Ömsesidig förståelse?

Två amerikaner och en kanadensare

Henry Jenkins, Mark Warschauer och David Weinberger är tre forskare som har mycket intressant att säga om nätet, den pågående samhällsutvecklingen och de förändrade villkoren för utbildning, undervisning och lärande. Jag intervjuade dessa tre, via mejl, för några år sedan, på KK-stiftelsens numera saligen avsomnade webbplats Kollegiet. Trots att artiklarna har tre, fyra år på nacken, känns de fortfarande aktuella och förtjänas att dammas av i det här sammanhanget.

Henry Jenkins, som av några kallas 2000-talets Marshall McLuhan, var länge verksam på MIT, men bytte häromåret till en professorsstol vid University of Southern California. I september 2006, när jag skrev artikeln, hade han nyligen kommit ut med boken Convergence Culture, där han beskriver hur de digitala medierna förändrar terrängen i medielandskapet och skapar möjligheter för att stärka demokratin och medborgares engagemang i samhällsutvecklingen. Ungefär som Clay Shirky i Here Comes Everybody två år senare, fast på ett lite mer teoretiskt förankrat och resonerande sätt.  

Mark Warschauer är professor i lärande vid University of California, Irvine. Jag intervjuade honom sommaren 2007 med anledning av boken Laptops and Literacy: Learning in the Wireless Classroom, som kom ut året innan. Här tittar han närmare på 1-1-satsningar i delstaterna Kalifornien och Maine, och fäster särskilt blicken på vilka kunskaper och färdigheter som blir nödvändiga när eleverna ska lära sig av informationsöverflödet på nätet.

David Weinberger, som är kanadensaren i gruppen, har sina rötter i filosofin och disputerade en gång i tiden på en avhandling om Martin Heidegger. Han arbetar dock sedan länge på Berkman Center for Internet & Society vid Harvard Law School, där han undersöker hur digitaliseringen av samhället skapar nya villkor för livet, lärandet och tillvaron i stort.

När jag intervjuade Weinberger, sommaren 2007, hade han precis kommit med boken Everything is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder. Här visar han hur digitaliseringen av samhället kräver helt andra sätt att söka, organisera och förhålla sig till information och kunskap än de som var nödvändiga när tryckpressen regerade.

I min mejlkonversation med Weinberger, låg tyngdpunkten på vad detta betyder för skolan, och hur undervisningen måste förändras för att kunna handskas med de nya villkoren för kunskap och lärande.

/Stefan Pålsson

Främja ett sunt, reflekterande förnuft i undervisningen

Idag skriver Per T Ohlsson i sin krönika i Sydsvenskan om nätets marodörer och vad som krävs för att stävja deras framfart i Facebook, Twitter, Youtube och andra viktiga medier.

De digitala medierna är interaktiva, bygger på aktivt deltagande och suddar ut gränsen mellan producent och konsument. Deras förmåga att skapa ett mer levande, diskuterande och öppet medialandskap och att fördjupa demokratin har uppmärksammats en hel del de senaste åren. Men utvecklingen rymmer, som alltid, också en baksida.

Nätmobbing, trakasserier och allmän lynchmentalitet är obehagliga fenomen som de senaste veckorna har uppmärksammats i mediadebatten, med Bjästa och Landskrona som två väldigt tydliga exempel. Möjligheten att göra sin röst hörd utnyttjas inte bara till konstruktiva samtal - och det får en del att ropa på filter och censur som en snabb, effektiv lösning. Det löser dock inte problemet, vilket Andreas Ekström konstaterade i samma tidning i förrgår och som Per Johansson funderade vidare kring på Infontology.  

I det här sammanhanget kan och bör skolan spela en stor roll. Kristina Alexandersson poängterade, i sitt gästinlägg hos Cybernormer, att de etiska och moraliska dimensionerna av kommunikationen på nätet borde behandlas och diskuteras i undervisningen. Den är ju en naturlig och viktig del av vardagen. Men detta förutsätter förstås att pedagogerna förstår hur det sociala umgänget online ser ut och fungerar och kan hantera problemen konstruktivt.

Även när det gäller möjligheterna att stärka demokratiska krafter i samhället, finns det förstås en komplexitet och en skuggsida som måste tas med i beräkningen. I november förra året fick media- och kommunikationsforskaren Clay Shirky ett rejält mothugg av den vitryske forskaren och skribenten Evgeny Morozov, verksam på Georgetown University och ansvarig för bloggen Net Effect på tidskriften Foreign Policy.

