[Det här blir ett långt inlägg, så jag räknar med flera delar framöver. Kontentan av vad jag försöker få fram uppenbaras först efterhand. Här följer del 1:]
Mitt inhopp i biblioteksdebatten genererar en hel del synpunkter, främst från bibliotekarier, vilka å ena sidan tycks hålla med om mycket, men å andra sidan menar att jag inte riktigt har förstått vad bibliotekarieyrket handlar om. Jag har först på senaste tiden börjat förstå lite (med betoning på lite) av den mera interna debatten bibliotekarier emellan. Ett samtal med en insatt person gav vid handen, att jag har råkat sätta fingret på något som det "talas tyst om" där, nämligen själva böckerna. Jag anade från början inte riktigt hur känsligt detta verkar vara. Det påminner mig om den interna diskussionen i museivärlden, där jag har varit verksam; här är man ofta orolig för att muséerna ska utmålas som "dammiga föremålssamlingar" och anstränger sig därför att bli populär genom olika publikfriande avdamningar. Det blir inte alltid så bra, just därför att man med denna självförnekande attityd glömmer bort muséernas egenvärde, nämligen just samlingarna. De intressantaste museibesök jag själv någonsin har gjort är de bakom kulisserna, där själva vidden av samlandet och den därtill hörande forskningsverksamheten blir uppenbar. Det är också i stor utsträckning denna oftast dolda museivärld som utgör de större muséernas främsta kulturella existensberättigande på längre sikt. Utan allt det som ryms där förlorar också den publika verksamheten sin mening och kan utan vidare ersättas med teve och webbsajter.
Analogin i förhållande till biblioteken tycks mig ligga i, att man där anstränger sig för att inte framstå som torra bokmalar, residerande över dammiga böcker. Men just detta självförnekande kan också medföra att man riskerar att tappa bort det som, enligt min mening, är och förblir bibliotekens egenvärde. Ett "bibliotek" utan böcker är helt enkelt inget bibliotek, lika lite som ett museum utan samlingar är något museum. Följaktligen är inte en "bibliotekarie", vars arbete i slutändan inte uttryckligen relaterar till böcker någon bibliotekarie.
Jag är väl medveten om den informationshanteringsutveckling som har lett till att biblioteksverksamheter i allt större utsträckning digitaliseras och jag förstår också hur detta har påverkat bibliotekariernas arbete och kompetensbehov. Det är inte detta jag diskuterar och jag ifrågasätter inte att det rör sig om värdefulla kompetenser. Jag argumenterar inte heller för att man på ska "minska" på digitaliseringen i något avseende, med ett enda undantag: För att det ska vara meningsfullt att tala om biblioteksverksamhet måste tryckta böcker och handskrifter utgöra centrum och fokus. Andra medier bör naturligtvis också vara föremål för samlande, bevarande och tillgängliggörande, men dessa verksamheter hör inte till kärnan i biblioteken, även om de i praktiken ryms under samma tak. Det jag vill framhålla är alltså just själva böckerna.
Det här är inte bara en definitionsfråga; i så fall kunde jag nöja mig med att konstatera att orden "bibliotek" och "bibliotekarie" -- som så många andra -- har ändrat innebörd. Att anmärka på sådana betydelseförskjutningar är i sig sällan meningsfullt. Nej, det som oroar mig är att man framöver blir så tagen av de digitala, internetförmedlade möjligheterna, att man faktiskt oavsiktligt bidrar till att nedvärdera det speciella värde som böcker har, eller rättare sagt kan föra med sig, när de läses och studeras i sin helhet. Kärnfrågan blir: Vari ligger (de fysiska) böckernas värde? Jag har efter hand upptäckt att problemet är mera subtilt och mångfasetterat än man kan tro. I dag ska jag bara börja snoka runt i det hela. Som vi ska se är det flera olika faktorer som samspelar varav biblioteken bara utgör en, men en omistlig sådan. För att göra min position vis à vis biblioteken begriplig, måste den således artikuleras mot bakgrund av läsandets betydelse i olika sammanhang. Först när jag har berört några av dessa kan bibliotekens specifika roll, som jag skulle vilja se den, ringas in. En liten följetong således...
