I början av 00-talet talades det mycket om att dagens unga, som inte minns tiden före Internet, är att betrakta som digitala infödingar som alla har tekniken i blodet och lätt tar till sig de nya möjligheterna. Marc Prenskys korta texter Digital Natives, Digital Immigrants och Do They Really Think Differently? från 2001 är bra exempel på den här sortens generaliserande, lätt mystifierande resonemang.
Efter ett tag började det komma mothugg från forskare som började problematisera och tänka ett varv till. Henry Jenkins menade till exempel i december 2007 att det fanns risk för att metaforen kunde förenkla verklighetsuppfattningen och hindra oss från att uppfatta komplexiteten i de pågående förändringarna. Därför är det bland annat viktigt att se efter vad som kännetecknar de som växer upp i en alltmer digitaliserad värld, att undersöka om deras kunskaper och förhållningssätt skiljer sig åt och att analysera vad detta i så fall beror på.
Den empiriska forskningen hade dock redan börjat nappa på kroken. I mars 2007 drog Centre for Educational Research and Innovation (CERI), en avdelning vid OECD i Paris, igång det globala projektet New Millennium Learners under ledning av Francesc Pedró. Målet är att undersöka den digitala utvecklingens konsekvenser för ungas lärande och att ta reda på hur skolans undervisning kan gå tillväga för att möta detta i medlemsländerna.
I september förra året arrangerades en tre dagar lång konferens i Bryssel där man diskuterade resultaten så här långt och hur projektet ska gå vidare. Tom March har gjort en mycket bra sammanställning av vad som sades och finns det även länkar till presentationer och texter.
På konferensen presenterades bland annat ett kort dokument som sammanfattar kärnresonemangen och de viktigaste iakttagelserna från undersökningarna i den första delen av projektet. Det här arbetet ligger även till grund för den rapport som OECD gjorde tillgänglig på nätet i förra veckan och som jag skrev om på Omvärldsbloggen i fredags. Här konstaterar man att den digitala klyftan är på god väg att överbryggas och att de allra flesta unga både har tillgång till datorer och de grundläggande färdigheter som de behöver för att använda dem. Men det innebär inte att allt är frid och fröjd.
En ny och allvarligare andra digital klyfta med kulturell och social grund har blivit synlig. I konferensdokumentet menar man att den kan ses som en matteuseffekt, ett socialt fenomen som fått sitt namn av en artikel som den amerikanske sociologen Robert K. Merton publicerade i Science 1968. I den här artikeln visade Merton att forskare som redan är etablerade får mer beröm och uppskattning för sina resultat än mindre etablerade kollegor som presterar på samma nivå.
Den som redan har god tillgång på socialt och kulturellt kapital kan alltså använda det som grund för att skaffa sig mer. Merton kallade detta för matteuseffekten efter kapitel 25 vers 29 i Matteusevangeliet: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har."
Såväl i konferensdokumentet som i den nya rapporten konstateras att tillgång till datorer och Internet inte längre är något avgörande problem bland unga. Däremot skiljer sig användningen åt på ett nästan övertydligt sätt. De som kommer från lägre socialgrupper använder mest datorn till underhållning. Ungdomar som har föräldrar med akademisk bakgrund och digital vana får däremot stöd och uppmuntran att utveckla sitt lärande och sin bildning med hjälp av tekniken. Det finns också en skillnad mellan könen. Pojkar är generellt sett mer intresserade av att fördjupa sina tekniska kunskaper och färdigheter, medan flickorna hellre utforskar de kommunikativa möjligheterna.
Gamla mönster återskapas även under de nya förutsättningarna. Detta är något som skolan måste lära sig att hantera för att alla elever, oavsett kön och social bakgrund, ska ges samma möjlighet att utveckla de kompetenser de behöver. Det handlar bland annat om att kunna hantera informationsöverflöd och frånvaro av ordning och struktur på nätet, att integrera tekniken i sitt lärande och att kunna göra sig gällande i de nya sociala, kreativa och politiska arenorna. Annars blir det svårt att motverka matteuseffekten.
Den första delen av New Millennium Learners, med inriktning mot elevernas förutsättningar och behov, är avklarad. Nu gäller det att titta närmare på vad skolvärlden kan göra för att möta detta i sin undervisning.
Andreas Schleicher, som ansvarar för kunskapsmätningarna PISA, INES, TALIS och PIAAC, betonade i sitt bidrag på konferensen i Bryssel att industrisamhällets krav inte kan få styra undervisningens form och innehåll idag. Det handlar inte längre om att utbilda disciplinerade arbetare som ska utföra rutinmässiga arbetsuppgifter. Istället är det viktigt att alla ständigt kan lära om och lära nytt genom hela livet för att möta tillvarons komplexa och skiftande krav.
Traditionella baskunskaper är förhållandevis enkla att undervisa i och att mäta, men de är också enkla att automatisera, digitalisera och att outsourca. De ger alltså inte en tillräcklig grund för att kunna leva ett gott liv i samhället.
New Millennium Learners visar att det krävs en bättre förmåga att hantera den digitala medieutvecklingens möjligheter i sitt lärande för att klara de villkor som gäller i dagens samhälle. Detta är betydligt svårare att undervisa i och det kan vara en tuff match att bedöma och mäta dessa kunskaper och färdigheter. Men det är en utmaning som måste tas om vi vill ha ett samtida utbildningssystem som rustar alla för tidens krav.
Comments