Shirky blev känd för en bredare krets för två år sedan, när hans bok Here Comes Everybody gavs ut och snabbt blev en global bestseller. I den här boken lyfter han fram hur de digitala medierna gör det möjlighet för allmänheten att använda sitt "kognitiva överskott" på betydligt mer produktiva och samhällsnyttiga sätt än tidigare. Han argumenterar också för att detta på längre sikt kan komma att leda till ett frigörande systemskifte som innebär ett mer öppet, frihetligt, påverkbart och föränderligt samhälle.

Morozov menar i sin artikel att det är viktigt att inse att verkligheten är betydligt mer komplicerad, och att digitaliseringen även kan utnyttjas av stat och myndigheter för att hålla koll på oppositionella och upprorsmakare. Shirky svarade på kritiken och instämde i att det förstås finns svårigheter och problem, men att de digitala mediernas positiva och föränderliga kraft ändå inte ska underskattas, varken i politiken eller i samhällslivet i stort. Han är fortsatt optimistisk för framtiden.

Men det gäller förstås att inte misströsta bara för att vägen inte leder spikrakt framåt och att falla för en cyberdefaitism som kan leda till indolens, handlingsförlamning och misströstan. Det är människorna - inte tekniken i sig - som gör förändring och förbättring möjlig. Och detta kräver goda kunskaper, kommunikationsförmåga, reflektion och ett pragmatiskt förhållningssätt till verklighetens utmaningar.

De digitala medierna skapar spännande möjligheter för oss alla, men det finns trösklar och hinder på vägen eftersom det finns människor som helt enkelt inte vill väl, och som vill stanna upp och leda om. Men enda sättet att möta detta på är, som Per T Olsson påpekar, vaksamhet som bygger på ett sunt och reflekterande förnuft. 

Konspirationsteorierna frodas på nätet och många lärare, såväl i skolan som på universitetet, pekar på att de studerande inte är så informationskompetenta som de borde vara. Erik Åsard, statsvetare och professor i Uppsala, menar i en intervju i DN i november förra året att hans studenter blivit allt sämre på källkritik och att de inte kan bedöma trovärdighet och kunskapsauktoritet på ett tillfredställande sätt.

Detta måste skolan förstås ta tag i! Ett sätt att göra detta på kan vara att börja använda Wikipedia i undervisningen. Och det handlar både om att kunna använda den som källa och att bidra med innehåll. För knappt två år sedan skrev jag på Omvärldsbloggen om hur en del svenska universitetslärare börjat arbeta på det här sättet. Forskningsprojektet  EXpertis, Auktoritet och Kontroll på InterneT (EXAKT), som bedrivs av Göteborgsuniversitet och Högskolan i Borås, undersöker hur man kan gå tilväga med detta i skolans undervisning. 

Olof Sundin, som leder EXAKT, menar att det är en svår utmaning för eleverna att hantera informationsöverflödet på nätet. Därför är det viktigt att läraren och skolbibliotekarien finns tillhands för att ge hjälp och stöd i arbetet.

Eleverna behöver återkoppling på sitt urval av källor och hur de använder den för att skapa meningsfull kunskap. De måste lära sig att se delar och helheter i ett större sammanhang. Och framför all måste de inse att det inte handlar om att kopiera information, utan att läsa igenom, reflektera, kritisera och diskutera för att kunna värdera och förstå innehållet.

Det viktigaste är inte hur eleverna söker efter information, utan hur de använder den. Och detta måste de lära sig för att kunna hantera dagens digitala mediaverklighet - och för att bidra till en god samhällsutveckling.

Stefan Pålsson

Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle, del 4

[Tidigare inlägg i denna serie: 1, 2, 3.]

Låt mig först ytterligare förydliga vilket mitt grundläggande perspektiv är i den här frågan. Det handlar inte om vad biblioteken i dag rent faktiskt gör. Det handlar inte heller om hur arbetsbeskrivningen för bibliotekarier ser ut. Det handlar om böckernas betydelse i samhället och om biblioteken som en omistlig instans för att upprätthålla och odla denna ställning. Det handlar om vad som skulle kunna kallas en meta-kulturpolitisk fråga. Det handlar om hur en viss (helst hög) bildningsnivå ska kunna upprätthållas även i ett digitaliserat och alltmer "av-centrerat" digitalt samhälle. Utan en hög bildningsnivå och utan en gemensam, tydligt artikulerad strävan efter att bibehålla denna nivå, av skäl som transcenderar frågor om "arbetsuppgifter" och "anpassning till omvärlden", är jag faktiskt lite orolig för ur framtiden kommer att gestalta sig. Det handlar alltså om bibliotekens funktion som bokbibehållare, sedd i ett vidare bildnings- och traditionssammanhang.

