Ömsesidig förståelse?

Digital matematik

I april förra året intervjuade jag Thomas Lingefjärd, docent i matematikdidaktik vid Göteborgs universitet. Han menar att barn och ungdomar ofta har svårt att förstå meningen och den praktiska nyttan med matematik eftersom undervisningen i stor utsträckning går ut på att lösa en stor mängd liknande uppgifter.

Det ser ut som att eleverna är flitiga och effektiva, men det är en illusion. Vare sig det matematiska tänkandet eller förståelsen av modeller och begrepp får någon ordentlig skjuts av detta behaviouristiskt rotade övande och nötande.

Sedan förra hösten deltar Thomas Lingefjärd i det tre-åriga tvärvetenskapliga forskningsprojektet Matematik för den digitala generationen, som leds av Per Jönsson, professor i tillämpad matematik vid Malmö högskola. Det rör sig om ett praktiskt inriktat projekt, där man tillsammans med tre gymnasieskolor i Lund, Malmö och Veberöd undersöker hur undervisning, lärande och förståelse kan fördjupas med teknikens hjälp. Projektet driver också en nationell webbplats för it i matematikundervisningen tillsammans med Nationellt Centrum för Matematikutbildning.

Thomas Lingefjärd menar att det är viktigt att visa den stora betydelse som matematiken faktiskt har i vår vardag. Vi använder matematik hela tiden, fast utan att tänka på det. Därför är det en bra idé att arbeta på tvärs över ämnesgränserna för att göra nyttan mer konkret och för att väcka intresset. Med hjälp av it är det sedan möjligt att träna och utveckla det matematiska tänkandet.

Fredrik Berg och Peter Ellwe undervisar i matematik på yrkesförberedande program på John Bauergymnasiet i Örebro. Här är det främsta syftet att förbereda eleverna på de krav som kommer att möta dem i arbetslivet. Därför är det viktigt att väcka deras intresse och att visa hur matematiken används och behövs i det dagliga, konkreta arbetet.

De börjar med att ta reda på elevernas förkunskaper och sedan gör de sitt bästa för att knyta matematiken till deras livsvärld och erfarenheter. Datorspel kan vara ett bra sätt att bryta av teoritunga avsnitt, men det gäller samtidigt att knyta an spelandet till teorin och att se till att alla verkligen hänger med.

Det ämnesöverskridande temat Drömhuset på Entreprenörsprogrammet är tänkt att ge en inblick i hur en fastighetsmäklare arbetar och vilka kunskaper som krävs för att klara av detta. Google Sketch Up används till att skapa tredimensionella modeller av de imaginära fastighetsobjekten. Därefter tar eleverna hjälp av Excel för att sammanställa den information om objekten som behövs för marknadsföring och försäljningsarbete.

Ett visst mått av klassiskt repetitiva räkneövningar är nödvändiga för att kunskaperna ska växa fram. Men för att detta ska fungera, måste räknandet sättas in i ett konkret sammanhang så att eleverna tydligt ser meningen och nyttan. Motivation och inspiration är avgörande faktorer för att förståelsen ska utvecklas och färdigheterna ska falla på plats.

Thomas Lingefjärd har översatt flera undervisningsinriktade datorprogram till svenska. Ett av dessa är  det java-baserade gratisprogrammet Geogebra.  Detta är ett dynamiskt algebra- och geometrisystem som öppnas i webbläsaren och gör det enkelt att förklara och förstå matematisk modellering i praktiken. Geometriska objekt skapas och förändras med de ekvationer och punktkoordinater som anges i programmet. När objektets storlek och utseende förändras med hjälp av musen, blir det uppenbart hur detta i sin tur påverkar koordinater och ekvationer.

Georgios Theodoridis, ämneslärare i matematik och fysik på Viktor Rydberg Gymnasium Odenplan, arbetar målmedvetet med att blanda teoretiska avsnitt med upplevelsebaserat lärande i sin undervisning. Det finns projektor i så gott som varje undervisningsrum på skolan, och han använder ofta Geogebra och andra digitala lösningar för att visa och förklara matematiska teorier och resonemang.

Eftersom alla elever har tillgång till dator hemma, ger han dem ibland uppgifter i Geogebra som de ska lösa och reflektera kring på egen hand. Förutsättningen för att detta ska fungera är förstås att han finns tillhands och kan ge den hjälp och det stöd som de behöver.

IT-utvecklingen skapar helt andra möjligheter än tidigare att förklara, förstå och lösa matematiska problem. Allt måste inte längre göras manuellt, utan mycket kan automatiseras och simuleras. För att verkligen kunna dra nytta av detta, är det dock nödvändigt att ha en ordentlig matematisk förståelse och att kunna tillämpa sina kunskaper och färdigheter i praktiken.

Skolans undervisning kan spela en stor och viktig roll för att lära eleverna att förstå matematiken. Men det kräver att lärarna följer med i utvecklingen, börjar tänka utanför de traditionella ramarna och kan använda de nya digitala möjligheterna på ett didaktiskt genomtänkt sätt. Tyvärr finns det inget i styrdokument eller riktlinjer för lärarutbildningen som ger vägledning och incitament till detta, utan initiativen tas på skolnivå eller av enskilda lärare.

/Stefan Pålsson

Kunskapsinnehåll och undervisningsform i svenskan

I början av februari skrev jag här på bloggen om hur den pågående digitaliseringen av samhället och tillvaron behandlas i en amerikansk och en brittisk tv-serie samt i en svit artiklar i Svenska Dagbladet. I dessa tre satsningar ges en bakgrund till de förändringar som pågår och det sker även en diskussion kring hur kraven på undervisning, lärande, tänkande och förståelse påverkas och vad det kan leda till.

I det här sammanhanget är det förstås viktigt att fästa blicken på hur förändringarna tas emot i skolans värld och hur synen på ämneskunskaper, kunskapsinnehåll och undervisning förändras inom olika ämnen. Skolämnesparadigm och undervisningspraktik i skärmkulturen är ett treårigt tvärvetenskapligt forskningsprojekt som gör just detta för de tre ämnena svenska, bild och musik. Skälet till att man ägnar sig åt just dessa ämnen, är att de ses som "inbäddade" i de digitala förändringar som sker i medievärlden och ungdomskulturerna och därför kanske påverkas i högre grad. Men digitaliseringen sker ju från många olika håll samtidigt och påverkar förstås alla ämnen.

Arbetet drog i gång vid årsskiftet, leds av Per-Olof Erixon, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och bedrivs i samarbete med kollegor på Malmö Högskola och Göteborgs universitet till och med 2012. Tanken med det här forskningsprojektet är både att undersöka hur förändringarna ser ut och att analysera hur lärare och elever förhåller sig till integrationen av digitala medier i de tre ämnena.

_{http://www.flickr.com/photos/yodelanecdotal/ / CC BY 2.0}

Detta är också något som vi tittat på i Ömsesidig förståelse, om än i liten skala och utan krav på strikt vetenskaplighet. Under projektets gång har vi intervjuat och samtalat med lärare och skolbibliotekarier samt tittat närmare på vad som sägs och hur man agerar på andra håll. Det här inlägget ägnas åt hur förändringarna i synsätt och praktik gestaltar sig i ämnet svenska. I de tre närmast kommande inläggen tar jag upp matematiken, de naturorienterande ämnena samt de samhällsorienterande ämnena. Därefter resonerar fyra skolbibliotekarier kring hur de upplever att skolbibliotekets funktion och deras egen yrkesroll förändras.

