Ömsesidig förståelse?

Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle, del 3

På den av .SE arrangerade hearingen om digital delaktighet den 24 mars samtalade jag på lunchen med Tuula Haavisto, biblioteksdirektör i Tammerfors. På hearingen berättade Tuula om hur Tammerfors bibliotek för ut Internet till medborgarna och på hearingen i övrigt framgick det också med all önskvärd tydlighet, att just biblioteken spelar en viktig roll när det gäller att främja digital delaktighet för alla i samhället. (Hela evenemanget återfinns på video här.) Tuula, liksom de flesta jag har haft kontakt med apropå "bokdiskussionen" här, skilde mellan innehåll och form, vilket i sammanhanget innebär att det inte spelar någon avgörande roll om en text är tryckt eller läses på skärm. Det viktiga är själva texten, oavsett hur den fysiskt manifesteras. Min argumentation i den här serien går emellertid ut på att formen är viktig och att dess subtila inflytande kan vara viktigare än vi tror.

När jag direkt frågade Tuula om hon inte själv märkte någon skillnad mellan att läsa en tryckt bok och att läsa på skärm medgav hon att det visst var en skillnad. Själv menar jag att det är en skillnad i koncentration och förmåga till mera utdragen reflektion, vilket Tuula höll med om var fullt möjligt och hon menade att det här inte alls är en enkel fråga. Andra biblioteksmänniskor och bokläsare jag har talat med säger samma sak, samtidigt som de ofta framför tanken att det här kommer att ändras när läsplattor blir vanligare. Tanken tycks då vara, att det största problemet med skärmläsning är att det på de flesta bildskärmar kan vara tröttande för ögonen att läsa samma text en längre stund.

Vad är det egentligen fråga om här? Som jag ser det är det viktigaste problemet: vad är det vi får på köpet när vi, utan Internet-ansluten dator i närheten, läser en tryckt bok? Vad detta än är så är det något vi inte behöver ägna en tanke så länge vi mest läser tryckta, längre texter. Men om vi slutar läsa tryckta, längre texter för att i stället mest "vara på Internet" så försvinner därmed också det som vi tidigare fick gratis när vi läste tryckta texter. Tänk om just det är något viktigt?

I nästa del i denna serie ska jag försöka reda ut lite närmare vad denna tysta bokläsarförmåga handlar om. Här vill jag just nu bara kasta fram frågan: Vilka konsekvenser kan det få om biblioteken slutar att vara bibliotek i strikt mening (dvs centrerade kring tillhandahållande och läsning av tryckta böcker) och övergår till att bli en sorts digitalt baserade informationsrelästationer?

/Per

Naken utan mobil, inte med

Som en del av projektet har vi (via deras lärare) låtit några klasser, främst på gymnasienivå, kommentera och förklara en text som bl a handlar om mobilanvändning. Alla resultat har inte kommit in än och jag vill inte här och nu avslöja hela syftet med övningen. Men i dag, när jag gick igenom en del av materialet, kunde jag inte låta bli att notera följande påståenden, från två olika elever:

1. Vanligt förekommande uttryck som främst unga använder sig av är att de "känner sig nakna" om de mot förmodan skulle ha glömt eller tappat sin mobil. Detta behov av att hela tiden synas och vara kontaktbar har gjort att vi i många sammanhang inte kan vara privata och okontaktbara. Det är svårare att hålla sig undan från personer vi kanske inte vill ha kontakt med, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

2. Det är många som är helt beroende av sina telefoner och att bara slänga iväg ett sms till sin kompis. Man har ett behov att veta vad som händer och inte missa något. Det är svårt att tänka sig ett liv utan sin mobiltelefon, utan den känner man sig naken.

Jag finner det lite märkligt att man "känner sig naken" utan mobil, men inte med -- om man nu hela tiden "syns"... Metaforen haltar, men upplevs tydligen ändå som meningsfull. Jag undrar varför.

/Per

Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle, del 2

I onsdags träffade jag en grupp lärare, främst i svenska, på ett skånskt gymnasium. En av dem berättade att hon för egen del använde nätet flitigt, själv bloggade och över huvud taget läste mycket nätsidor. Hon lade märke till att hon hade börjat läsa på ett nytt sätt. Hon läste mest korta texter och ögnade snabbt igenom många olika sidor för att se om det stod något av intresse. "Man kommer in i ett visst tempo på nätet" sa hon. En dag insåg hon att detta störde henne. Hon kunde liksom inte tänka längre. Därför började hon medvetet att ge sig tid att läsa tjocka böcker igen. Det där "igen" tror jag är nyckelordet här. Denna kvinna, liksom många av oss som växte upp fN (före Nätet), hade lärt sig och haft utbyte av att läsa hela böcker innan hon började använda Internet. Hon och vi har något att jämföra med. Vi kan, om vi vill, reflektera över de olika sinnestillstånd som infinner sig när vi läser en bok respektive när vi surfar på nätet.