Men varför denna betoning av just boken (och som tidigare framgått menar jag med "bok" en taktilt blädderbar bok)? På ett möte jag hade med svensklärarkollegiet på ett gymnasium nyligen var många överens om att eleverna behöver läsa längre texter (dvs böcker) för att kunna uppnå en tillräcklig språklig kompetensnivå, en nivå som bl a gör det möjligt att utöva källkritik värd namnet. (Som jag ska redovisa apropå svar vi har fått i våra lärarintervjuer är detta en vanlig ståndpunkt.) En av lärarna på mötet berättade att hon hade kommit på att nätsurfande kan försvåra den förmågan. Hon använde nätet mycket själv, bloggade själv etc, var alltså en entusiastisk och van Internet-vän, men hon hade efter ett tag märkt att hon spontant började undvika längre texter. "Man kommer in i ett visst tempo på nätet. Man ögnar igenom för att få grepp. Det blir ytligt." När hon insåg detta "tvingade" hon sig själv att regelbundet läsa tjocka böcker, för att inte mista förmågan till koncentration och reflektion.

En person, vad jag minns var det skolbibliotekarien i gruppen, sade, apropå elevernas attityd till Internet, att de ser nätet som en uppslagsbok och nöjesmaskin (och, kan man tillägga, som ett medium för kompiskontakter), inte som en resurs för att verkligen tänka och lära sig svårare saker. Det senare är naturligtvis något som en internetbaserad didaktik måste tackla i respektive ämne och har inte direkt med det här aktuella biblioteksideologiska temat att göra, men man bör definitivt betänka det apropå vad en svensklärare sa i en intervju: Det "märks tydlig skillnad på elever som läser böcker, andra tycker att blir det för långt blir det för svårt. Skrivandet behöver underordnas läsandet." Hon menade att man behöver läsa mer än man skriver för att uppnå tillräcklig språklig och annan förståelserelaterad kompetens. (Behöver jag tillägga att läraren i fråga också är entusiastisk inför Internets möjligheter?)

Mot den här bakgrunden -- och liknande tankar framförda av många skribenter -- vill jag hävda att det vore ett stort misstag att reducera bibliotekarierollen och bibliotekens uppgift till att fungera som, visserligen mycket kompetenta, informationsreläer i ett digitalt ekosystem. Vem ska då måna om böckerna? Är det bara svensklärarna som kan tänkas bry sig om dem? Enligt min personliga erfarenhet är det mycket utvecklande och bildande att ge sig tid att läsa riktiga, bra böcker i alla ämnen man kommer i kontakt med. Jag har hittills i livet inte träffat en enda person som inte läser böcker och som det går att föra något kunnigt samtal med om frågor av djupare mänsklig betydelse i det moderna/postmoderna samhället. En anledning till det är bristande förmåga att på ett insiktsfullt sett relatera till dem som har levt före oss, dvs en bristande förankring i ett längre tidsrum. Detta går även ut över synen på framtiden.

Den här mera kognitiva och insiktsmässiga sidan av saken är inte den enda av betydelse, eller rättare sagt: det koginitiva och insiktsmässiga måste betänkas i ett större sammanhang. Det finns nämligen en viktig traditionsförmedlande sida också. (Apropå det: jämför gärna detta gästinlägg av Lisa Ahlqvist.) Jag har tidigare föreslagit en analogi mellan muséer och bibliotek. Nu tänkte jag pröva en annan analogi, med ett ännu längre tidsperspektiv. För några år sedan ledde jag ett forskningsprojekt som handlade om olika aktörers uppfattningar om tid och rum i relation till det planerade slutförvaret av svenskt kärnavfall. En av de frågor som studerades rörde hur man skulle kunna bevara kunskap om ett tänkt förslutet slutförvar i 100 000 år (ja, du läste rätt). Som bekant har ingen mänsklig kultur fortlevt så länge och i slutrapporten skrev jag: "Hundratusen år [...] är ren teori och kommer alltid att så förbli."  (Jfr denna intervju i UNT.) Men angående den ändå viktiga frågan om hur man kan bevara information och kunskap länge, så finns det intressanta tankar att hämta. Ett citat från en av våra rapporter som tog upp detta:

Vilka skulle kunna vara de sociala/intellektuella/organisatoriska förutsättningarna för att arkivinnehållet ö h t ska vara “levande” om, säg, 300 år? Frågan gäller alltså tidsavsnittet 2060 och framåt (oklart hur långt). Vad det hela handlar om är vad [Gregory] Benford [...] kallar “deep time messages”. Ett problem han nämner är att “our modern attention span is usually quite short. Most industrial societies have an increasingly bottom-line attitude. [...] Most people consider their own grandchildren the furthest time horizon worth worrying about” (s 5). Ett annat problem: “Indeed, our current concern for the past may not be itself longlasting.” (s 6). Själva tanken att bevara information för framtiden (om farligt kärnavfall) förutsätter att det historiska medvetande vi har nu – att “dokumentariskt” bry sig om det förflutna – kommer att finnas även i framtiden. Men ett sådant medvetande fanns inte före modern tid och frågan är om det kommer att finnas efter modern tid.

Här borde analogin till bibliotekens kulturella samhällsansvar vara tydlig. Om inte biblioteken aktivt verkar inom ett så här långt framtidsperspektiv (några hundra år), vem kommer då att göra det? Ingen, anser jag. Trycket mot att bortse från längre tidsperspektiv är för stort. Det som gör problemet verkligt allvarligt är att vi redan tycks vara på väg dithän, att ett levande, personligt baserat historiemedvetande som sådant är på väg att försvinna in i någon sorts diffust utsträckt nu, som är ett mischmasch av anekdotiska nedslag i olika, sinsemellan inkongruenta epoker (jämför det populärkulturella utbudet i olika former) med bara ett tillfälligt associativt sammanhang, vilket också ständigt muterar.

[forts. följer, kanske]

/Per

Elevers kunskapsarbete i skolbiblioteket

Idag presenterade Nationella skolbiblioteksgruppen en kunskapsöversikt av bibliotekarien Jenny Henning Ingmarsson som visar vad aktuell svensk forskning har att säga om skolbibliotekets roll för elevernas lärande: Elevers kunskapsarbete i skolbiblioteket.

Fokus ligger på tre teman:

1. Informationssökning och lärande
2. Mediebestånd
3. Samarbete och kunskapssyn hos skolbibliotekarier, lärare och rektorer

En viktig slutsats är att undervisningen i den svenska skolan är på god väg att förändras från lärarstyrd katederundervisning till ett mer undersökande, självständigt och elevcentrerat arbetssätt. Den snabba digitala medieutvecklingen och internets integration i vardagen är avgörande skäl till detta. Samtidigt har det blivit tydligt att informationsöverflödet och de mediala förändringarna ställer helt andra krav på informationskompetens och digitala förmågor hos lärare, skolbibliotekarier och elever.

I kunskapsöversikten konstateras dock att synen på vad eleverna behöver lära sig och hur undervisningen ska gå till inte har hängt med i den tekniska utvecklingen.  Den traditionella statiska kunskapssynen och dess fixering vid faktaåtergivning och "rätt svar" dominerar fortfarande i skolan, trots att det finns en insikt om att informationshantering, källkritik och kunskaper om digitala medier blir allt viktigare.

Samarbetet mellan skolbibliotekarien och läraren går i stor utsträckning ut på att snabbt hjälpa eleverna att hitta det material som de behöver för att kunna lösa sin uppgifter. Skolbiblioteket blir en serviceinrättning och materialsamling istället för att fungera som en dynamisk och kraftfull pedagogisk resurs. Trots att forskningen klart och tydligt visar på värdet av ett pedagogiskt samspel mellan läraren och bibliotekarien, uteblir den ofta på grund av osäkerhet kring rollfördelningen eller en traditionell syn på varandras yrkeskompetens.

Förmedlingspedagogiken lever alltså kvar, i en digitaliserad form. Ett viktigt skäl till detta är, enligt kunskapsöversikten, att det finns en utbredd misstro bland lärare mot att eleverna klarar av att söka, värdera, sammanställa och analysera information. Ett annat skäl är att lärare i regel saknar den didaktiska grund som krävs för hjälpa eleverna att lära sig detta, eftersom det inte ingår i lärarutbildningen. Konsekvensen blir att eleverna "klipper och klistrar" för att lösa uppgifterna istället för att utveckla de analytiska och kritiska förmågor som blir allt viktigare i samhället.