Flera av de svensklärare som intervjuades berättade att de börjat använda digitala medier i sin undervisning. Några pekade på betydelsen av att täcka in det utvidgade språkbegreppet och att träna eleverna i att tänka multimedialt med hjälp av tjänster som Voicethread, Storybird och Animoto. Andra lyfte fram hur bloggar kan användas för att träna skriftlig uttrycksförmåga, retorik och socialt umgänge i digitala medier.

Eftersom digitaliseringen spelar en allt större roll i samhället, vill de föra in detta i undervisningen för att eleverna ska kunna utveckla de kunskaper och färdigheter som är viktiga idag. Litteraturläsning och samtal kring den spelar fortfarande en stor roll, men istället för att enbart diskutera med varandra och med läraren i klassrummet, kan man istället använda bloggar för att på så sätt göra det möjligt för en vidare krets att läsa och att delta. Erfarenheterna visar också, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, att det här arbetssättet låter fler elever än de som brukar vara synliga komma till tals och till sin rätt.

Flera lärare nämnde att eleverna ibland spjärnar emot och tycker att man ska "sluta med datorer och ägna sig åt svenska istället". Uppfattningen av hur undervisningen i svenska ska se ut och vad innehållet ska bestå av kan vara traditionell och tämligen konservativ. Vad detta beror på har inte undersökts närmare, eftersom vi endast talat med lärare och inte med elever.

Några lärare menade att en del elever uppfattar datorn som en slags nöjesmaskin och att de inte klarar av att använda den som ett kraftfullt arbetsredskap i och för sitt lärande. Metadata, taggning, kommenterande och förmågan att kommunicera och interagera på ett konstruktivt sätt på nätet är långt ifrån självklar. Det finns alltså risk för en andra digital klyfta och en matteuseffekt som förstärker de sociala och kulturella skillnaderna i samhället.

En lärare pekar på att vi befinner oss vid en brytpunkt, ett paradigmskifte, och därför har en fot i det nya och en i det gamla. Därför undrar eleverna ibland varför det är viktigt att blogga, att använda twitter och att samtala, samarbeta och lära på nätet. Det kan också bli ganska besvärliga diskussioner om vilka kunskaper och färdigheter som ska prioriteras, bedömas och betygsättas.

Pudelns kärna är hur kunskapen i ämnet svenska uppfattas och vad som är viktigt att lära sig och att kunna. Det handlar om förståelsen av hur samhället ser ut, hur det förändras,  vart vi är på väg och vad som är viktigt att kunna. Om vi, som bland annat Henry Jenkins hävdar, är på god väg in i en deltagarkultur, är det nödvändigt att eleverna lär sig att hantera detta. Mer traditionella kunskaper och färdigheter har fortfarande ett högt värde. Den som har ett pragmatiskt perspektiv på kunskap och lärande betonar dock betydelsen av att lära sig det som är nödvändigt för att klara av den komplexa verklighetens krav. Inte minst handlar det om att kunna läsa, skriva och förhålla sig till texter av många olika slag: traditionell skönlitteratur, facktexter, fanfiktion, hypermedia, och så vidare.

Riskerna för snuttifiering, fragmentisering och en försämrad språklig uttrycksförmåga lyfts ibland fram i den allmänna debatten för att illustrera digitaliseringens baksida och risker. Här vore ett mer konstruktivt perspektiv på sin plats. Rickard Domeij, språkvårdare i svenska på Språkrådet, påpekade, när jag intervjuade honom häromåret, att det är nödvändigt att ta dagens mediala komplexitet på allvar i svenskundervisningen. Alla elever behöver lära sig att uttrycka sig klart och begripligt i en rad olika sammanhang. De måste också förstå och kunna utnyttja samspelet mellan olika typer av medier, samtidigt som de har ett kritiskt förhållningssätt till såväl innehållet som till tekniken.

En av de lärare som intervjuades, hävdade att ett mer inbjudande och diskuterande förhållningssätt bland lärare kan leda till att viktiga frågor och knutpunkter blir synliga. Det talas ofta om behovet av  transparens, samarbete och kunskapsdelning, men i regel stannar det vid ord.

Kan en öppen diskussion och en högre grad av samarbete och kunskapsdelning kanske underlätta hanteringen av de möjligheter och utmaningar som svenskundervisningen står inför?

/Stefan Pålsson

Unga väljer internet som politisk plattform

Ungdomars politiska intresse tar ofta sin början i bestämda sakfrågor som har ett personligt värde och knyter an till utvecklingen av deras identitet. Därför känner många av dem varken igen sig hos partierna eller i massmediernas retorik. Istället blir internet en allt viktigare plattform för dem som är politiskt engagerade, säger Peter Dahlgren, professor vid enheten för Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet.

Peter Dahlgren och hans kollega Tobias Olsson drev 2003-2006 projektet Unga medborgare, IKT och lärande inom ramen för KK-stiftelsens forskningsprogram LearnIT. Syftet var att undersöka hur politiskt engagerade gymnasieungdomar använder traditionella medier och internet för att förstå samhällsliv och politik och för att finna sin egen roll som aktiva medborgare.

De allra flesta ungdomar idag är inte politiskt engagerade. Genom att titta närmare på den minoritet som faktiskt har utvecklat ett intresse, hoppas man kunna urskilja trender och tendenser som efterhand kanske kan få ett större genomslag och påverka utvecklingen av det demokratiska samhället.

När detta projekt avslutades började de båda forskarna arbeta med ett EU-finansierat projekt med liknande problemställningar: CIVICWEB - Young People, the Internet and Civic Participation. Projektet, som avslutades 2009, omfattade åtta länder och leddes av David Buckingham vid Centre for the Study of Children Youth and Media, University of London. Förhoppningen med det här projektet är att man både ska hitta gemensamma kännetecken och kunna urskilja nationella särdrag.

Individualisering som undergräver demokratin

Sociologerna Zygmunt Bauman och Ulrich Beck hör till dem som anser att de pågående förändringarna av samhället påverkar förutsättningarna för demokratin i en negativ riktning. Traditionen och de sociala strukturerna avgör inte längre identitet och livsvillkor. Istället är det upp till var och en att skapa sig själv och att ge riktning och innehåll åt tillvaron. De menar därför att frågor som rör personlig livsstil och identitet kommer att överskugga intresset för gemensamma angelägenheter.

- Bauman och Beck pekar på ett riskscenario som är fullt möjligt, understryker Peter Dahlgren. Men det är viktigt att komma ihåg att ungdomarnas fokusering på sin identitet inte nödvändigtvis utesluter att de blir politiskt engagerade.

Många ungdomar som är intresserade av samhällsfrågor väljer att stå utanför partipolitiken. Det kraftigt minskade medlemsantalet i partiernas ungdomsförbund under de senaste åren är ett tydligt tecken på detta.

