Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle, del 4

[Tidigare inlägg i denna serie: 1, 2, 3.]

Låt mig först ytterligare förydliga vilket mitt grundläggande perspektiv är i den här frågan. Det handlar inte om vad biblioteken i dag rent faktiskt gör. Det handlar inte heller om hur arbetsbeskrivningen för bibliotekarier ser ut. Det handlar om böckernas betydelse i samhället och om biblioteken som en omistlig instans för att upprätthålla och odla denna ställning. Det handlar om vad som skulle kunna kallas en meta-kulturpolitisk fråga. Det handlar om hur en viss (helst hög) bildningsnivå ska kunna upprätthållas även i ett digitaliserat och alltmer "av-centrerat" digitalt samhälle. Utan en hög bildningsnivå och utan en gemensam, tydligt artikulerad strävan efter att bibehålla denna nivå, av skäl som transcenderar frågor om "arbetsuppgifter" och "anpassning till omvärlden", är jag faktiskt lite orolig för ur framtiden kommer att gestalta sig. Det handlar alltså om bibliotekens funktion som bokbibehållare, sedd i ett vidare bildnings- och traditionssammanhang.

Men varför denna betoning av just boken (och som tidigare framgått menar jag med "bok" en taktilt blädderbar bok)? På ett möte jag hade med svensklärarkollegiet på ett gymnasium nyligen var många överens om att eleverna behöver läsa längre texter (dvs böcker) för att kunna uppnå en tillräcklig språklig kompetensnivå, en nivå som bl a gör det möjligt att utöva källkritik värd namnet. (Som jag ska redovisa apropå svar vi har fått i våra lärarintervjuer är detta en vanlig ståndpunkt.) En av lärarna på mötet berättade att hon hade kommit på att nätsurfande kan försvåra den förmågan. Hon använde nätet mycket själv, bloggade själv etc, var alltså en entusiastisk och van Internet-vän, men hon hade efter ett tag märkt att hon spontant började undvika längre texter. "Man kommer in i ett visst tempo på nätet. Man ögnar igenom för att få grepp. Det blir ytligt." När hon insåg detta "tvingade" hon sig själv att regelbundet läsa tjocka böcker, för att inte mista förmågan till koncentration och reflektion.

En person, vad jag minns var det skolbibliotekarien i gruppen, sade, apropå elevernas attityd till Internet, att de ser nätet som en uppslagsbok och nöjesmaskin (och, kan man tillägga, som ett medium för kompiskontakter), inte som en resurs för att verkligen tänka och lära sig svårare saker. Det senare är naturligtvis något som en internetbaserad didaktik måste tackla i respektive ämne och har inte direkt med det här aktuella biblioteksideologiska temat att göra, men man bör definitivt betänka det apropå vad en svensklärare sa i en intervju: Det "märks tydlig skillnad på elever som läser böcker, andra tycker att blir det för långt blir det för svårt. Skrivandet behöver underordnas läsandet." Hon menade att man behöver läsa mer än man skriver för att uppnå tillräcklig språklig och annan förståelserelaterad kompetens. (Behöver jag tillägga att läraren i fråga också är entusiastisk inför Internets möjligheter?)

Mot den här bakgrunden -- och liknande tankar framförda av många skribenter -- vill jag hävda att det vore ett stort misstag att reducera bibliotekarierollen och bibliotekens uppgift till att fungera som, visserligen mycket kompetenta, informationsreläer i ett digitalt ekosystem. Vem ska då måna om böckerna? Är det bara svensklärarna som kan tänkas bry sig om dem? Enligt min personliga erfarenhet är det mycket utvecklande och bildande att ge sig tid att läsa riktiga, bra böcker i alla ämnen man kommer i kontakt med. Jag har hittills i livet inte träffat en enda person som inte läser böcker och som det går att föra något kunnigt samtal med om frågor av djupare mänsklig betydelse i det moderna/postmoderna samhället. En anledning till det är bristande förmåga att på ett insiktsfullt sett relatera till dem som har levt före oss, dvs en bristande förankring i ett längre tidsrum. Detta går även ut över synen på framtiden.

