Ömsesidig förståelse?

Föreläsning & workshop om Digitalis filosofi i Växjö

På tisdag håller vi en föreläsning och en workshop i Växjö utifrån vissa teman i vår bok Digitalis filosofi. Det blir ett annat upplägg än på presentationsseminariet i Stockholm i höstas. Det övergripande temat är frågan Förändrar Internet ditt sätt att tänka? Det kommer att handla om omstörtande tekniker, människan i tekniken och tekniken i människan, med mera. Workshopen fokuserar på vad dessa större skeenden kan innebära i skol- och andra undervisningssammanhang.

Tid: 2 mars, föreläsning kl 13 - 15; därefter workshop 15 - 17

Plats: Sal Södra, Linnéuniversitetet, Växjö

Anmäl dig här.

Det hela kommer inte att filmas, så det gäller att vara där IRL.

/Per

(Skol)bibliotekarien och Internet

Jag har de senaste dagarna följt, och även vågat lägga mig i, en intressant diskussion om bibliotekens roll för barn och ungdomar i dag och i framtiden. Vårt nuvarande projekt, som den här bloggen är ett uttryck för, intresserar sig speciellt för hur förståelse kan utvecklas med hjälp av Internet-baserade medel (eller inte; vi vill här fördjupa och nyansera diskussionen). Vi har viss personlig kontakt med skolbibliotekarier och folkbibliotekarier inriktade på barn och ungdomar, men vill gärna bredda dessa kontakter ytterligare. Med andra ord: om du känner dig träffad och skulle vilja samtala med oss, hör gärna av dig! För att lägga lite ved på den förhoppningsvis värmande och inte alltför brännande brasan följer här några personliga synpunkter.

I ovannämnda diskussionstråd skrev jag att det är viktigt att inte förväxla begreppen bibliotek och pedagogik, eller bibliotekarie och pedagog. En pedagog i strikt mening är en lärare. En bibliotekarie i strikt mening är en bokexpert. Detta är en begreppsdefinition och inte någon normativ utsaga. Det betyder inte att en bibliotekarie inte behöver vara pedagogisk eller att en lärare inte ska kunna något om böcker.

Utan att specifikt tänka på barn och ungdomar har jag sagt lite om hur jag ser på bibliotekariers specialkompetens i den här diskussionstråden. Jag vill inte upprepa mig här, utan i stället försöka sätta fingret på vad som skulle kunna vara bibliotekens särskilda nisch i nätsamhället, i vilket böckernas roll håller på att förändrats kraftigt. Denna förändring innebär bl a, tror jag, att man i vissa kretsar -- kanske särskilt i skolsammanhang? -- har börjat fundera över om det verkligen behövs bibliotekarier i ovannämnda strikta mening. Det har ju hänt att vissa mycket kvalificerade skolbibliotek har gjort sig av med alla böcker. Då är det ju uppenbart att de tidigare bibliotekarierna inte kan jobba med böcker längre. Vad blir de då?

Inför den här sortens mycket radikala och omvälvande frågor måste man, mer än vad som hittills har krävts, precisera vad det är som är så speciellt med böcker som fysiskt medium."When I look at books, I see an outdated technology, like scrolls before books" säger rektorn för Cushing Academy (skolan som gjorde sig av med alla biblioteksböcker). Det är ett sätt att se på böcker. Med bärbara datorer, iPhones och motsvarande, samt läsplattor, är det ju inte heller särskilt långsökt att tänka sig, att färre människor kommer att finna något egenvärde i att släpa runt på "riktiga böcker". Jag besökte i höstas KTH Learning Lab. Där kan man genom fönster titta rakt ner i KTH:s bibliotek. Det var slående få människor där. De jag såg satt vid datorer. Är det alltså så här (fastän något mindre extravagant) vi ska visualisera framtidens skol- och högskolebibliotek:

Instead of a library, the [Cushing] academy is spending nearly $500,000 to create a “learning center,’’ though that is only one of the names in contention for the new space. In place of the stacks, they are spending $42,000 on three large flat-screen TVs that will project data from the Internet and $20,000 on special laptop-friendly study carrels. Where the reference desk was, they are building a $50,000 coffee shop that will include a $12,000 cappuccino machine.