Politisk retorik ger inga svar

För många ungdomar ger ideologierna och partiprogrammen helt enkelt inte något hållbart svar på tillvarons mening. Istället vill de utforska hur världen fungerar och försöka att hitta en plats för sig själva som individer i samhället och i världen. De engagerar sig därför kring bestämda sakfrågor, med problemställningar som kan formuleras i konkreta, vardagsnära termer. Det kan exempelvis handla om djurens rättigheter, antikrigsbudskap eller könsfrågor.

Den information som sprids av TV, radio och dagstidningar tycks ha mindre betydelse för deras engagemang. Eftersom massmedierna är partiernas arenor, känner ungdomarna ofta varken igen sig i frågeställningarna eller i sättet att resonera. När det gäller internet är det helt annorlunda. Här kan de gå förbi de filter som gäller i de etablerade medierna och få tillgång till alternativa källor som ger dem de kunskaper de är ute efter. Dessutom kan de själva aktivt ta del i samtalet.

- Anonymiteten på Nätet betyder att ungdomarna kan slippa de markörer som annars avslöjar identitet och grupptillhörighet, säger Peter Dahlgren. På så sätt kan de knyta kontakter med likasinnade som annars vore svåra att göra. Det blir också möjligt att diskutera med personer som har en annan bakgrund, och kanske även andra åsikter. Då kan de både pröva och utveckla sina egna värderingar och träna sig i att argumentera och att föra sammanhängande resonemang.

Demokratin måste vara förankrad i vardagen

Förutsättningarna för det politiska engagemanget är sannolikt på väg att förändras – och det går inte att vrida klockan tillbaka. Arbetet med att skapa en egen identitet kan leda till ett politiskt intresse, men det sker i så fall huvudsakligen utanför partierna och det demokratiska systemet.

- Demokratin måste vara förankrad i tankesätt och vardag för att fungera i praktiken och inte enbart vara ett tomt, formellt skal, säger Peter Dahlgren. Mycket pekar på att de kunskaper, erfarenheter och värderingar som unga skaffar sig på internet kan spela en viktig roll för deras utveckling till aktiva medborgare.

/Stefan Pålsson

Artikeln publicerades ursprungligen 2006 på KK-stiftelsens numera nedlagda webbplats Kollegiet.

Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle, del 5

[Tidigare inlägg: 1, 2, 3, 4]

Jag inser att det är mycket intima erfarenheter och hållningar i böckernas värld som ligger bakom en del av vad jag har försökt uttrycka i den här serien inlägg. Det går alltid att finna rationella skäl och vetenskapliga belägg för varje någorlunda giltig uppfattning, dvs för varje uppfattning som har en aldrig så begränsad giltighet för någon. Men i botten finns det alltid något som i sig självt är och förblir icke-rationellt. Det irrationella är alltid den verkliga basen för alla våra avgöranden, i stort och smått. Detta hindrar inte att de kan vara förnuftiga i en vidare mening, vilken inkluderar medvetenhet om inre bevekelsegrunder, kunskap om faktiska förhållanden och rationella slutledningar.

Just nu sitter jag omgiven av ca 1500 av de mest använda eller spännande böckerna i mitt privata bibliotek, huvudsakligen facklitteratur inom de mest disparata och underliga ämnen, allt från ren vetenskap till irrationellaste magi. Några hundra volymer finns i vardagsrummet på bottenvåningen, främst romaner, poesi, historia och djur- och naturböcker. Ytterligare kanske tusen böcker har förvisats till källaren, för tillfället relegerade till en mera undermedveten del av mitt bokliga medvetande. Det förekommer trafik mellan dessa avdelningar i både rum och sinne. Inget är sorterat efter några sedvanliga biblioteksprinciper, utan helt och hållet efter mina egna skiftande associationer och ständigt preliminära kategoriseringar.

Inte bara böckerna utan också deras inbördes ordning fungerar bokstavligen (!) som ett externt minne och en externt tillgänglig tankebakgrund, vilken finns för mina ögon och är tillgänglig för mina händer hela tiden, så länge jag befinner mig hemmavid, vare sig jag "arbetar" eller "kopplar av". När jag ändrar mina tankar kraftigt -- det händer då och då -- så måste jag sortera om ganska stora delar av bokbeståndet, eftersom den tillfälliga ordningen inte längre stämmer med den levande verkligheten i mitt eget huvud. På så sätt är den bokliga delen av min yttervärld en samtidigt fast och flexibel del av mig själv, en förstärkare och medskapare av min väg genom livet.

Trots en mycket omfattande och i stort sett daglig närvaro på Internet sedan 1994, har jag aldrig lyckats uppnå den kraftfullhet i associationerna och den stadga i tanken i relation till nätet, som det fysiska biblioteket och de fysiska böckerna, med alla sina understrykningar och marginalanteckningar, skänker mig. En väsentlig skillnad mellan fysiska böcker och digitala representationer är, som jag har varit inne på, de senares brist på inneboende historia. Digitala filers  historia är alltid lika abstrakt som filerna själva. De saknar all påtaglighet, själva återgivningen på skärmen är efemär och filernas fysiska existens kan bara förstås, återigen abstrakt, med den teoretiska fysikens hjälp.

Vi människor har mycket lätt för att inbilla oss saker. Hela samhället, hela kulturen bygger egentligen på olika befästa inbildningar. Det vi nu upplever är ett globalt inbildningsskifte. I den moderna civilisationen har inbildningsgrunden ända tills nyligen varit fysiska dokument. Vår historia, vår juridik, vår demokratiska debatt har förutsatt och förutsätter alltjämt, jag säger det igen: fysiska dokument. Vi är fortfarande tillräckligt vana vid detta för att ofta kunna ta egenheterna hos de fysiskt relativt permanenta representationernas för givna -- just de egenheter som jag har gett en personlig vinkling ovan. Men den massiva digitaliseringen, och den allt frekventare övergången till digitala "dokument" i allt fler sammanhang, håller på att gradvis underminera det som hittills har varit självklart. Vad jag försöker peka på, är att denna process kan få en rad oväntade och kanske oönskade effekter, om man envisas med att tänka i termer av "text som text" (t ex: "det går lika bra med läsplattor"). Vad jag säger är, att det är skillnad på text och text och att dessa skillnader kan vara mycket viktigare än vi inbildar oss.

/Per

Intervjuer, del 2: Användningen av Internet i skolarbetet

Den andra huvudfrågan i våra intervjuer med lärare och skolbibliotekarier handlar om hur de använder  Internet i skolarbetet. Svaren är skiftande men knappast oväntade. Liksom den första frågan, om respektive skolas datorsituation, är fråga nr 2 främst en bakgrundsfråga. De djupare frågorna följer därefter och kommer att beröras i kommande inlägg. Men även svaren om Internetanvändning ger en del att tänka på. Fyra kategorier av svar kan urskiljas. Skillnaderna relaterar tydligt dels till respektive skolas datorsituation, dels till den individuella lärarens intressen och ambitioner. (Jag vill understryka att vi inte har gjort någon vetenskaplig undersökning. Det vi har eftersträvat är dels att skapa en informell överblick på grundval av våra kontaktnät, dels -- och framför allt -- att vaska fram och analysera de principiella grundfrågorna, så som de uppträder "i verkligheten"; vi intresserar oss här m a o inte för pedagogiska eller didaktiska teorier.)