Den här mera kognitiva och insiktsmässiga sidan av saken är inte den enda av betydelse, eller rättare sagt: det koginitiva och insiktsmässiga måste betänkas i ett större sammanhang. Det finns nämligen en viktig traditionsförmedlande sida också. (Apropå det: jämför gärna detta gästinlägg av Lisa Ahlqvist.) Jag har tidigare föreslagit en analogi mellan muséer och bibliotek. Nu tänkte jag pröva en annan analogi, med ett ännu längre tidsperspektiv. För några år sedan ledde jag ett forskningsprojekt som handlade om olika aktörers uppfattningar om tid och rum i relation till det planerade slutförvaret av svenskt kärnavfall. En av de frågor som studerades rörde hur man skulle kunna bevara kunskap om ett tänkt förslutet slutförvar i 100 000 år (ja, du läste rätt). Som bekant har ingen mänsklig kultur fortlevt så länge och i slutrapporten skrev jag: "Hundratusen år [...] är ren teori och kommer alltid att så förbli."  (Jfr denna intervju i UNT.) Men angående den ändå viktiga frågan om hur man kan bevara information och kunskap länge, så finns det intressanta tankar att hämta. Ett citat från en av våra rapporter som tog upp detta:

Vilka skulle kunna vara de sociala/intellektuella/organisatoriska förutsättningarna för att arkivinnehållet ö h t ska vara “levande” om, säg, 300 år? Frågan gäller alltså tidsavsnittet 2060 och framåt (oklart hur långt). Vad det hela handlar om är vad [Gregory] Benford [...] kallar “deep time messages”. Ett problem han nämner är att “our modern attention span is usually quite short. Most industrial societies have an increasingly bottom-line attitude. [...] Most people consider their own grandchildren the furthest time horizon worth worrying about” (s 5). Ett annat problem: “Indeed, our current concern for the past may not be itself longlasting.” (s 6). Själva tanken att bevara information för framtiden (om farligt kärnavfall) förutsätter att det historiska medvetande vi har nu – att “dokumentariskt” bry sig om det förflutna – kommer att finnas även i framtiden. Men ett sådant medvetande fanns inte före modern tid och frågan är om det kommer att finnas efter modern tid.

Här borde analogin till bibliotekens kulturella samhällsansvar vara tydlig. Om inte biblioteken aktivt verkar inom ett så här långt framtidsperspektiv (några hundra år), vem kommer då att göra det? Ingen, anser jag. Trycket mot att bortse från längre tidsperspektiv är för stort. Det som gör problemet verkligt allvarligt är att vi redan tycks vara på väg dithän, att ett levande, personligt baserat historiemedvetande som sådant är på väg att försvinna in i någon sorts diffust utsträckt nu, som är ett mischmasch av anekdotiska nedslag i olika, sinsemellan inkongruenta epoker (jämför det populärkulturella utbudet i olika former) med bara ett tillfälligt associativt sammanhang, vilket också ständigt muterar.

[forts. följer, kanske]

/Per

Comments

[Cecilia Bengtsson]

Bra, att du fördjupar dina tankar och åsikter om bibliotekens roller och bokens ställning.

Jag skulle gärna se att du sammanfattar dina tankar från de 4 inläggen i ett inlägg där de viktigaste resonemangen lyfts fram. Ett litet önskemål från mig.

[Per]

Tack, Cecilia. Givetvis ska jag tillmötesgå detta önskemål. Tankegångarna har ju varit lite vindlande, för att sätta igång olika tankebanor som kan vara relevanta. Återstår att komplettera lite och knyta ihop säcken enligt mitt huvud. Sen hoppas jag på välmotiverade mothugg också...

