Vad händer när information om allt möjligt är fritt tillgängligt i astronomiska mängder? Information är inte detsamma som kunskap, ännu mindre är det förståelse. Förståelse är något som äger rum (eller inte) i en persons sinne. Om våra sinnens uppmärksamhet råder på nätet -- och i mediemiljön generellt -- en intensiv konkurrens, som i princip är liktydig med en maktkamp. Den som lyckas väcka din uppmärksamhet vinner, för stunden. Denna sorts maktkamp är häftigare nu än någonsin tidigare i historien, men den är inte ny i sig. Skolan sådan vi känner den är själv ett medel i denna kamp (se detta inlägg). Vi lever alltså i en ständig kamp mellan olika förståelser, men det blir långt ifrån alltid en medveten kamp. Förståelse förutsätter och främjar med andra ord personbunden medvetenhet; till denna medvetenhet hör att man är medveten om förståelsens villkor. I skolsammanhang, dvs när unga, oerfarna människor ska lära sig nya saker, är det först och främst lärarna som bör vara medvetna om dessa villkor.
Förutom kampen mellan olika förståelseformer (jfr diskussioner om "politisk korrekthet") hör det till förståelsens villkor på nätet, att informationen där inte är ämnessegregerad, vilket den ju oftast är i kurserna på skolor och universitet, för att nu inte tala om bibliotekens klassificeringssystem. Denna "inbyggda" likgiltighet för ämnesgränser är i princip av godo, men bara under en förutsättning; för att vara av godo måste den åtföljas av en motsvarande förståelse av olika verkliga samband här i världen, en förståelse som lärarna måste ha först, om de ska kunna vara till någon hjälp. Men vad innebär och innehåller en ämnesintegrerande förståelse? Detta är ett enormt och underskattat problem.
I positiva samtal om Internet i skolan får jag ofta höra uppskattande ord om hur "kreativa" och "påhittiga" eleverna är, fastän denna kreativitet egentligen bara är utgångspunkten för verklig kunskap, inte målet. Det är också fortfarande vanligt att tekniskt yrvakna lärare gravt överskattar ungdomarnas prylfärdigheter och förväxlar dem med kunskap om vad det är de gör egentligen. Alltför ofta tar man dem på orden när de säger: "IT är ett verktyg, det är inget man måste utbilda eleverna i eller något man måste satsa på att eleverna ska förstå. Det är något de redan förstår, jag lovar. Det är ett självklart verktyg för oss så fort vi lämnar klassrummet", enligt en elev från gymnasiet YBC i Nacka, citerad i Magasin 360, nr 3, 2009, s 49. Problemet är just denna självklarhet (jfr vår bok Digitalis filosofi). Det finns andra självklarheter i vårt samhälle: hur man handlar mer eller mindre färdig mat i snabbköpet, bilkörning, att lampor tänds när man tycker på en knapp. Betyder dessa självklarheter att man förstår det industriella livsmedelssystemet, att man har kunskap om olika transportsystems infrastruktur och dessas samhälleliga konsekvenser, eller att man inte behöver lära sig något om elektricitet? Är det inte just denna typ av naivitet som behöver övervinnas genom utbildning värd namnet?
Sammanfattningsvis: Internet skapar, exakt samtidigt med alla sina fantastiska möjligheter, en rad problem och svårigheter. Om dessa inte beaktas och modereras i tillräcklig grad -- i skolan av erfarna lärare -- så kommer de oundvikligen att leda till en rad oförutsedda och förmodligen oönskade konsekvenser. Samtidigt: vad som är "oönskat" är naturligtvis en fråga om makt, det med... Alltså är det på allvar, alltihop det här. Guld och gröna skogar, visst, men inte enbart.
/Per
Fokus på elevernas "kreativitet" och "påhittighet" uppkommer när IT-verktygen ses som objekt istället för beståndsdelar av en möjlig funktion.
Jag tycker Patrik Hernwall formulerade det väldigt väl (i Pedagogiska Magasinet nr 1 2009) när han beskrev digital kompetens som en förmåga att kunna tolka, förstå och uttrycka sig via olika textuella uttryck. Inte enbart kunna nyttja olika varianter av digitala artefakter.
När IKT i lärandesammanhang utgår från detta perspektiv tenderar problematiken att bli aningen mer hanterar. Det är åtminstone min erfarenhet.
Posted by: Lars Santelius | måndag, 15 februari 2010 at 03:53 em
Håller med dig vad gäller IT som "objekt".
Sedan slår det mig att förmågan "att kunna tolka, förstå och uttrycka sig via olika textuella uttryck" väl knappast är någon specifikt DIGITAL kompetens.