1. Nätet används föga direkt i undervisningen p g a bristande datortillgång. Elever kan dock använda sig av det tillfälligt, i datorsal eller i samband med läxor. Denna kategori är underrepresenterad i vårt material, då en stor del av dem vi intervjuade har ett stort eget intresse i dessa frågor. Generellt är dock denna situation vanlig.

2. Nätet används som bibliotek, uppslagsbok och referensverk. Praktiskt taget alla nämner detta som en viktig punkt. En kommentar lyder: "I början var det nästan bara sökande efter fakta. Utvecklade sig naturligt i andra riktningar genom bloggande." Andra lärare är tveksamma inför bloggar o a sociala medier. (Personligen skulle jag apropå detta säga, att förtjänsterna med exempelvis bloggande inte bara har med själva kommunikationen att göra, utan, kanske viktigare, med de incitament till fördjupning och noggrannhet som här uppstår på ett naturligt sätt; detta framhålls också av några lärare). I allmänhet går det att urskilja en tendens, när nätanvändningen har nått en viss nivå, till att upptäcka rika andra möjligheter än just informationssökande, vilket antyder att Internets funktion som uppslagsbok är en sorts första stadium i dess användning; det är också den syn som i stor utsträckning tycks prägla många elevers inställning till nätet, utöver dess roll som "nöjes- och kompismedium". Min reflektion angående detta är att man i skolan står inför två ömsesidigt relaterade utmaningar. Å ena sidan gäller det att klargöra för skolledningar och lärarkollegier, när det behövs, att Internet är något mycket mer än "världens största uppslagsbok". Å andra sidan gäller det att få eleverna att inse samma sak, genom att begagna nätet didaktiskt kreativt.

3. Olika lärresurser på nätet används. Här handlar det om sådant som Historia.se, Landguiden, YouTube, Webbstjärnan, kurslitteratur med mera, med mera. Möjligheterna är närmast obegränsade märker de som har öppnat ögonen för dem. Men mycket är också "skräp".

4. Nätet används i form av olika sociala medier. (Jämför punkt 2.) Viktiga kommentarer: "En fördel med bloggar är att eleverna upplever att de har riktiga läsare. Det blir mer autentiskt". "Lärare och elever lär sig tillsammans." "Man skapar en ny arena för lärande och samarbete." Här kan man, som påpekades ovan, stöta på svårigeter från elevernas sida. En del "vill inte blogga". Men en större utmaning är att "eleverna nog inte riktigt har förstått teknikutvecklingens betydelse"; "många elever har svårt att lära sig nya saker"; "eleverna har en enkelspårig syn på vad man kan använda Internet och datorn till"; och, intressant: "de ser skolan och nätet som skilda världar" -- implikationen är i vissa fall att de vill ha nätet "i fred", dvs Internet står för fritidsintressen och det finns ett dunkelt och oartikulerat motstånd mot att upptäcka andra sidor hos det. (Tekniska problem är i sig också ett oros- och störningsmoment, på ett individuellt plan.) Det här tror jag är mycket viktiga påpekanden. I debatten om Internet i skolan sägs det ofta, med rätta, att högre beslutsfattare ofta inte förstår Internets betydelse och vikten av att satsa stort på att modernisera skolvärlden i detta avseende. Mindre uppmärksammat, av andra än de lärare som direkt konfronteras med det, är det faktum att många elever inte heller är klara över Internets betydelse och verkliga potential. Jag har hört ett flertal anekdoter om det här, vilka alla handlar om att inte så få elever faktiskt inte vill undervisas/lära sig saker på några andra sätt än de gamla vanliga. I detta sammanhang dyker också kritiska frågor om betyg upp. Hur sätter man betyg på något som inte är så individuellt baserat längre?

I dagsläget ger situationen på det här området på mig följande intryck. Den största och viktigaste skillnaden för tillfället när det gäller dator- och internetanvändning i skolan har att göra med den mycket olikartade fysiska tillgången i olika kommuner. Vissa kommuner eller enskilda skolor ligger långt framme och har därför också börjat upptäcka de utmaningar som uppstår när man väl, rent tekniskt, har allt man behöver. I dessa skolor finns det allt fler entusiastiska och kunniga lärare som utför ett oskattbart pionjärarbete, vilket i princip innebär att de prövar sig fram och själva gör alla misstag, också. Samtidigt delar de som regel frikostigt med sig av sina lärdomar och blir därmed den viktigaste aktiva kraften när det gäller skolans omdaning. Det på lite längre sikt väsentligaste är att dessa lärares insatser och kunskaper tas till vara på ett systematiskt och målinriktat sätt, vilket ovillkorligen kräver att ledningsansvariga, från rektorer på enskilda skolor upp till regerings- och departementsnivå, medvetet främjar just detta. Lika viktiga är lärarutbildningarna, vilkas insatser också till stor del beror på vilka signaler man får "uppifrån". Denna nödvändiga ledningsstimulans finns inte i dag, annat än lokalt. Vad det handlar om här är i princip vad man skulle kunna kalla en epistemologisk jämlikhetsfråga. Sverige riskerar att få en synnerligen ojämn kompetensutveckling i olika delar av landet, till och med i olika skolor i samma kommun.

En avslutande anekdot: Härom dagen hade min äldste son, som läser på universitetet, en vän på besök hemma hos oss. Denne läser in en gymnasiekurs i fysik, vilken av någon anledning ges från Umeå (vi bor ju i Skåne). Distansen gör att man förväntar sig ett vettigt användande av Internet, för att klara det hela på ett tidsenligt och pedagogiskt verkningsfullt sätt. Och visst användes nätet -- för e-post. I övrigt förekom enstaka telefonsamtal. Det var allt. Sådant borde nästan vara förbjudet.

/Per

Kursplaner, kunskaper och undervisning ur digital synvinkel

Just nu är regeringen i färd med att genomföra en rad förändringar av den svenska skolan. Det handlar bland annat om skollagen, lärarutbildningen, kurs- och läroplaner, betygsskalan och gymnasieskolan. Tanken med detta är att skapa ett utbildningssystem som är anpassat till dagens samhälle och som kan förbereda eleverna på vuxenvärldens och samhällets krav. Man kan dock undra hur det blir med det, eftersom den digitala dimensionen bara glimtar till här och där, utan synligt mönster och sammanhang.

I slutet av mars ställde den moderate riksdagsmannen Mats Gerdau en skriftlig fråga till Jan Björklund om det finns några planer på en nationell it-strategi för skolan. Han fick till svar att någon sådan inte är aktuell, eftersom det inte krävs fler åtgärder utöver de kompetenshöjande åtgärder för lärare som redan är igång. Utbildningsministern konstaterade också att it i sig inte kan stärka elevernas lärande. Här krävs det att läraren kan dra nytta av de didaktiska möjligheterna på sätt som fungerar.

Skolverket presenterade i september förra året sin rapport Utvecklingsbehov avseende IT-användningen inom skolan, där man bland annat pekade på vikten av ett strategiskt tänkande som tydligt anger riktning och mål. Men detta har varken gett avtryck i den allmänna debatten eller i de politiska besluten.

Om man tittar närmare på regeringens proposition om en ny lärarutbildning och Skolverkets förslag till nya kurs- och läroplaner för grundskolan, är det uppenbart att tankar och resonemang kring digitaliseringens effekter på samhället och lärandet lyser med sin frånvaro.