"Redan" för tolv år sedan gav James J. O'Donnell en träffande bild av hur skrivande och läsande uppför sig på nätet:
The central fact of our future is diversity. The single-author, linear-structure monograph will survive for a while, but it will very rapidly become in fact what it already is in principle: a component of a larger whole. Online publication of monographs will facilitate a multiplication of approaches and comparative interaction. [...] juxtaposition and comparison [becomes] easier and more natural.
[...] primary and secondary materials will interact more powerfully than before as both are online side by side. Scholarly discussions will quote the original by pointing to it, and leave the reader to explore the original context, not just the few words and sentences most apposite. Conversely, texts will acquire structured commentaries not by single hands but organized out of the work of many. [Avatars of the Word: From Papyrus to Cyberspace, s 133-134]
Denna diversifiering och kollektivisering av skrivandet och läsandet gäller inte bara forskningsmässiga arbeten utan, som bekant, i princip allt skriftligt material på nätet, oavsett dignitet. Många av de fördelar som framhävs när det gäller Internetanvändning för skolarbeten baserar sig på detta förhållande. Som forskare och skribent har jag inga svårigheter att se de enorma fördelarna och jag har själv begagnat mig av möjligheterna i många år. Men:
This is not to say that the reader's task will become easier. If anything, the burden of responsibility will seem crushing to many. The great risk will be that providers of shortcuts will find devious and enticing ways to flourish and seduce. [...] There will be a real struggle for control of the life of the mind in cyberspace. And sociology and economics will become players in that struggle as they help us to determine how much time and effort Augustine [eller någon annan viktig författare] is worth and who will spend years of preparation in order to use such resources well. The shift from an economics of scarcity to an economics of abundance becomes painfully relevant [...]. [ibid., s 134; min betoning]
De här problemen -- nackdelarna med det som samtidigt är fördelar -- börjar nu drabba även skolorna med full kraft, i takt med att Internet begagnas i traditionella lärdomsämnen som svenska och historia m fl. Jag intervjuade härom dagen en lärare i svenska på ett gymnasium i Lund. Hon hade bl a noterat att elever har en tendens att tycka att om en text blir för lång "så blir det för svårt". Som vi vet är det mesta som läses på nätet kort. Men verkliga argument, verkliga intellektuella utredningar -- och därmed verkligt tänkande och verklig förståelse -- kräver oftast längre texter. Om nu läsandet av längre texter, böcker, alltså konkurrerar om uppmärksamheten med otaliga mängder av mera lättsmält material, så kan man fråga sig hur dagens elever och studenter är rustade att stå emot trycket från det lättsmälta och lättillgängliga, särskilt om det verkar "faktabaserat". Till detta kommer den nutida betoningen av kommunikation framför läsande och begrundande. Den nämnda läraren (som f ö gärna använder Internet i undervisningen) menade, att för att verkligen lära sig något i skolämnet svenska så måste skrivandet/kommunicerandet underordnas läsandet. Man behöver läsa mer än man själv skriver för att skrivandet ska kunna nå någon nivå att tala om. Och läsandet måste bestå av hela böcker.
[fortsättning följer]
/Per
En lång och reflekterande text på nätet! Härligt! Jag gillade särskilt din beskrivning av samlingarna på ett museum. Det är sällan man som vanlig dödlig får komma in bakom kulisserna, och det är en fantastisk upplevelse!
Posted by: cwaste | måndag, 08 mars 2010 at 06:43 em
Jag tycker också om det långa men intressanta inlägget. Kopplingarna och tankarna till museum är viktiga.