[Anna-Stina]

Jag tror inte det finns någon enda person som arbetar på bibliotek, som tycker att pappersböcker ska avskaffas eller plockas bort från biblioteken. Jag tror också att det säkert kan vara så att pappersboken står för något unikt när det gäller hur läsningen går till. Exekt hur och vad får väl forskningen visa. Anledningen till att vi nätburna inom biblioteksvärlden inte talar så mycket om just pappersboken, är kanske att vi vi lever i en tid då det nya bryts mot det gamla. Och det är inte vi som är traditionalisterna, dem kan du hitta på vilket biblioteksgolv somhelst.

Viktigt också att göra skillnad mellan olika typer av bibliotek och deras uppdrag i det här sammanhanget. Att folkbiblioteken inte skulle tillhandahålla pappersböcker - kan inte tänka mig att någon tycker så.

[Per]

"Jag tror inte det finns någon enda person som arbetar på bibliotek, som tycker att pappersböcker ska avskaffas eller plockas bort från biblioteken."
Nej det tror inte jag heller, Anna-Stina.

Jag vill med de här inläggen inte "angripa" någon, annat än möjligen de som vägrar att se problematiken på ett realistiskt sätt. Till denna realism hör insikten om att man aktivt och medvetet (i bibliotek och skolor) måste ta till sig den digitala världens alla möjligheter och utmaningar. För att kunna göra det måste man vara entusiastisk för möjligheterna, men också reflektera över vad i det "gamla" som behöver försvaras, givet vissa mycket starka trender i samhället i stort.

Vad jag försöker göra i dessa inlägg, och även i skoldebatten, är att hitta de principiella grundfrågor som man inte kan komma ifrån. Ibland kan jag då låta lite "motvalls", men det är bara för att jag vill ha upp frågorna tydligt på bordet.
Jag tror att det är bra, både för en själv som människa och för samhällsdebatten, om man klarar av att vara både entusiast och kritisk samtidigt, med urskillning åt båda hållen.

Det som i allmänhet bekymrar mig mest av allt är tendensen att polarisera i antingen/eller, i stället för att diskutera HUR man ska kunna åstadkomma både/och.

[Anna-Stina]

Håller med om att polarisering kan vara kontraproduktivt om man syftar till att hitta gemensamma vägar mot framtiden. Min reflektion var väl bara att här på nätet accentueras polariseringen som mest, då många känner behovet att ställa en ny tid mot en gammal, att göra plats på biblioteken för det nya. Kanske framstår klyftan som större än den faktiskt är.

[Per]

Klyftans vidd framstår nog lite annorlunda beroende på vilket sammanhang man talar om. Specifikt vad gäller biblioteken tror jag att du har rätt i att klyftan (just nu) inte är stor, även om jag tror att den vidgas av skäl som egentligen inte har med biblioteken i sig att göra; det handar snarare om trycket från generella omvärldsförändringar.

Samtidigt har våra studier på Infontology genom åren övertygat oss om att klyftan mellan den digitaliserade världen och den "analoga" världen är på god väg att bli större än de flesta tycks vilja föreställa sig, alltså i ett lite vidare historiskt perspektiv. Detta leder till ett accelererande antal brytningar, skiften eller svårbegripliga/svårhanterliga konflikter på olika områden, där det är uppenbart att gamla tanke- och organisationsmodeller fallerar totalt.
Jfr t ex det senaste Infontology-inlägget:
http://infontology.typepad.com/infontology/2010/04/mobbfenomenet-p%C3%A5-n%C3%A4tet.html

[Marcus Strand]

Jag har följt artiklarna på den här bloggen + kommentarerna under ett par veckors tid nu. Härligt klokt, insiktsfullt och ett par tankevändor för mig, och några poletter på plats rentav. Men instämmer om att det skulle vara fint med en summerande artikel utifrån hur diskussionerna varit med att förändra kommande artiklar. Den skulle kunna vara väldigt användbar för oss ute på folkbiblioteken.

[Per]

Tack, Marcus! Den summerande artikeln kommer i nästa vecka.