I det nya lärarutbildningsförslaget, Bäst i klassen, finns det inte ens någon dator på bild, däremot gott om böcker, anteckningsblock och blyertspennor. Den snabba samhällsutvecklingens konsekvenser för lärare och elever behandlas inte, och det finns inget som pekar på värdet och betydelsen av att förstå och kunna använda it i undervisning och lärande.

Lärande på egen hand och tillsammans med andra, en god språklig förmåga, kritiskt tänkande samt kunskaper om demokratins principer och en förmåga att arbeta i demokratiska former hör till de viktiga kunskapsmål som formuleras i förslaget till läroplan för grundskolan. Betydelsen av att  kunna använda modern teknik som redskap för skapande, kommunikation och kreativitet nämns också, men det sägs inget om att den digitala medieutvecklingen är på god väg att förändra villkor och förutsättningar i grunden.

Kursplanerna i matematik, fysik, kemi och biologi innehåller inget alls om hur it-utvecklingen ställer nya krav på kunskaper och färdigheter. Detsamma gäller för kursplanen i samhällskunskap, där även de digitala förändringarnas effekter på demokrati, politiskt arbete och demokrati lyser med sin frånvaro. I kursplanen i svenska nämns behovet av att kunna söka information i "några olika medier och källor, till exempel i uppslagsböcker, genom intervjuer och via sökmotorer på internet" och värdet av ett källkritiskt förhållningssätt. Det multimodala textbegreppet finns också med på ett hörn, liksom betydelsen av att kunna använda digitala medier som stöd vid muntliga presentationer. Däremot finns det inga resonemang om hur berättande nyhetsförmedling och kommunikation förändras av de digitala medierna.  Det finns heller inga formulerade tankar om att det kan behövas nya kompetenser för att hantera detta.

Här är det intressant att jämföra med Fælles Mål, den samling av kursplaner och undervisningsmål för folkeskolen som trädde i kraft i Danmark förra hösten. I ämnena matematik, fysik och kemi samt biologi, betonas betydelsen av att kunna dra nytta av it-baserade hjälpmedel i undervisningen och att självständigt kunna söka, värdera, sammanställa och bedöma såväl tryckt som digital information. I kursplanen för samhällskunskap betonas vikten av att kunna använda internets kommunikationsmöjligheter och mediala uttrycksformer för att, såväl på egen hand som tillsammans med andra, förstå hur samhället ser ut och fungerar på lokal, nationell och global nivå. När det gäller danska lyfts de digitala uttrycksmöjligheterna fram, liksom  behovet av goda kunskaper i informationssökning, ordbehandling, digitala medier och kommunikation på nätet.   

Till skillnad från den svenska skolan, finns det även en särskild plan för de it- och mediekompetenser som barn och ungdomar ska utveckla i skolan. Här lyfter man särskilt fram den framväxande deltagarkulturen på nätet, interaktiviteten och den allt tunnare gränsen mellan producent och konsument i de digitala medierna. Informationssökning, journalistik och multimedial produktion, interaktion och kommunikation måste därför ges ordentligt utrymme i undervisningen.  

Kontrasterna mellan det svenska och det danska perspektivet är uppenbart. I Danmark finns det en klar och utarbetad strategi för hur de digitala möjligheterna ska integreras i undervisning och kunskapsmål, medan den i princip saknas i de svenska styrdokumenten. Nu finns det förstås inget i de svenska texterna som hindrar att it och digitala medier ges en viktig roll i skolans vardag, men det är upp till kommunen, skolan och läraren. Och detta bäddar för ökade skillnader, en högst varierande kompetensnivå - och hög risk för en matteuseffekt som kan bli svår att motverka.

/Stefan Pålsson

New Millennium Learners och matteuseffekten

I början av 00-talet talades det mycket om att dagens unga, som inte minns tiden före Internet, är att betrakta som digitala infödingar som alla har tekniken i blodet och lätt tar till sig de nya möjligheterna. Marc Prenskys korta texter Digital Natives, Digital Immigrants och Do They Really Think Differently? från 2001 är bra exempel på den här sortens generaliserande, lätt mystifierande resonemang.

Efter ett tag började det komma mothugg från forskare som började problematisera och tänka ett varv till. Henry Jenkins menade till exempel i december 2007 att det fanns risk för att metaforen kunde förenkla verklighetsuppfattningen och hindra oss från att uppfatta komplexiteten i de pågående förändringarna. Därför är det bland annat viktigt att se efter vad som kännetecknar de som växer upp i en alltmer digitaliserad värld, att undersöka om deras kunskaper och förhållningssätt skiljer sig åt och att analysera vad detta i så fall beror på.

Den empiriska forskningen hade dock redan börjat nappa på kroken. I mars 2007 drog Centre for Educational Research and Innovation (CERI), en avdelning vid OECD i Paris, igång det globala projektet New Millennium Learners under ledning av Francesc Pedró. Målet är att undersöka den digitala utvecklingens konsekvenser för ungas lärande och att ta reda på hur skolans undervisning kan gå tillväga för att möta detta i medlemsländerna.

I september förra året arrangerades en tre dagar lång konferens i Bryssel där man diskuterade resultaten så här långt och hur projektet ska gå vidare. Tom March har gjort en mycket bra sammanställning av vad som sades och finns det även länkar till presentationer och texter.

På konferensen presenterades bland annat ett kort dokument som sammanfattar kärnresonemangen och de viktigaste iakttagelserna från undersökningarna i den första delen av projektet. Det här arbetet ligger även till grund för den rapport som OECD gjorde tillgänglig på nätet i förra veckan och som jag skrev om på Omvärldsbloggen i fredags. Här konstaterar man att den digitala klyftan är på god väg att överbryggas och att de allra flesta unga både har tillgång till datorer och de grundläggande färdigheter som de behöver för att använda dem. Men det innebär inte att allt är frid och fröjd.

En ny och allvarligare andra digital klyfta med kulturell och social grund har blivit synlig. I konferensdokumentet menar man att den kan ses som en matteuseffekt, ett socialt fenomen som fått sitt namn av en artikel som den amerikanske sociologen Robert K. Merton publicerade i Science 1968. I den här artikeln visade Merton att forskare som redan är etablerade får mer beröm och uppskattning för sina resultat än mindre etablerade kollegor som presterar på samma nivå.

Den som redan har god tillgång på socialt och kulturellt kapital kan alltså använda det som grund för att skaffa sig mer. Merton kallade detta för matteuseffekten efter kapitel 25 vers 29 i Matteusevangeliet: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har."

Såväl i konferensdokumentet som i den nya rapporten konstateras att tillgång till datorer och Internet inte längre är något avgörande problem bland unga. Däremot skiljer sig användningen åt på ett nästan övertydligt sätt. De som kommer från lägre socialgrupper använder mest datorn till underhållning. Ungdomar som har föräldrar med akademisk bakgrund och digital vana får däremot stöd och uppmuntran att utveckla sitt lärande och sin bildning med hjälp av tekniken. Det finns också en skillnad mellan könen. Pojkar är generellt sett mer intresserade av att fördjupa sina tekniska kunskaper och färdigheter, medan flickorna hellre utforskar de kommunikativa möjligheterna.