Som sagt: i det läget behövs inga skolbibliotekarier. Om vi alltså skulle diskutera detta i termer av jobb, så är det uppenbart att det behövs en helt annan jobbeskrivning och en helt annan utbildning för framtidens "informationspedagoger" (eller vad de nu kan kallas). Om vi däremot vill diskutera den här utvecklingen på ett mera intellektuellt och i det långa loppet viktigare plan, så måste vi verkligen tänka till angående det här med böcker. Kanske finns det något "bokligt" som rymmer ett värde som vi, vid närmare eftertanke, helst inte vill mista. Kanske har vi ända tills nyligen kunnat ta detta värde för givet, eftersom böckerna fram tills dess faktiskt var de främsta medlen för kunskap, eftertanke, inlevelse och inspiration, både tanke- och känslomässigt. Men nu kan vi alltså inte ta det för givet längre. Så vad är det, närmare bestämt? Hur får vi syn på det?

DegreeTutor har listat 33 skäl till varför bibliotekarier kommer att behövas inom överskådlig framtid. Slutklämmen lyder:

Society is not ready to abandon the library, and it probably won't ever be. Libraries can adapt to social and technological changes, but they can't be replaced. While libraries are distinct from the internet, librarians are the most suited professionals to guide scholars and citizens toward a better understanding of how to find valuable information online. Indeed, a lot of information is online. But a lot is still on paper. Instead of regarding libraries as obsolete, state and federal governments should increase funding for improved staffing and technology. Rather than lope blindly through the digital age, guided only by the corporate interests of web economics, society should foster a culture of guides and guideposts. Today, more than ever, libraries and librarians are extremely important for the preservation and improvement of our culture.

Den sista meningen är det centrala. Vad det handlar om är något mycket mer än att inspirera barn och ungdomar att läsa. Det handlar om att sträva efter att bibehålla vårt samhälles intellektuella kapacitet. Utan den kontakt med våra föregångare som våra bibliotek innebär blir vi tanke- och känslomässigt stympade. Psykologen Robert D. Romanyshyn har funnit pudelns kärna när han skriver:

The ancestors [dvs, i sammanhanget, de som skrev och tänkte före oss] are that silent greater family that stretches down the centuries. They are the weight of history that lingers as a shadow in the margins of our individual and collective thoughts and dreams, the weight of unanswered questions that wait to be addressed. [...] One has to attune oneself and be responsive to what lingers and haunts the present in this way. [...] The less we understand of what our fathers and forefathers sought, the less we understand ourselves. [The Wounded Researcher, s 85]

Stora ord? Men just sådana behövs i lägen där historien tar ny sats och allting plötsligt verkar flytande, ett flyt som dock delvis är en illusion. Det gäller att inte bara dras med i virvlarna, utan eftertanke. Bibliotekens speciella nisch i denna situation bör, som jag ser det, vara att medvetet och kraftfullt värna om att vår kollektiva kontakt med vårt eget förflutna inte bryts. Internet kan inte tillhandahålla denna kontakt; däremot kan det naturligtvis utnyttjas ansvarsfullt. Exakt hur de nödvändiga avvägningarna görs är vad som behöver diskuteras närmare av alla engagerade.

/Per

Google Translate fixar inte läxan utan problem

Igår skrev Politiken om att det börjar bli vanligt att elever försöker fuska genom att använda Google Translate när de ska översätta från danska till främmande språk. Men de lyckas nästan aldrig med detta, eftersom översättningarna blir så pass dåliga att läraren lätt kan konstatera att det rör sig om en maskinöversättning.

I artikeln påpekas att de lärare som reportern talat med inte har en aning om hur de ska gå tillväga för att lösa problemet. Men vore det inte en bra idé att använda tjänster som Google Translate i undervisningen för att förklara hur tekniken fungerar och för att visa på möjligheter och risker? Svaga elever kan ju faktiskt ha nytta av den här hjälpen - om de bara blir medvetna om de begränsningar som statistisk analys och maskinlärande bär med sig. Och detta måste även vi ta till oss här i Sverige.

Den språkteknologiska utvecklingen går raskt framåt och det rör sig inte bara om maskinöversättning utan också bland annat stavningskontroll och grammatikanalys. När dagens barn och ungdomar är vuxna kommer det här sannolikt att vara naturliga hjälpmedel i vardagen. Och detta är förstås på gott och ont. Därför är det  viktigt att redan nu börja diskutera och fundera på hur språkundervisningen kan utformas för att både utveckla elevernas språkförmåga och teknikförståelse.

Snart är läget detsamma för språkundervisningen som det var för matematikundervisningen när miniräknarna kom på 70-talet. Och problemen löses inte genom att stoppa huvudet i sanden - utan genom att ta tjuren vid hornen!