Posted by: Per | måndag, 15 februari 2010 at 04:03 em
Nej, det är ingen specifik digital kompetens. Troligen en av människans äldsta kompetenser. Däremot kanske den är relativt ny satt i relation till den digitala världen.
Posted by: Lars Santelius | måndag, 15 februari 2010 at 08:13 em
I somras funderade jag över två teman; gränsnyttan och Bräss paradox i ett helt annat sammanhang. Men när jag läser ditt inlägg så slår det mig att båda begreppen faktiskt hör hemma även här.
Först gränsnyttan:
Gränsnyttan definieras som värdet på den sista enheten du betalar för/är villig att lägga tid och uppmärksamhet på.
Vaddå? - Jo så här:
Tänk dig att du vandrat i öknen, under de senaste 10 timmarna dessutom utan vätska...
Då - som genom ett mirakel möter du en beduin med sin kamel. Beduinen erbjuder dig en relativt kall Coca Cola med frågan vad är villig att betala? Ja, en 50-lapp är den värd, törsten river i halsen och du kan redan känna den kalla söta vätskan söka sig ner i din torra strupe.
Kör till, flaskan är din för 50 spänn! Härligt! Nu halar beduinen upp en till Cola ur packningen - vad vill du betala? Nja, 40 kanske? OK! Drycken lindrar din törst. När beduinen drar fram den femte flaskan är priset nere på en tia och vid den sjätte är du villig att betala högst en krona, för nu bubblar det betänkligt i magen. Just nu, i den här sekunden har gränsnyttan nåtts, värdet på den sista enheten du tänker betala för har satts.
Just så är det i dag med tillgången på information, den finns i så oändligt stor mängd att gränsnyttan för länge sedan är nådd, vi är inte längre villiga att betala med vare sig pengar eller uppmärksamhet. Varför ska vi köpa information när det finns gratis? Varför ska vi besöka biblioteket när ”allt” finns på nätet? Och varför ska vi internalisera och omvandla till egna kunskaper när vi hela tiden bara kan ”hämta färdigt på nätet”?
Bräss paradox stötte jag på inom systemteorin, Bräss formulerade sin paradox utifrån en kaotisk trafiksituation i Stuttgart 1968. Köerna var olidliga och man beslöt att utöka vägnätet för att bygga bort köerna. Slutresultatet blev i stället längre och fler köer, Bräss såg att detta orsakades av att man genom de nya vägarna ökat antalet av- och påfarter, och det var här köerna uppstod. Varje bilist fick fler alternativ att ta ställning till och när valet gjorts måste man sakta in och svänga av, alternativt köa för att komma upp på huvudvägen igen. Allt är ett system och en förändring i en del av systemet får en återverkan i en annan del. Om man i stället tagit bort val (dvs. avfarter) och skapat längre sammanhållna vägavsnitt hade trafiken rullat på i en jämnare takt.
Bräss paradox kan på sitt sätt översätts till att i dag är det betydligt fler kanaler att hålla reda på, nytt material tillkommer överallt i alla former, rörliga bilder, ljud, textbaserat osv. Mediekonvergensen gör också att kanalerna är otydligare, jag vet inte riktigt längre vilken kanal jag befinner mig i, och vart jag är på väg. När jag informationssöker så får jag resultat i alla former, nya val… zappar mellan rörligt, ljud och textbaserat och i bästa fall får jag en heltäckande bild, men i sämsta så blir det bara mischmasch och jag kan inte utvinna någon kunskap alls ur sörjan. Det hade varit lättare att sålla fram det viktigaste ur en källa eller en medieform.
Vi behöver finna strategier som gör att vi lättare kan hantera Bräss paradox, hitta vägen och köra längre innan vi måste byta väg igen. Om vi inte kan vara kvar i kanalen, medieformen och innehållet länge nog att vi lär oss hitta vägen måste vi hela tiden sitta på helspänn och leta avfarter. Här blir förmågan att hålla kvar sammanhanget, hitta början, mitten och slutet viktiga delar. Inom systemteorin menar man att de flesta system vid en förändring söker sig tillbaka till sitt ursprungsläge, för att få en varaktig förändring måste man hitta hävstången och jobba med den.
För att förändra sin verklighetsuppfattning eller kunskapsbild behövs hävstänger som upphäver systemets vilja att uppsöka ursprungsläget. Det kanske är en del av lärarens roll att peka ut de längre vägavsnitten och ge eleverna rätt hävstänger oavsett vilken medieform det handlar om, tyckt textbaserat, interaktivt rörligt osv.
Posted by: Lisa Ahlqvist | lördag, 06 mars 2010 at 09:56 em
"Vi behöver finna strategier som gör att vi lättare kan hantera Bräss paradox, hitta vägen och köra längre innan vi måste byta väg igen."
Amen.
Posted by: Per | söndag, 07 mars 2010 at 03:35 em