Gamla mönster återskapas även under de nya förutsättningarna. Detta är något som skolan måste lära sig att hantera för att alla elever, oavsett kön och social bakgrund, ska ges samma möjlighet att utveckla de kompetenser de behöver. Det handlar bland annat om att kunna hantera informationsöverflöd och frånvaro av ordning och struktur på nätet, att integrera tekniken i sitt lärande och att kunna göra sig gällande i de nya sociala, kreativa och politiska arenorna. Annars blir det svårt att motverka matteuseffekten.

Den första delen av New Millennium Learners, med inriktning mot elevernas förutsättningar och behov, är avklarad. Nu gäller det att titta närmare på vad skolvärlden kan göra för att möta detta i sin undervisning.

Andreas Schleicher, som ansvarar för kunskapsmätningarna PISA, INES, TALIS och PIAAC, betonade i sitt bidrag på konferensen i Bryssel att industrisamhällets krav inte kan få styra undervisningens form och innehåll idag. Det handlar inte längre om att utbilda disciplinerade arbetare som ska utföra rutinmässiga arbetsuppgifter.  Istället är det viktigt att alla ständigt kan lära om och lära nytt genom hela livet för att möta tillvarons komplexa och skiftande krav.

Traditionella baskunskaper är förhållandevis enkla att undervisa i och att mäta, men de är också enkla att automatisera, digitalisera och att outsourca. De ger alltså inte en tillräcklig grund för att kunna leva ett gott liv i samhället.

New Millennium Learners visar att det krävs en bättre förmåga att hantera den digitala medieutvecklingens möjligheter i sitt lärande för att klara de villkor som gäller i dagens samhälle. Detta är betydligt svårare att undervisa i och det kan vara en tuff match att bedöma och mäta dessa kunskaper och färdigheter. Men det är en utmaning som måste tas om vi vill ha ett samtida utbildningssystem som rustar alla för tidens krav.

/Stefan Pålsson

Digitalt kaos och lärande

Det är inte längre själva informationen som är viktigast, utan hur den kan kopplas samman med annan information och få oss att förstå verkligheten bättre. Det menar David Weinberger, författare till amerikanska bestsellern Everything is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder, som visar hur digitaliseringen av samhället vänder upp och ner på vårt sätt att söka, organisera och förhålla oss till information och kunskap.

Den amerikanske filosofen David Weinberger arbetar sedan flera tillbaka på Berkman Center for Internet & Society vid Harvard Law School. Där forskar han kring hur internet förändrar vårt liv och vår vardag.

-Utvecklingen av webben och den explosiva tillväxten av digital information leder till att synen på kunskap, utbildning och lärande genomgår en radikal förändring, understryker David Weinberger.

I Everything is Miscellaneous beskriver Weinberger hur människan genom historien har försökt sortera och organisera världen med hjälp av olika system för att göra den begriplig. Åtminstone sedan de gamla grekerna har det funnits en dominerande föreställning om sfärernas harmoni, en kosmisk ordning som håller samman världen.

_{http://www.flickr.com/photos/joi/ / CC BY 3.0}

Samproduktion och ständigt pågående dialog

- Kunskapens uppgift har länge varit att förklara världen och att beskriva verkligheten så som den är, säger David Weinberger. Därför har det varit viktigt att försöka ordna vår information på samma sätt som världen är organiserad. Eftersom verkligheten har ansetts vara logiskt uppbyggd, har informationen delats in i ömsesidigt uteslutande kategorier som ordnats i ett hierarkiskt system. Bibliotekens klassifikationssystem är ett exempel på detta.

Weinberger menar att detta fungerade så länge som vår information om världen och tillvaron togs fram, presenterades och organiserades av experter och all information var knuten till fysiska objekt, exempelvis böcker. Det var experternas uppgift att avgöra sanningsvärdet, att sätta var sak på sin plats och att ta fram den information som efterfrågades.

Genombrottet för internet och framväxten av de digitala medierna har förändrat förutsättningarna i grunden. Deltagarkulturen innebär att gränsen mellan producent och konsument slätas ut, och att vi själva börjar ta över experternas roll. Snart finns nästan all information på nätet och det öppnas ständigt nya möjligheter för oss alla att sortera, organisera och hantera den som vi vill. Sociala nätverk och kollektiv intelligens blir allt viktigare för att skapa och sprida information, och det handlar i allt högre grad om samproduktion och en ständigt pågående dialog.

- Men skolan fungerar fortfarande likt en portvakt som avgör vad som är fakta och vilka berättelser och förklaringar som gäller. Undervisningen borde i stället påminna eleverna om att världen kan visa sig på många sätt, säger David Weinberger.

Verkligheten mer komplex än så

Weinberger påpekar att historien visar att vår kunskap inte är en direkt avspegling av verkligheten. Dessutom är de system vi använder för att strukturera och hantera den förenklade och ofullständiga. Med andra ord är verkligheten alltid mer mångfaldig och komplex än vår kunskap om den. Kunskap handlar om att försöka förstå verkligheten, och det är ett arbete som aldrig tar slut.

- Jag vill att undervisningen ska göra barn och ungdomar nyfikna och få dem att vilja veta mer, säger David Weinberger. Det är viktigt att de själva upptäcker att världen är komplex och spännande. Om de har en längtan efter att förstå, kommer de efterhand att lära sig hur man lär sig. Men de behöver förstås hjälp av lärarna för att kunna bygga en ordentlig grund för detta.

Ofta sägs det att vi ska lära barnen att känna igen webbplatser som är lika pålitliga som böckerna på biblioteket. Enligt David Weinberger är detta en ståndpunkt som bygger på ett felaktigt synsätt. Om man vill ta reda på vad som pågår inom ett område, är statiska och trovärdighetsstämplade källor inte den bästa vägen. Det som är riktigt spännande pågår ofta i bloggar, nyhetsbrev och olika diskussionsfora. Att hindra eleverna från att använda de här källorna innebär att man riskerar att döda deras intresse och engagemang.

Eleverna måste alltså lära sig hantera mångfalden och osäkerheten på internet och kunna bedöma en källas trovärdighet. Men hur går det egentligen till?

Lär sig med nätet hela livet

- Jag tror inte att man kan göra en allmängiltig checklista över hur en webbplats tillförlitlighet ska bedömas, säger David Weinberger. Vi litar på webbplatser av ungefär samma skäl som vi litar på folk. Det handlar ofta om en känsla som inte alltid kan förklaras. Dessutom kompliceras det hela av att vi behöver olika slag och olika grader av trovärdighet för olika typer av webbplatser som vi använder för olika syften.

Weinberger håller med om att det både finns tydliga kännetecken på trovärdighet och en rad bra sätt att kontrollera detta. Men trots detta anser han att vi bör behandla det hela mer som en förmåga och en känsla än en som en checklista som kan bockas av. Den kan vara en bra utgångspunkt, men det gäller att kunna komma vidare.

Ett bra sätt att utveckla den här förmågan är att låta eleverna skapa en wiki kring de teman som behandlas i ett undervisningsförlopp, säger David Weinberger. Läraren ska delta aktivt i arbetet och förklara varför en del webbplatser är trovärdiga källor och varför andra inte är det. På samma sätt kan man använda en gruppblogg för att låta eleverna kommentera och diskutera olika källors trovärdighet.