/Stefan Pålsson

Kampen om uppmärksamheten - och förståelsen

Vad händer när "all" information finns på nätet? "Förmågan att definiera vad som är viktigt att lära sig kompliceras på ett lavinartat sätt" säger Mikael Alexandersson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, i en intervju i Magasin 360 (nr 3, 2009, s 21). Jag blir lite bekymrad när jag märker att vissa inte tycks inse vidden av detta problem.

Vad händer när information om allt möjligt är fritt tillgängligt i astronomiska mängder? Information är inte detsamma som kunskap, ännu mindre är det förståelse. Förståelse är något som äger rum (eller inte) i en persons sinne. Om våra sinnens uppmärksamhet råder på nätet -- och i mediemiljön generellt -- en intensiv konkurrens, som i princip är liktydig med en maktkamp. Den som lyckas väcka din uppmärksamhet vinner, för stunden. Denna sorts maktkamp är häftigare nu än någonsin tidigare i historien, men den är inte ny i sig. Skolan sådan vi känner den är själv ett medel i denna kamp (se detta inlägg). Vi lever alltså i en ständig kamp mellan olika förståelser, men det blir långt ifrån alltid en medveten kamp. Förståelse förutsätter och främjar med andra ord personbunden medvetenhet; till denna medvetenhet hör att man är medveten om förståelsens villkor. I skolsammanhang, dvs när unga, oerfarna människor ska lära sig nya saker, är det först och främst lärarna som bör vara medvetna om dessa villkor.

Förutom kampen mellan olika förståelseformer (jfr diskussioner om "politisk korrekthet") hör det till förståelsens villkor på nätet, att informationen där inte är ämnessegregerad, vilket den ju oftast är i kurserna på skolor och universitet, för att nu inte tala om bibliotekens klassificeringssystem. Denna "inbyggda" likgiltighet för ämnesgränser är i princip av godo, men bara under en förutsättning; för att vara av godo måste den åtföljas av en motsvarande förståelse av olika verkliga samband här i världen, en förståelse som lärarna måste ha först, om de ska kunna vara till någon hjälp. Men vad innebär och innehåller en ämnesintegrerande förståelse? Detta är ett enormt och underskattat problem.

I positiva samtal om Internet i skolan får jag ofta höra uppskattande ord om hur "kreativa" och "påhittiga" eleverna är, fastän denna kreativitet egentligen bara är utgångspunkten för verklig kunskap, inte målet. Det är också fortfarande vanligt att tekniskt yrvakna lärare gravt överskattar ungdomarnas prylfärdigheter och förväxlar dem med kunskap om vad det är de gör egentligen. Alltför ofta tar man dem på orden när de säger: "IT är ett verktyg, det är inget man måste utbilda eleverna i eller något man måste satsa på att eleverna ska förstå. Det är något de redan förstår, jag lovar. Det är ett självklart verktyg för oss så fort vi lämnar klassrummet", enligt en elev från gymnasiet YBC i Nacka, citerad i Magasin 360, nr 3, 2009, s  49. Problemet är just denna självklarhet (jfr vår bok Digitalis filosofi). Det finns andra självklarheter i vårt samhälle: hur man handlar mer eller mindre färdig mat i snabbköpet, bilkörning, att lampor tänds när man tycker på en knapp. Betyder dessa självklarheter att man förstår det industriella livsmedelssystemet, att man har kunskap om olika transportsystems infrastruktur och dessas samhälleliga konsekvenser, eller att man inte behöver lära sig något om elektricitet? Är det inte just denna typ av naivitet som behöver övervinnas genom utbildning värd namnet?

Sammanfattningsvis: Internet skapar, exakt samtidigt med alla sina fantastiska möjligheter, en rad problem och svårigheter. Om dessa inte beaktas och modereras i tillräcklig grad -- i skolan av erfarna lärare -- så kommer de oundvikligen att leda till en rad oförutsedda och förmodligen oönskade konsekvenser. Samtidigt: vad som är "oönskat" är naturligtvis en fråga om makt, det med... Alltså är det på allvar, alltihop det här. Guld och gröna skogar, visst, men inte enbart.

/Per

Källkritik och vad kunskapen kräver

Sedan vi inledde det här projektet hör och läser jag ordet "källkritik" vart jag än vänder mig. Det är nästan som ett mantra, ett magiskt motmedel mot informationsöverflöd och framför allt mot osållad information, vilket ju är Internet i sin prydno. På det nyligen hållna Open Space-seminariet Hej skolan, dags att internetta! fick vi höra hur långt detta nu har börjat gå: källkritik, sades det, ska väl inte bara riktas "mot Internet", utan lika mycket mot lärare och läroböcker. Javisst! Som universitetslärare fick jag ofta ägna en hel termin, ibland två, åt att få studenterna att inse att de förväntades pröva både mina påståenden och kurslitteraturens, men först när de hade lärt sig något.