Jag tror att det ligger ngt i att vi som jobbar på bibliotek gärna vill tro att vi måste hänga med i utvecklingen och inte ser värdet av boksamlingarna i sig. Å andra sidan så har inte alla bibliotek möjlighet eller som uppdrag att vara en boksamling - ett bokmuseum. Ser framemot fortsatta inlägg...
Posted by: Cecilia Bengtsson | måndag, 08 mars 2010 at 10:04 em
Intressant inlägg och jag är till stora delar enig med dig i mångt och mycket, i synnerhet som jag liksom du också har varit delaktig i museivärldens kamp för att inte verka ”dammig” och verkligen lyfta fram berättandet, ibland på bekostnad av samlingarna.
Men, trots en enig grundinställning måste jag ändå ställa frågan om den tryckta boken och biblioteksrummet är det centrala i professionen? Beroende på hur det går med e-pliktsförslaget så skulle det kunna vara möjligt att KB om några år ska få delar av webben in i sina samlingar. På ett rent principiellt plan är dessa samlingar inte bundna till rummet, de skulle kunna tillhandahållas uteslutande över nätet - även om det inte är särskilt troligt just nu p.g.a. upphovsrätt osv.
Så vad får vi då? Det är fortfarande kärnkompetenser inom yrket som behövs, både för att samla in, beskriva och tillhandahålla. Det kommer, tror jag, att betyda att bibliotekariekompetensen behöver genomgå en evolution och förändras för att kunna förmedla digitala medier på ett professionellt sätt. Och då menar jag förmedla på ett djupt professionellt sätt precis som KB i dag gör med sina många samlingar. Jag ser framför mig olika experter på att söka i digitala samlingar. Om lagförslaget skulle bli verklighet betyder det att KB kommer att samla in webben i ”bits and pieces” med en oerhört låg nivå på beskrivningarna på den stora massan. Just nu ägnar jag stor del av min arbetstid åt att försöka fundera ut hur det ska gå till att ta in alla webbfragment, bringa någon ordning och längre fram gör dem tillgängliga. Ska vi ha en expert som ”suger ut” t.ex. porträtt ur strömmen, eller en expert på att söka i strömmen när en fråga kommer? Jag tror inte att det första är möjligt, utan den mest realistiska vägen är en expert som förstår ungefär var i den digitala samlingen det är rimligt att söka, vilka som är de bästa sökingångarna m.m. En sorts ”fiske-expert” som vet var man fiskar bäst och vilket bete man bör sätta på kroken. Så är den här personen inte längre en bibliotekarie? För att samlingen är digital? Och vad är då skillnaden mellan att förmedla en egen digital samling som i KB:s fall och den kollektiva digitala samlingen www? För mig när jag skissar på processerna för ett eventuellt e-flöde är materialförtrogenheten A och O, och en ohyggligt viktig beståndsdel tillsammans med kunnandet om att arbeta med att strukturera och beskriva för att göra möjligt att tillhandahålla. För mig är det svårt att göra en ett till ett koppling mellan böcker och bibliotekarie, då man har många samlingar att förmedla som inte är böcker… och för att göra det ännu jobbigare vem förmedlar AVM:s samlingar? Vem förmedlar digitala personarkiv? Det är inte mediet som är avgörande, utan något annat som grundas i en djup förtrogenhet med sitt material. Och här ser jag en direkt koppling igen till museiområdet, min erfarenhet där var (om än för ca 15 år sedan) att de bästa utställningarna blev till när en innovativ utställningsbyggare duktig på gestaltning jobbade ihop med t.ex. järnåldersexperten som kunde varenda litet spänne på sina fem fingrar. Med bara den ena på plats blev det antingen väldigt mycket gestaltning utan innehåll, eller ett (tungt) innehåll utan form.
Posted by: Lisa Ahlqvist | måndag, 08 mars 2010 at 10:33 em
Intressant text, detta! Jag har följt debatten på nätet kring bibliotekens modernisering, speciellt för ett par år sen när det var populärt med (den nu daterade?) termen "Bibliotek 2.0".