Att googla sitter i ryggmärgen hos de allra flesta unga, men det innebär inte att de automatiskt kan söka på ett bra sätt eller att de kan förstå och hantera det som de hittar. Detta framgår även av den internationella forskningen, exempelvis Ian Rowlands och hans kollegors arbete i den tvärvetenskapliga forskargruppen CIBER vid London University College. Googlegenerationen är tyvärr bara en myt.

Kunskapsöversikten visar också att skönlitteratur i bokform fortfarande spelar en dominerande roll på de allra flesta skolbibliotek och att litteraturtips prioriteras. En konsekvens av detta blir att skolbiblioteket riskerar att enbart bli en angelägenhet för svensklärare. Detta leder bland annat till att eleverna alltför ofta inte ges möjlighet att utveckla de lässtrategier som är nödvändiga för att förstå facklitteratur och andra medier.

I den sammanfattande reflektionen ställs frågan om vem som egentligen tar ansvar för användning av och tillgång till digitala medier ute på skolorna. Detta tycks ofta falla mellan stolarna på grund av att varken skolledare, lärare eller bibliotekarier ser det som en naturlig uppgift.

I kunskapsöversikten påpekas att det trycka ordet och den traditionella skönlitteraturen inte alltid är den naturliga utgångspunkten för dagens barn och ungas kunskapssökande och uttrycksbehov. Fanfiction, mashups, datorspel och gemensamt skapande i bloggar och andra digitala medier spelar för många en större och viktigare roll och borde därför ges plats i undervisningen.

En ökad användning av digitala medier i undervisningen kan leda till att den känns mer meningsfull för eleverna, och att det blir enklare att bygga broar till "vanlig" skönlitteratur och andra mer traditionella kulturella uttrycksformer. Samtidigt ges goda möjligheter att utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs för att hantera dagens medialandskap i all sin mångfald och komplexitet.

/Stefan Pålsson

Observationer från omvärlden

En viktig del av det här projektet består i att knyta an våra frågor och problemställningar till forskning, diskussioner och praktiskt arbete i omvärlden. Det handlar både om att försöka se det stora sammanhanget och att visa samhällsutvecklingens konsekvenser för undervisning och lärande.

24 mars arrangerade .SE en välbesökt hearing i Stockholm om kunskap för digital delaktighet, som pekade på värdet och behovet av att bekämpa den digitala analfabetismen i Sverige. Det är alldeles för många, både unga och vuxna, som inte har de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta del av de fantastiska möjligheter till lärande, kommunikation och handlande som teknikutvecklingen innebär.

Förmågan att hantera datorn och att kunna använda de grundläggande tjänsterna på nätet är förstås en nödvändig del av detta - men det räcker inte. Det gäller också att förstå hur dagens samhälle ser ut och fungerar och att kunna hantera det enorma informationsöverflödet på ett förnuftigt sätt. Digital delaktighet handlar om bildning och det är en nödvändig livskunskap.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman hör till dem som brukar lyfta fram det stora värdet av bildning i dagens samhälle. Till skillnad från många andra röster i det offentliga samtalet lutar han sig inte mot en kulturell kanon. Istället understryker han att bildning är förmågan att se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang och att sträva efter att utveckla sin förståelse av hur världen och tillvaron hänger ihop.

Enligt Liedman är bildning inte ett tillstånd, utan en process som ständigt pågår. Därför är det förstås angeläget att bevara nyfikenheten och viljan att veta. Skolans främsta roll består i att lägga en stabil grund för detta. Undervisningen ska hjälpa eleverna att utveckla de kunskaper och färdigheter som de behöver för att ständigt lära om och lära nytt, att hitta nya perspektiv och finna nya vägar genom livet.

http://www.flickr.com/photos/alamosbasement/ / CC BY 3.0

Förmågan till självständigt lärande och kritiskt tänkande är förstås en betydande del av detta. Men precis som biblioteksforskaren Cecilia Gärdén visar i sin avhandling, är detta inget som kommer av sig självt. Det förutsätter både en ordentlig vägledning och en undervisning som hjälper eleverna att söka, undersöka, koppla samman och lära sig på egen hand - i ett socialt och kollaborativt sammanhang.