- Dagens elever kommer att lära sig med hjälp av internet under hela livet, avslutar David Weinberger. Därför är det nödvändigt att de lär sig att hantera och dra nytta av all den information som finns där. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta kräver ett ständigt pågående arbete. Egentligen rör det sig om en lärandeprocess som aldrig tar slut.

/Stefan Pålsson

_{Artikeln publicerades ursprungligen 2007 på KK-stiftelsens numera nedlagda webbplats Kollegiet.}

Vad händer när eleverna har varsin dator?

Satsningar på en dator per elev får ofta utstå hård kritik från allmänheten. Ett skäl är att det är svårt att påvisa samband mellan IT-användning och högre provresultat bland eleverna. Lärandeforskaren Mark Warschauer som studerat de stora amerikanska 1-1-satsningarna menar att det finns mycket att vinna med att låta eleverna agera i en högteknologisk miljö.

Mark Warschauer, professor i lärande vid University of California, Irvine, har länge intresserat sig för hur IT-utvecklingen i samhället påverkar skolan. Sommaren 2006 gav han ut boken Laptops and Literacy: Learning in the Wireless Classroom.

I boken beskriver och analyserar han hur elevernas lärande kan utvecklas när skolan har trådlöst bredband och alla har en egen laptop. Undersökningen genomfördes 2003-2005, och omfattar tio skolor från olika socioekonomiska miljöer i delstaterna Kalifornien och Maine.

Viktigt engagera föräldrarna

De satsningar som gjorts i den här riktningen, i USA och i andra delar av världen, har ibland fått utstå hård kritik från allmänheten. Ett avgörande skäl till detta är att de traditionella baskunskaperna fortfarande är skolans viktigaste uppdrag. När det inte går att påvisa några positiva samband mellan IT-användningen och provresultaten, hänger satsningarna ofta på en skör tråd.

- När eleverna får en egen dator är det viktigt att engagera föräldrarna, säger Mark Warschauer. Det gäller att berätta varför den här typen av satsningar behövs och att förklara vad de egentligen går ut på. Dessutom bör skolan arrangera öppet hus för att visa hur och vad eleverna egentligen lär sig i teknikintensiva miljöer.

Mark Warschauer menar att den ökade betydelsen för IT och digitala medier innebär en allvarlig utmaning för den allmänna skolan. Det pågår en genomgripande teknisk förändring i samhället som ställer stora krav på kunskaper och färdigheter. Samtidigt poängterar han att det inte är datorerna i sig som är lösningen.

Andra krav på lärande

- Eleverna måste få ordentlig vägledning för att det hela ska fungera, säger Mark Warschauer. Därför är det nödvändigt att satsa på kompetensutveckling av lärarna, så att de lär sig att utforma undervisningen på rätt sätt. På längre sikt är det även nödvändigt att förändra hur vi värderar och bedömer kunskaper. När allt kommer omkring är det ju faktiskt detta som i hög grad avgör hur undervisningen går till.

Den digitala medieexplosionen på internet innebär att det ställs helt andra krav på att kunna lära sig och dra slutsatser av den information man hittar. Det gäller att kunna söka, sortera, utvärdera och använda informationen. Med andra ord blir det allt viktigare att kunna analysera texter, bilder och multimedia.

Warschauers undersökningar visar att en egen laptop kan göra det enklare för eleverna att lära sig detta. Teknikanvändningen ökar elevernas engagemang samtidigt som den hjälper dem att tolka relationer mellan text och bild och förstå hur hypermedia fungerar. Det har naturligtvis också betydelse att de kan dra nytta av referensverktyg online, och att de bland annat kan använda bloggar och chattjänster för att samarbeta och dra nytta av varandras kunskaper och perspektiv.

Fusk blir färdighet

Warschauer noterade att eleverna skriver både längre och bättre texter när de har snabb och enkel tillgång till stavnings- och grammatikkontroll, ordböcker och andra hjälpmedel som finns på datorn eller på nätet. Enligt ett traditionellt synsätt betraktas detta som fusk, men det blir allt viktigare att kunna hantera den här sortens verktyg. Alla kunskaper och färdigheter kan inte finnas i huvudet. Därför gäller det att kunna hitta och dra nytta av den kunskap som finns runt omkring.

Användningen av bloggar, wiki och liknande publiceringsformer på internet gör eleverna mer oberoende och självgående, samtidigt som skrivandet blir mer offentligt, synligt och samarbetsinriktat.

Warschauer konstaterar att de nya kunskaper och färdigheter som eleverna tillägnar sig inte mäts på de traditionella proven. Det är inte heller säkert att dessa förmågor förbättrar prestationerna där. Därför är det på sikt nödvändigt att pröva nya vägar för att värdera elevernas prestationer - och för att se till att de lär sig det som de behöver ute i samhället.

- Jag tror att vi behöver gå över till någon slags prestationsbaserad värdering i skolan, säger Mark Warschauer. Det kan till exempel handla om att skriva litteraturkritik, att göra en historisk analys eller att genomföra och analysera ett naturvetenskapligt experiment. Man kan jämföra det med körkortstestet, där man först gör ett teoretiskt och sedan ett praktiskt prov. Portfolio vore förstås också en bra lösning.

Integrera teknik i det dagliga livet

Warschauer pekar på att framväxten av nya media, som öppnar upp vägar att lära utanför skolan, faktiskt kan stärka den formella utbildningens roll i ett alltmer konkurrensbetonat samhälle. Hans undersökning visar att tillgången till datorer och internet inte är tillräckligt för att överbrygga den digitala klyftan. Det handlar också om att ändra attityderna till utbildning och lärande och att sätta in kunskaper och färdigheter i ett begripligt sammanhang.

Under 2007 tittade Warschauer och hans kolleger närmare på hur ett community center i ett låginkomstområde kan ge ungdomar hjälp och stöd i sitt lärande. De preliminära slutsatserna är att mentorskap och personlig vägledning kan underlätta det informella lärandet och koppla samman det med det formella. Istället för att överbrygga den digitala klyftan genom hårdvara, gäller det att integrera tekniken i det dagliga livet - både i skolan och på fritiden.

- Förutom mer resurser och bättre kvalificerade lärare, krävs det utökad undervisningstid för dem som riskerar att falla utanför, säger Mark Warschauer. Det kan till exempel handla om sommarkurser eller studiestöd efter skolan. Ofta har de ingen möjlighet att få hjälp hemma, så därför måste skolan eller lokalsamhället ta sitt ansvar. Alla elever måste naturligtvis lära sig använda tekniken. Men framför allt gäller det att kunna ge dem den hjälp de behöver för att komma vidare och för att utveckla lusten att lära.

/Stefan Pålsson

_{Artikeln publicerades ursprungligen 2007 på KK-stiftelsens numera nedlagda webbplats Kollegiet.}

Skolan måste lära eleverna att hantera dagens medialandskap

Goda mediekompetenser, en fördjupad förståelse av hur världen ser ut och fungerar samt en utvecklad förmåga att samverka med andra människor över internet blir allt viktigare. Klarar inte skolan av att förbereda alla elever för detta, riskerar skolan att på sikt avskaffa sig själv. Det säger amerikanske professorn Henry Jenkins, författare till bestsellern: Convergence Culture: Where old and new media collide.