Men hur ser denna potential för reflektion ut hos de som växer upp med och på nätet, om de inte också har eller får tillfällen att erfara de intellektuella och emotionella sinnestillstånd som är förknippade med koncentrerat bokläsande? Jag skrev nyligen en artikel om digitala infödingar på Newsmill. Eftersom det inte fanns någon begränsning i hur långt jag fick skriva, skrev jag så långt som jag kände att jag behövde för att jag skulle få fram det jag ville ha sagt. En av kommentarerna till artikeln lyder:

Jag vet varför denna artikel har fått så få kommentarer - den är alldeles för lång för att orka läsa på en datorskärm. Och så är den alldeles för lång för just oss "digitala infödingar" som nästan helt har slutat läsa så här långa texter, utan är vana vid att bara kunna skumma igenom texterna vi hittar på nätet för att snabbt plocka ut det viktiga...

En annan kommentator, också ung, skriver:

Om alla dessutom förlitar sig mer på sin förmåga att kunna rota fram information ur gyttjan på Internet än på sin egen kunskap i och förståelse för ämnet det gäller, vem ska då förse Internet med kunskapen? Hur bra kvalité kommer den kunskapen att ha och hur välformulerad kommer den att vara om ingen bryr sig om att lära sig att skriva korrekta texter?

Personligen är jag -- som tänkare, forskare, lärare -- övertygad om att "egen kunskap i och förståelse för ämnet" absolut förutsätter förtrogenhet med "långa texter". Kan man inte uppbåda den koncentration och inlevelseförmåga som krävs för att läsa en bok, särskilt en mera krävande roman eller fackbok, så kan man helt enkelt inte lära sig att tänka på ett plan som är av värde i vad jag, med viss tvekan inför bereppets dolda sidor, skulle kalla ett civiliserat samhälle. Ännu mindre kommer man själv att kunna uttrycka sina tankar på ett adekvat sätt.

Om man har denna på egen och historisk erfarenhet välgrundade övertygelse, kan det vara av intresse att se den i relief mot denna karakteristik och uppmaning:

Digital natives are a restless group, and like all teens and young adults they are self-assertive and insecure, living in the moment but worrying over their future, crafting elaborate e-profiles but stumbling through class assignments, absorbing the minutiae of youth culture and ignoring works of high culture, heeding this season's movie and game releases as monumental events while blinking at the mention of the Holocaust, the Cold War, or the War on Terror. It is time to examine clear-sightedly how their worse dispositions play out online, or in a game, or on a blog, or with the remote, the cell phone, or the handheld, and to recognize that their engagement with technology actually aggravates a few key and troubling tendencies. One of those problems, in fact, broaches precisely one of the basics of learning: the acquisition of language. [Mark Bauerlein, The Dumbest Generation, s 126]

Alla lite äldre lärare jag har talat med, dvs de med tillräckligt många år bakom sig för att kunna göra den jämförelsen, säger att de har märkt en tydligt minskad koncentrationsförmåga hos sina elever, från år till år. Detta har säkerligen flera orsaker men en viktig faktor är lika säkert den ständigt uppmärksamhetskrävande interaktiva mediemiljön. Denna mediemiljö är deras uppväxtmiljö och därför har de fått det olyckliga epitetet digitala infödingar. Vissa skribenter och tyckare framställer gärna detta som att de därmed har en annan "kompetens" än vi som är ofrånkomligen vuxna och som p g a vår ålder, om inte annat, inte är lika mycket fisken i vattnet här. Men vad är det de är "kompetenta" i? Är det inte det som Bauerlein räknar upp? En lärare på ett medieprogram på gymnasiet gjorde väldigt klart för mig, att fastän hans elever går på ett program som är fokuserat på just denna mediemiljö, så är de ofta förbluffande okunniga om Internet o a digitala tekniker så fort de kommer bara lite utanför sina invanda stråk och apparater. Till den obeständiga uppmärksamheten och bristande koncentrationsförmågan kommer alltså också en saklig okunnighet om det de möter i sin vardag. (Jag kunde f ö under mina år som universitetslärare konstatera, att förstaårsstudenter med åren blev märkbart sämre på att verkligen läsa och analysera boklånga texter. Det var inte ovanligt att möta mycket intelligenta och i tal välartikulerade ungdomar som visade sig vara usla på att samla sina tankar i skrift. Särskilda åtgärder fick vidtagas för att hjälpa dem att höja nivån på sitt tänkande och läsande.)