Att trumma in vikten av källkritik i våra skolelever är alltså bra, men inte oproblematiskt. Det lite "magiska" kommer in när man inte lika mycket betonar grunden för all vettig källkritik, nämligen kunskap. Källkritik är inte detsamma som misstro eller att "tänka själv" -- ett uttryck som av yngre människor ofta uppfattas som en sorts carte blanche för att tycka vad de vill och vara "kritiska" mot allt annat. Det finns en tendens att förväxla mångfald och sanning, att stanna vid att det finns flera olika uppfattningar och låta bli att gräva vidare. Källkritik blir då en sorts lektion i missriktad ödmjukhet snarare än ett medel för sanningssökande. Och sanning förutsätter kunskap.

Ta en titt på Skolverkets utmärkta lathund för källkritik på Internet. Denna är i princip en guide för att skatta trovärdigheten i någon källa på nätet. Men den verkliga källkritiken börjar först när man granskar innehållet i en facktext, även när den är "trovärdig". Det som lathunden hjälper dig med är egentligen bara förarbetet. Självklart har det betydelse på vilken nivå man befinner sig. Verklig, innehållslig källkritik tror jag kan börja bli aktuell på allvar först på gymnasienivå. I vilket fall som helst: när man ska börja granska sakinnehållet i en text blir det snabbt uppenbart att det är något som kräver rätt omfattande kunskaper.

Ett exempel. Följande text är hämtad från en bok som är mycket "trovärdig" enligt Kolla Källan-lathundens kriterier:

... many people in poor societies feel that Western markets and culture are submerging their local cultures and institutions. Combined, these are astonishingly dangerous trends. If our global society is to be resilient and adaptable -- and if it's to be peaceful -- it must give its citizens roughly equal opportunities to advance their economic and political interests, and it must give them ways of expressing their diversity within a shared human identity. But instead it's giving people ever more unequal opportunity and ever starker differences in their daily life. [Thomas Homer-Dixon, The Upside of Down: Catastrophe, Creativity, and the Renewal of Civilization, s 204]

Detta är ett bokcitat och kan därför naturligtvis inte bedömas isolerat. Man måste läsa boken. Men som illustration till vad jag vill poängtera apropå källkritik räcker det ändå långt.

Vari består då sakinnehållet i det citerade stycket? Det relaterar till de teoretiska begreppen "resilient" och "adaptable" och till påståendet att västerländska marknader och västerländsk (modern, kommersiell) kultur utarmar andra, mera lokala och traditionella kulturer. Källan till påståendena är trovärdig. Är därför påståendena trovärdiga? Vad måste man veta för att kunna svara på den frågan? Man måste veta ganska mycket om teoretisk ekologi (varifrån begreppen "resilient" och "adaptable" kommer) och man måste veta ganska mycket om ekonomi- och kulturhistoria. Dessutom måste man förstå hur ekonomi- och kulturhistoria , i vissa syften, kan beskrivas i teoretisk-ekologiska termer. Man behöver också vara insatt i diskussionen kring vad en gemensam mänsklig identitet skulle kunna vara. Utan dessa sakligt nödvändiga bakgrundskunskaper kommer man enbart att uppfatta det sagda som något ideologiskt, som ett politiskt ställningstagande, vilket det i sammanhanget egentligen inte är. Utan kunskaper kommer man att missuppfatta det författaren säger. Först med åtminstone grunderna i de nämnda kunskapsområdena kan man seriöst börja diskutera det Homer-Dixon säger.

Slutsatsen blir därför att källkritik är bra men utan kunskaper (=specifika sak- och ämneskunskaper) är den meningslös och tjänar bara till ändlöst käbblande.

/Per

Digitala förmågor handlar inte främst om teknik utan om livskunskap!

Igår var det dags för .SE:s arrangemang Hej skolan, dags att internetta, med syftet att fästa blicken på hur villkoren för skolans verksamhet förändras av den digitala samhällsutvecklingen. Ett sjuttiotal personer hade slutit upp på Ringvägen 100: grundskole- och gymnasieelever, lärare, bibliotekarier, forskare, skribenter och andra intresserade.