_{http://www.flickr.com/photos/tamaleaver/ / CC BY 3.0}

Henry Jenkins är professor vid USC Annenberg School for Communication and Journalism, där han och hans kollegor utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv undersöker medieteknologins påverkan på samhället. Det övergripande målet är att skapa en bättre förståelse för hur samspelet mellan medieutveckling och medieanvändning förändrar samhället och hur vi lever våra liv.

- Vi måste se till att alla barn och ungdomar får tillgång till datorer och internet, säger Henry Jenkins.

Men grundläggande datorkunskaper är knappast tillräckligt för att klara sig i morgondagens samhälle.

- Goda mediekompetenser, fördjupade ämneskunskaper och en utvecklad förmåga att samarbeta och samverka med andra människor över internet kommer att bli allt viktigare. Det kräver i sin tur en rad sociala och kulturella färdigheter. Om inte skolan klarar av att förbereda alla elever för detta, riskerar den både att skapa en djup social klyfta och att på sikt bli överflödig.

Harry Potter-fans leder utvecklingen

I början av augusti 2006 kom Henry Jenkins ut med en ny bok - Convergence Culture: Where old and new media collide. Här analyserar han framväxten av ett nytt medielandskap, där internet spelar en avgörande roll för att knyta samman traditionella och nya medier. Han beskriver hur medieanvändningen i allt högre grad sker i ett socialt sammanhang och att gränsen mellan producent och konsument inte längre är glasklar. Vårt sätt att använda och förhålla oss till medier är alltså på väg att förändras och det påverkar efterhand allt fler aspekter av samhället.

Huvuddelen av boken handlar om hur fans av bland andra Harry Potter, Matrix och Survivor använder de nya medierna för att uttrycka sig, för att kommunicera med varandra och för att fördjupa sig i sina intressen. Passionerade användare av populärkultur befinner sig i framkanten av den förändringsprocess som pågår. Genom att undersöka deras medieanvändning, kan det bli möjligt att urskilja kunskaper och färdigheter som inom några år kan bli nödvändiga för att ta aktiv del i samhällslivet.

- Redan för 15 år sedan tittade jag närmare på de fan-kulturer som uppstått kring tv-serier som ”Star Trek”, ”Twin Peaks” och ”Beauty and the Beast”. Då kunde jag se hur man levde med i de fiktiva världarna genom att bland annat spela rollspel, skriva fanfiktion och genom att träffas på klubbar och konvent. Det handlade inte om passiv konsumtion, utan om ett aktivt deltagande och ett gemensamt skapande som både skapade engagemang och förståelse.

_{http://www.flickr.com/photos/joi// CC BY 3.0}

Bloggarna har tagit över

Numera använder man ofta bloggar för att knyta kontakter, diskutera och sprida information. Bloggosfären skapar tillgång till en rad olika perspektiv och infallsvinklar, samtidigt som det blir enklare för var och en att göra sin egen röst hörd. Framgången för Wikipedia har även inspirerat andra att skapa egna öppna encyklopedier som alla intresserade kan bidra till och som försöker samla den kunskap som finns tillgänglig. Det finns bland annat omfattande wikis som behandlar ”Star Trek”, ”Star Wars” och ”World of Warcraft”.

De som skriver fanfiktion har tillgång till mängder av communities, där de kan publicera sina texter, få feedback, ge synpunkter på andras texter, lära sig mer om det fiktiva universum de skriver om samt utveckla sitt skrivande. Det också blivit allt vanligare att redigera om sekvenser från filmer eller dataspel, så att de får en annan betydelse eller ett annat innehåll än det ursprungliga, och att sprida dem på olika videocommunities.

- Det här innebär att man drar nytta av varandras kunskaper för att skaffa information, för att lösa problem, driva projekt och för att lära sig och utvecklas. Eftersom det hela sker i ett socialt sammanhang, där de som deltar ofta kommer från olika delar av världen och har olika bakgrund, blir det avgörande att kunna hantera relationer, att uppmuntra varandra och att kunna lösa konflikter. När det här verkligen fungerar, uppstår en slags kollektiv intelligens som frigör en enorm kreativ kraft.

Vi befinner oss i en övergångsperiod

Medieföretagen uppskattar naturligtvis intresset och engagemanget, men är samtidigt angelägna om att behålla kontrollen över konsumtion, produktion och distribution. Därför reagerar de ofta negativt när bloggare hjälps åt att räkna ut vem som är vinnaren i en dokusåpa eller när Harry Potter-fans skriver egna berättelser om vad som utspelar sig på Hogwarts. Men de fans som ägnar sig åt detta blir naturligtvis förargade, eftersom de anser att de både sprider intresset vidare och ökar sitt eget engagemang.

- Vi befinner oss i en övergångsperiod och det råder oklarhet om vilka spelregler som egentligen ska gälla. En viktig tanke med boken är därför att försöka skapa förutsättningar för en konstruktiv samhällsdebatt om vad som är på väg att hända. Det är viktigt att förstå att de förändringar som pågår kommer att få stora konsekvenser inom en rad olika samhällsområden. Inte minst gäller detta skola och utbildning.

Henry Jenkins leder sedan 2005 projektet New Media Literacies tillsammans med MacArthur Foundation, en rad framstående amerikanska universitet samt museer och ungdomsorganisationer. Syftet med det här projektet är att på olika sätt ge hjälp och stöd åt lärare och skolor att utveckla och träna de kunskaper och färdigheter som barn och ungdomar behöver. Det gäller både att själv kunna skapa media och att kunna förhålla sig kritiskt till medias världsbild. Men det är också viktigt att förstå betydelsen av att producera media på ett etiskt och ansvarsfullt sätt och att uppföra sig väl när man umgås och samarbetar med andra människor på nätet.

Skolan måste ge alla samma möjligheter

- Många barn och ungdomar har lärt sig att lära genom att själva skapa och göra om media och genom att delta i olika communities. De lär sig mer effektivt på sin fritid än i skolan och blir ofta frustrerade när de utsätts för traditionell undervisning. Men de som inte har tillgång till dator och bredband hemma, har inte möjlighet att ta itu med detta på egen hand. Därför har skolan ett ansvar att ge alla lika möjligheter att lära sig det som de kommer att behöva när de slutar skolan.

Skolan håller alltför ofta fast vid bilden av att vi lär oss själva, oberoende av andra människor. Det leder till att man fortfarande ägnar sig åt standardiserade kunskapsprov och ytligt lärande, istället för att anpassa sig efter tidens krav. Jenkins påpekar att konsekvensen av detta blir att undervisningen förbereder eleverna för en värld som inte längre finns, samtidigt som den nästan inte alls hjälper dem att lära sig det som de kommer att behöva när de lämnar skolan.

- Egentligen är jag väldigt tveksam till om skolan verkligen klarar av att ta till sig de nya möjligheter som medieutvecklingen skapar. Men jag kan inte ge upp eftersom jag hela tiden möter modiga och begåvade lärare som kämpar i motvind för att förändra sin undervisning. Det vore ansvarslöst att lämna dem i sticket.

/Stefan Pålsson

_{Artikeln publicerades ursprungligen 2006 på KK-stiftelsens numera nedlagda webbplats Kollegiet.}