I onsdags träffade jag en grupp lärare, främst i svenska, på ett skånskt gymnasium. En av dem berättade att hon för egen del använde nätet flitigt, själv bloggade och över huvud taget läste mycket nätsidor. Hon lade märke till att hon hade börjat läsa på ett nytt sätt. Hon läste mest korta texter och ögnade snabbt igenom många olika sidor för att se om det stod något av intresse. "Man kommer in i ett visst tempo på nätet" sa hon. En dag insåg hon att detta störde henne. Hon kunde liksom inte tänka längre. Därför började hon medvetet att ge sig tid att läsa tjocka böcker igen. Det där "igen" tror jag är nyckelordet här. Denna kvinna, liksom många av oss som växte upp fN (före Nätet), hade lärt sig och haft utbyte av att läsa hela böcker innan hon började använda Internet. Hon och vi har något att jämföra med. Vi kan, om vi vill, reflektera över de olika sinnestillstånd som infinner sig när vi läser en bok respektive när vi surfar på nätet.
Men hur ser denna potential för reflektion ut hos de som växer upp med och på nätet, om de inte också har eller får tillfällen att erfara de intellektuella och emotionella sinnestillstånd som är förknippade med koncentrerat bokläsande? Jag skrev nyligen en artikel om digitala infödingar på Newsmill. Eftersom det inte fanns någon begränsning i hur långt jag fick skriva, skrev jag så långt som jag kände att jag behövde för att jag skulle få fram det jag ville ha sagt. En av kommentarerna till artikeln lyder:
Jag vet varför denna artikel har fått så få kommentarer - den är alldeles för lång för att orka läsa på en datorskärm. Och så är den alldeles för lång för just oss "digitala infödingar" som nästan helt har slutat läsa så här långa texter, utan är vana vid att bara kunna skumma igenom texterna vi hittar på nätet för att snabbt plocka ut det viktiga...
En annan kommentator, också ung, skriver:
Om alla dessutom förlitar sig mer på sin förmåga att kunna rota fram information ur gyttjan på Internet än på sin egen kunskap i och förståelse för ämnet det gäller, vem ska då förse Internet med kunskapen? Hur bra kvalité kommer den kunskapen att ha och hur välformulerad kommer den att vara om ingen bryr sig om att lära sig att skriva korrekta texter?
Personligen är jag -- som tänkare, forskare, lärare -- övertygad om att "egen kunskap i och förståelse för ämnet" absolut förutsätter förtrogenhet med "långa texter". Kan man inte uppbåda den koncentration och inlevelseförmåga som krävs för att läsa en bok, särskilt en mera krävande roman eller fackbok, så kan man helt enkelt inte lära sig att tänka på ett plan som är av värde i vad jag, med viss tvekan inför bereppets dolda sidor, skulle kalla ett civiliserat samhälle. Ännu mindre kommer man själv att kunna uttrycka sina tankar på ett adekvat sätt.
Om man har denna på egen och historisk erfarenhet välgrundade övertygelse, kan det vara av intresse att se den i relief mot denna karakteristik och uppmaning:
Digital natives are a restless group, and like all teens and young adults they are self-assertive and insecure, living in the moment but worrying over their future, crafting elaborate e-profiles but stumbling through class assignments, absorbing the minutiae of youth culture and ignoring works of high culture, heeding this season's movie and game releases as monumental events while blinking at the mention of the Holocaust, the Cold War, or the War on Terror. It is time to examine clear-sightedly how their worse dispositions play out online, or in a game, or on a blog, or with the remote, the cell phone, or the handheld, and to recognize that their engagement with technology actually aggravates a few key and troubling tendencies. One of those problems, in fact, broaches precisely one of the basics of learning: the acquisition of language. [Mark Bauerlein, The Dumbest Generation, s 126]
Alla lite äldre lärare jag har talat med, dvs de med tillräckligt många år bakom sig för att kunna göra den jämförelsen, säger att de har märkt en tydligt minskad koncentrationsförmåga hos sina elever, från år till år. Detta har säkerligen flera orsaker men en viktig faktor är lika säkert den ständigt uppmärksamhetskrävande interaktiva mediemiljön. Denna mediemiljö är deras uppväxtmiljö och därför har de fått det olyckliga epitetet digitala infödingar. Vissa skribenter och tyckare framställer gärna detta som att de därmed har en annan "kompetens" än vi som är ofrånkomligen vuxna och som p g a vår ålder, om inte annat, inte är lika mycket fisken i vattnet här. Men vad är det de är "kompetenta" i? Är det inte det som Bauerlein räknar upp? En lärare på ett medieprogram på gymnasiet gjorde väldigt klart för mig, att fastän hans elever går på ett program som är fokuserat på just denna mediemiljö, så är de ofta förbluffande okunniga om Internet o a digitala tekniker så fort de kommer bara lite utanför sina invanda stråk och apparater. Till den obeständiga uppmärksamheten och bristande koncentrationsförmågan kommer alltså också en saklig okunnighet om det de möter i sin vardag. (Jag kunde f ö under mina år som universitetslärare konstatera, att förstaårsstudenter med åren blev märkbart sämre på att verkligen läsa och analysera boklånga texter. Det var inte ovanligt att möta mycket intelligenta och i tal välartikulerade ungdomar som visade sig vara usla på att samla sina tankar i skrift. Särskilda åtgärder fick vidtagas för att hjälpa dem att höja nivån på sitt tänkande och läsande.)
Vad har nu detta med bibliotek att göra? Återigen vill jag framhålla att diskussionen om bibliotekens uppdrag och om bibliotekariernas kompetens är en del av en större bildningspolitisk diskussion. Det är först mot bakgrund av det senare, större perspektivet som biblioteksdiskussionen kan hamna rätt. Liksom för skolan handlar det för biblioteksverksamheten om att fråga sig: Vad är det vi vill sträva efter? Vad vill vi främja i samhället, hos de människor som kommer till oss? Skolan liksom biblioteken måste upprätthålla en realistisk anpassning till föränderliga samhällsförhållanden, men detta kan aldrig -- får aldrig -- innebära att man bara följer med strömmen. Man måste ju ha något eget, konstruktivt och innehållsdigert att komma med också. Man måste värna om sin kärnverksamhet och stå för dess speciella värden. Gör man inte det förlorar man sitt existensberättigande och muterar till något annat. Och därmed går de värden som hörde kärnverksamheten till förlorade. För bibliotekens del är böckerna, de långa texterna, centrala och oumbärliga ingredienser.
[fortsättning följer]
/Per
PS. Mera om The Dumbest Generation i dessa tre inlägg: 1, 2, 3.
Comments