Vad har nu detta med bibliotek att göra? Återigen vill jag framhålla att diskussionen om bibliotekens uppdrag och om bibliotekariernas kompetens är en del av en större bildningspolitisk diskussion. Det är först mot bakgrund av det senare, större perspektivet som biblioteksdiskussionen kan hamna rätt. Liksom för skolan handlar det för biblioteksverksamheten om att fråga sig: Vad är det vi vill sträva efter? Vad vill vi främja i samhället, hos de människor som kommer till oss? Skolan liksom biblioteken måste upprätthålla en realistisk anpassning till föränderliga samhällsförhållanden, men detta kan aldrig -- får aldrig -- innebära att man bara följer med strömmen. Man måste ju ha något eget, konstruktivt och innehållsdigert att komma med också. Man måste värna om sin kärnverksamhet och stå för dess speciella värden. Gör man inte det förlorar man sitt existensberättigande och muterar till något annat. Och därmed går de värden som hörde kärnverksamheten till förlorade. För bibliotekens del är böckerna, de långa texterna, centrala och oumbärliga ingredienser.

[fortsättning följer]

/Per

PS. Mera om The Dumbest Generation i dessa tre inlägg: 1, 2, 3.

Biblioteksideologi i ett digitaliserat samhälle

[Det här blir ett långt inlägg, så jag räknar med flera delar framöver. Kontentan av vad jag försöker få fram uppenbaras först efterhand. Här följer del 1:]

Mitt inhopp i biblioteksdebatten genererar en hel del synpunkter, främst från bibliotekarier, vilka å ena sidan tycks hålla med om mycket, men å andra sidan menar att jag inte riktigt har förstått vad bibliotekarieyrket handlar om. Jag har först på senaste tiden börjat förstå lite (med betoning på lite) av den mera interna debatten bibliotekarier emellan. Ett samtal med en insatt person gav vid handen, att jag har råkat sätta fingret på något som det "talas tyst om" där, nämligen själva böckerna. Jag anade från början inte riktigt hur känsligt detta verkar vara. Det påminner mig om den interna diskussionen i museivärlden, där jag har varit verksam; här är man ofta orolig för att muséerna ska utmålas som "dammiga föremålssamlingar" och anstränger sig därför att bli populär genom olika publikfriande avdamningar. Det blir inte alltid så bra, just därför att man med denna självförnekande attityd glömmer bort muséernas egenvärde, nämligen just samlingarna. De intressantaste museibesök jag själv någonsin har gjort är de bakom kulisserna, där själva vidden av samlandet och den därtill hörande forskningsverksamheten blir uppenbar. Det är också i stor utsträckning denna oftast dolda museivärld som utgör de större muséernas främsta kulturella existensberättigande på längre sikt. Utan allt det som ryms där förlorar också den publika verksamheten sin mening och kan utan vidare ersättas med teve och webbsajter.

Analogin i förhållande till biblioteken tycks mig ligga i, att man där anstränger sig för att inte framstå som torra bokmalar, residerande över dammiga böcker. Men just detta självförnekande kan också medföra att man riskerar att tappa bort det som, enligt min mening, är och förblir bibliotekens egenvärde. Ett "bibliotek" utan böcker är helt enkelt inget bibliotek, lika lite som ett museum utan samlingar är något museum. Följaktligen är inte en "bibliotekarie", vars arbete i slutändan inte uttryckligen relaterar till böcker någon bibliotekarie.

Jag är väl medveten om den informationshanteringsutveckling som har lett till att biblioteksverksamheter i allt större utsträckning digitaliseras och jag förstår också hur detta har påverkat bibliotekariernas arbete och kompetensbehov. Det är inte detta jag diskuterar och jag ifrågasätter inte att det rör sig om värdefulla kompetenser. Jag argumenterar inte heller för att man på ska "minska" på digitaliseringen i något avseende, med ett enda undantag: För att det ska vara meningsfullt att tala om biblioteksverksamhet måste tryckta böcker och handskrifter utgöra centrum och fokus. Andra medier bör naturligtvis också vara föremål för samlande, bevarande och tillgängliggörande, men dessa verksamheter hör inte till kärnan i biblioteken, även om de i praktiken ryms under samma tak. Det jag vill framhålla är alltså just själva böckerna.