Det var fritt fram för var och en att föreslå lämpliga diskussionsämnen, som sedan skulle behandlas i grupper där alla intresserade kunde delta. Efter viss inledande rampfeber presenterade jag mitt förslag: Vilka kunskaper och förmågor är nödvändiga för att klara det digitala samhället? Marcin de Kaminski föreslog kort därefter följande problemställning: Borde inte förmågan att använda Internet och digitala medier ses som livskunskap, istället för att reduceras till tekniska färdigheter? Eftersom våra frågor låg nära varandra, beslöt vi för att slå samman dem.

Det bildades snabbt fem, sex diskussionsgrupper, och i de andra diskuterades bland annat mobiltelefonens roll i skolan, om elever kan tvingas att blogga som en del av undervisningen och hur lärarna bäst kan lära sig använda Internet.

Ett femtontal personer deltog i Marcins och min grupp - och samtalet drog igång direkt.

Henrik Widaeus, Pedagogiskt centrum i Södertälje, konstaterade att läranderummet förändras när Internet ska integreras i undervisningen. Hur bör man strukturera undervisningen för att allt verkligen ska fungera? Tillvaron i skolan har en traditionell, förmedlingsbaserad grundstruktur som man lätt faller tillbaka till - men de digitala medierna innebär helt nya förutsättningar och ställer andra krav på kunskaper och förmågor, såväl hos lärare som elever. Hur ställer man till exempel rätt frågor, som både kan inspirera eleverna och utveckla deras tänkande och förståelse? Här finns det inget facit och det är ofta en besvärlig utmaning att hantera.

Christer Holmqvist, Biblioteksgruppen, Stockholms stad, påpekade att guided inquiry, ett arbetssätt som bland annat förs fram av biblioteksforskaren Carol Kulhthau, i många sammanhang har visat sig vara ett väl fungerande och inspirerande arbetssätt. Läraren och skolbibliotekarien arbetar tillsammans och tränar eleverna söka, värdera och tolka information, att samarbeta och att utveckla sin förståelse av problemställningar och frågor.

Per Johansson påminde om att internetanvändningen i skolan både kan utveckla lärandet och fungera som en distraktion. Här uppstår viktiga frågor som det gäller att belysa ur en rad olika perspektiv och - förstås - att hitta konstruktiva sätt att lösa.

Läraren Annelie Bark tillade att det är absolut nödvändigt att eleverna lär sig att ta ansvar för sitt lärande så tidigt som möjligt, gärna redan i förskolan. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att lärandet är en process som förutsätter att man är trygg i gruppen och att alla kan hitta varandra i rummet och kan byta tankar och insikter. Annars blir det omöjligt för eleverna att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver. Detta är en avgörande uppgift för läraren - och ett grundläggande samhällsuppdrag.

http://www.flickr.com/photos/lrargerich/ / CC BY 2.0

Cecilia Bengtsson, skolbibliotekssamordnare i Ekerö kommun, poängterade betydelsen av att det sker en öppen debatt om vad som egentligen är viktigt att kunna i livet. Vilka baskunskaper är nödvändiga för att klara av världen, de snabba förändringarna, informationsöverflödet och det digitala umgänget?

Elza Dunkels menade att det blir allt viktigare att vi lär oss att lära tillsammans, att dela med oss av våra kunskaper och att samarbeta för att lösa problem. Detta gäller både i arbetslivet och i samhället i stort, och därför måste skolan ta tag i detta. Men det kräver samtidigt en medvetenhet om komplexiteten och att det handlar om att förena en rad olika kunskaps- och färdighetsområden.

Kanske måste också, som Marcin de Kaminski påpekade, själva bilden av den samhällsmedborgare som skolan ska forma ombildas nu, när samhället utvecklas och förändras bortom industrisamhällets invanda mönster?

Digital delaktighet handlar om bildning - och detta berör både samhällsekonomi och grundläggande existentiella frågor. Tekniska färdigheter är förstås en självklar del av detta.  En förståelse av hur dagens samhälle ser ut och fungerar, är dock en grundläggande förutsättning för att klara av de utmaningar som digitaliseringen ställer oss inför. Det är helt enkelt en livskunskap!

Vad innebär det egentligen för skolans verksamhet?

/Stefan Pålsson

Läs- och skrivförmåga idag

För en vecka  sedan skrev jag på Omvärldsbloggen om hur Storbritannien arbetar för att lägga grunden till en skola som kan fylla sin roll i dagens samhälle. Utvecklingen av en språklig förmåga som är i linje med den snabba digitala utvecklingen är en avgörande del av detta.