Jag läste en del bloggare som var mycket förtjusta i "sociala medier". Twitter, facebook och sådant. Det är jag också, men det gick överstyr.
Missförstå mig inte: Visst bör man nyttja ny teknik! Att utveckla användarvänliga Opacs t ex, gärna med användardeltagande funktioner, gärna tillgängliga online, eller saker som en omfattande ämnesindexering av skönlitteratur.. även av litteratur för vuxna: sådant är en nödvändig utveckling som tagit för lång tid på sig.
Bibliotekens webplatser är viktigare idag än nånsin!
Samtidigt skapades en debatt bland biblioteksbloggare som kändes lite för tvärsäkra med relevansen av twitter och att "facebook" i bibliotekssammanhang.
Ett tragikomiskt exempel på en sådan alltför snabb uppgång i det nyaste är väl Malmös pinsamma Second Life-satsning som gick åt skogen..
Egentligen så har "sociala nätverk" som t ex facebook aldrig varit optimalt för just bibliotek eller myndigheter
Trost också var att kom det in en ton i diskussionen som handlade om att det är så himla töntigt med böcker.
Ett ofta outsagt men iaktagbart förakt för litteraturen och bokformatet i sig.
Jag gillar inte en sådan vändning om den kommer samtidigt som allt fler bibliotek lägger ner bokbussar och filialer, och allt minder diskussion handlar om viktiga frågor rörande bland annat kulturbevarande funktioner, och diskussioner om tillgängligheter och målgrupper.
En bok av papper har - i sig - inget värde, eller är bättre än något annat. Men då det gäller litteraturen så är e-boken ännu inte inte ett alternativ man kan satsa på, så det känns lite för tidigt att dödförklara pappersboken.
För många människor är litteraturen fortfarande viktigare än att 2.0-bibliotekarier kan twittra..
Posted by: Rotve | måndag, 08 mars 2010 at 11:06 em
Tack för kommentarer (här och på andra ställen)!
Jag tänkte fullfölja tankegången i ett par ytterligare inlägg innan jag svarar på de synpunkter jag får. Sedan tänker jag mig ett särskilt inlägg i vilket jag klargör min position specifikt i relation till vissa kritiska punkter.
Posted by: Per | tisdag, 09 mars 2010 at 08:51 fm
Hej,
vill bara säga att det inte finns nån motsättning mellan att vara sök"expert" och boken i sig. Vi söker i internetkällor efter det en låntagare frågar efter såväl i böcker. Som någon här ovanför redan sagt - "den mest realistiska vägen är en expert som förstår ungefär var i den digitala samlingen det är rimligt att söka, vilka som är de bästa sökingångarna m.m. En sorts ”fiske-expert” som vet var man fiskar bäst och vilket bete man bör sätta på kroken. " Ni frågar - vi hittar källan - sen får ni leta svaret i källan. Ungefär så ser jag det hela.
Oerhört viktigt dock med källkritik - det du skriver om i slutet av ditt inlägg. Vare sig man söker i böcker eller på nätet så är källkritiken vital. Där är skolbibliotekarier ett stort stöd och en resurs för eleverna och lärarna. Precis som vi också arbetar läsfrämjande på olika sätt - försöker nå eleverna med "rätt" bok för att få igång lässuget. För vi vet ju att läsning stimulerar språket, kommunikationen och förståelsen för andra sammanhang en ens eget. Jag skulle vilja se en undersökning som studerar sambandet mellan den minskade läsförståelsen och nedläggningen av skolbibliotek som skett sedan 80-90-talet. Skulle vara intressant om det finns ett samband...
mvh/ Ida som följer dina inlägg med stort intresse :)
bibliotekarie, Sundsvalls gymnasium
En liten kommentar angående facebook: Medier som Facebook kan fungera som en mycket bra marknadsföringskanal.
Posted by: Ida Norberg | torsdag, 11 mars 2010 at 07:29 em