Det här är inte bara en definitionsfråga; i så fall kunde jag nöja mig med att konstatera att orden "bibliotek" och "bibliotekarie" -- som så många andra -- har ändrat innebörd. Att anmärka på sådana betydelseförskjutningar är i sig sällan meningsfullt. Nej, det som oroar mig är att man framöver blir så tagen av de digitala, internetförmedlade möjligheterna, att man faktiskt oavsiktligt bidrar till att nedvärdera det speciella värde som böcker har, eller rättare sagt kan föra med sig, när de läses och studeras i sin helhet. Kärnfrågan blir: Vari ligger (de fysiska) böckernas värde? Jag har efter hand upptäckt att problemet är mera subtilt och mångfasetterat än man kan tro. I dag ska jag bara börja snoka runt i det hela. Som vi ska se är det flera olika faktorer som samspelar varav biblioteken bara utgör en, men en omistlig sådan. För att göra min position vis à vis biblioteken begriplig, måste den således artikuleras mot bakgrund av läsandets betydelse i olika sammanhang. Först när jag har berört några av dessa kan bibliotekens specifika roll, som jag skulle vilja se den, ringas in. En liten följetong således...

"Redan" för tolv år sedan gav James J. O'Donnell en träffande bild av hur skrivande och läsande uppför sig på nätet:

The central fact of our future is diversity. The single-author, linear-structure monograph will survive for a while, but it will very rapidly become in fact what it already is in principle: a component of a larger whole. Online publication of monographs will facilitate a multiplication of approaches and comparative interaction. [...] juxtaposition and comparison [becomes] easier and more natural.

[...] primary and secondary materials will interact more powerfully than before as both are online side by side. Scholarly discussions will quote the original by pointing to it, and leave the reader to explore the original context, not just the few words and sentences most apposite. Conversely, texts will acquire structured commentaries not by single hands but organized out of the work of many. [Avatars of the Word: From Papyrus to Cyberspace, s 133-134]

Denna diversifiering och kollektivisering av skrivandet och läsandet gäller inte bara forskningsmässiga arbeten utan, som bekant, i princip allt skriftligt material på nätet, oavsett dignitet. Många av de fördelar som framhävs när det gäller Internetanvändning för skolarbeten baserar sig på detta förhållande. Som forskare och skribent har jag inga svårigheter att se de enorma fördelarna och jag har själv begagnat mig av möjligheterna i många år. Men:

This is not to say that the reader's task will become easier. If anything, the burden of responsibility will seem crushing to many. The great risk will be that providers of shortcuts will find devious and enticing ways to flourish and seduce. [...] There will be a real struggle for control of the life of the mind in cyberspace. And sociology and economics will become players in that struggle as they help us to determine how much time and effort Augustine [eller någon annan viktig författare] is worth and who will spend years of preparation in order to use such resources well. The shift from an economics of scarcity to an economics of abundance becomes painfully relevant [...]. [ibid., s 134; min betoning]

De här problemen -- nackdelarna med det som samtidigt är fördelar -- börjar nu drabba även skolorna med full kraft, i takt med att Internet begagnas i traditionella lärdomsämnen som svenska och historia m fl. Jag intervjuade härom dagen en lärare i svenska på ett gymnasium i Lund. Hon hade bl a noterat att elever har en tendens att tycka att om en text blir för lång "så blir det för svårt". Som vi vet är det mesta som läses på nätet kort. Men verkliga argument, verkliga intellektuella utredningar -- och därmed verkligt tänkande och verklig förståelse -- kräver oftast längre texter. Om nu läsandet av längre texter, böcker, alltså konkurrerar om uppmärksamheten med otaliga mängder av mera lättsmält material, så kan man fråga sig hur dagens elever och studenter är rustade att stå emot trycket från det lättsmälta och lättillgängliga, särskilt om det verkar "faktabaserat". Till detta kommer den nutida betoningen av kommunikation framför läsande och begrundande. Den nämnda läraren (som f ö gärna använder Internet i undervisningen) menade, att för att verkligen lära sig något i skolämnet svenska så måste skrivandet/kommunicerandet underordnas läsandet. Man behöver läsa mer än man själv skriver för att skrivandet ska kunna nå någon nivå att tala om. Och läsandet måste bestå av hela böcker.

[fortsättning följer]

/Per