De studerande ska inte brottas med utmaningarna på egen hand, utan dra nytta av varandras samlade insikter och förmågor med hjälp från läraren och skolbibliotekarien. Informationssökning, kommunikation, samspel med andra och egen reflektion ger tillsammans vingar åt lärandeförmågan.

Såväl forskning som erfarenhet visar på betydelsen av att skolbiblioteket blir en en kommunikativ språkmiljö som utvecklar ämnesundervisningen och knyter samman informationssökning, kritisk granskning, analys och syntes. Verksamheterna i Norra Fäladens skolområde i Lund och på Hagalidskolan i Staffanstorp är två tydliga exempel.

Satsningar på varsin dator till lärare och elever blir allt vanligare, såväl här i Sverige som i resten av världen. Men för att det ska fungera behövs nya sätt att undervisa, andra perspektiv på lärande, nya kunskaper och förmågor och nya sätt att bedöma och värdera lärande, förståelse och kunskap. Och det är ingen enkel ekvation.

Den digitala medieutvecklingen innebär en rejäl utmaning för skolan, samtidigt som det öppnar för helt fantastiska lärmöjligheter i tätt samspel med resten av samhället. Det finns ingen färdig mall för hur undervisningen ska se ut, utan det handlar om att pröva sig fram och att efterhand ta reda på vilka former som verkligen hjälper eleverna att bli självgående, företagsamma och digitalt delaktiga.

Under resten av månaden kommer jag att presentera mina observationer från omvärlden här på bloggen. De kommer även att ingå i den kommande projektrapporten.

/Stefan Pålsson

Intervjuer, del 1: Inledning

Under projektets gång har vi i olika sammanhang talat med en rad lärare och bibliotekarier, samt några tjänstemän. Detta har givit oss en god informell insikt i diskussionsläget angående Internet i skolan i Sverige. Vi har också genomfört ett tjugotal mera formella och strukturerade intervjuer med lärare och ett mindre antal skolbibliotekarier, från olika delar av landet. Det är detta material som jag nu tänkte ägna ett antal inlägg.

Våra frågor var följande:

1. Hur ser datorsituationen ut på din skola?

2. Använder du Internet i skolarbetet? Hur? Använder du sociala medier?

3. Vad anser du att eleverna behöver kunna för att förstå ditt ämne?

4. Hur ser du på framtiden med tanke på it-utvecklingen?

5. Hur anser du att it-utvecklingen påverkar ditt ämne?

6. Hur anser du att skolan generellt bör möta de utmaningar som samhällsutvecklingen ställer oss inför?

7. När är det olämpligt att använda Internet?

Jag kommer att presentera sammanfattningar av svaren på frågorna 2-7 var för sig, jämte några preliminära kommentarer. Då vår avsikt även är att producera en längre redogörande, analyserande och diskuterande text utifrån projektets resultat, är vi mycket tacksamma för läsarnas kommentarer!

Som väntat var svaren på fråga 1 mycket varierande. Den fysiska tillgången till datorer varierar mycket från skola till skola och från kommun till kommun. Detta fick dock ingen av de intervjuade att hävda något annat än att Internet är viktigt för och i skolans undervisning, vilket naturligtvis får till följd att de skolor som har en otillräcklig datortillgång känner av tydliga begränsningar när det gäller den pedagogiska användningen. Av svaren på övriga frågor framgår dock, som vi ska se, att datorerna i sig -- när de väl finns där -- inte är fokus för uppmärksamheten. Fokus ligger nästan helt på de pedagogiska och didaktiska utmaningarna. Jag återkommer till de mera långsiktiga konsekvenserna av denna prioritering, men vill redan nu framhålla, att det för personer med ledningsansvar är mycket viktigt att inse, att dator-/Internetanvändning i skolan inte är en teknikfråga i första hand.

Dock kan det vara viktigt att betänka hur de interna systemen utformas. En lärare säger: "Bra men jobbigt att it-avdelningen måste installera och uppgradera alla program, vilket gör det hela segt och tungrott och skapar irritation." Jag skulle vilja veta mera om hur utbrett detta problem är och vilken policy som gäller på olika håll. (Kommentera gärna detta, alltså!) För egen del kan jag se tydliga fördelar med en i princip fri programanvändning, när datortätheten blir stor; det nämnda problemet uppträder kanske främst i skolor med få datorer?

[forts. följer]

/Per