärldsbloggen om hur en del svenska universitetslärare börjat arbeta på det här sättet. Forskningsprojektet EXpertis, Auktoritet och Kontroll på InterneT (EXAKT), som bedrivs av Göteborgsuniversitet och Högskolan i Borås, undersöker hur man kan gå tilväga med detta i skolans undervisning.
Olof Sundin, som leder EXAKT, menar att det är en svår utmaning för eleverna att hantera informationsöverflödet på nätet. Därför är det viktigt att läraren och skolbibliotekarien finns tillhands för att ge hjälp och stöd i arbetet.
Eleverna behöver återkoppling på sitt urval av källor och hur de använder den för att skapa meningsfull kunskap. De måste lära sig att se delar och helheter i ett större sammanhang. Och framför all måste de inse att det inte handlar om att kopiera information, utan att läsa igenom, reflektera, kritisera och diskutera för att kunna värdera och förstå innehållet.
Det viktigaste är inte hur eleverna söker efter information, utan hur de använder den. Och detta måste de lära sig för att kunna hantera dagens digitala mediaverklighet - och för att bidra till en god samhällsutveckling.
Comments