Nyligen presenterades ett ramverk av nyckelförmågor som närmast kan liknas vid ett bildningbegrepp för vår tid, och som är en av hörnstenarna för de nya styrdokument för primary school som ska presenteras i september 2011: Essentials for learning and life.

Det finns en del information på nätet som ger en bild av hur Storbritanniens regering och myndigheter tänker. Nedanstående bild kommer från en flashpresentation som tagits fram av Qualifications and Curriculum Development Agency (QCDA).

Samtliga kunskaper och förmågor hänger samman och är viktiga för helheten. Bland annat betonas värdet av att eleverna kan arbeta på tvärs över ämnesgränserna för att utveckla en bättre förståelse av hur världen ser ut och fungerar. En viktig del av detta är att kunna hantera det ständiga flödet av information på ett kritiskt och reflekterande sätt. Men det gäller även att kunna dra nytta av nya multimodala medier för att samarbeta och diskutera med andra och för att göra sin röst hörd. 

Med andra ord är det nödvändigt att både ha en god läs- och skrivförmåga och att kunna förstå och hantera de nya multimediala uttrycksformer som växer fram. Media- och teknikförståelse ses alltså som  viktiga delar av den språkliga kommunikationsförmågan i det dagliga livets olika sammanhang.

Det handlar inte längre enbart om linjära texter, utan det är numera nödvändigt att kunna handskas med hypermedia för att klara av den digitala tillvaron. Detta pekade jag på i onsdags - och det kommer vi att återkomma till.

Stefan Pålsson

Förmågor för en digital tillvaro

Just nu pågår flera intressanta satsningar i traditionella medier, både här hemma och utomlands, där man försöker beskriva och analysera de senaste par decenniernas digitala omvandlingar av tillvaron. I lördags sände BBC 2 första delen i sin nya serie The Virtual Revolution, i måndags startade Svenska Dagbladet artikelserien Superzappare och igår sände amerikanska PBS den nittio minuter långa dokumentären Digital_Nation.

De här tre initiativen startar från en gemensam utgångspunkt - det stora genomslaget för Internet och digitala medier - men belyser utvecklingen ur olika perspektiv och ger kompletterande bilder av de förändringar som pågår. BBC ger en allmän bakgrund och överblick och PBS dyker ner i breda, övergripande teman och belyser bland annat hur våra relationer tar sig nya former och uttryck och hur kraven på undervisning, lärande, tänkande och förståelse är på god väg att förvandlas. Svenska Dagbladet siktar in sig på den tilltagande snabbheten och behovet av att kunna tänka icke-linjärt, se mönster och sammanhang och att både kunna tänka och göra flera saker samtidigt.

De förändringar som pågår är ytterst komplexa och rymmer förstås både ljusa och mörka sidor. Hos PBS deltar bland annat de båda författarna Todd Oppenheimer och Mark Bauerlein, som på senare år skrivit varsin bestseller om de risker som lurar runt hörnet. I The Flickering Mind pekar Oppenheimer på att det växande medieöverflödet ställer allt större krav på omedelbar tillfredställelse och försvårar koncentration och djupare tankar. Bauerlein resonerar i sin bok The Dumbest Generation kring de allt grundare kunskaperna hos de unga och om hur förhoppningarna kring digitaliseringens positiva effekter på kunskap och lärande riskerar att grusas om inte skolan lär sig hantera de nya förutsättningarna.

De båda forskarna Henry Jenkins och James Paul Gee, som båda menar att förändringarnas positiva effekter överväger, betonar att samhällsförändringar alltid innebär att en del kunskaper och förmågor förlorar i betydelse och att andra istället blir viktigare. Det betyder förstås inte att vi bara ska se tiden an, utan aktivt se till att teknikens möjligheter verkligen tas tillvara för att utveckla lärandet och förbättra tillvaron.

Precis som Henry Jenkins nämner i ett inlägg på sin blogg idag, är det inte särskilt meningsfullt att tala om digitaliseringen som en våg som förändrar allt och alla på samma sätt, utan effekterna beror till stor del på hur de nya förutsättningarna hanteras och integreras av olika grupper av människor, i olika sammanhang och situationer.

I den första artikeln i serien, tog Svenska Dagbladet upp farhågorna kring multitasking och oron för att det ständiga bruset leder till att vi förlorar överblick och koncentrationsförmåga. Peter Währborg, professor i beteendevetenskap, och Lars Hermansson, IT-chef på utbildningsförvaltningen i Göteborg, som båda intervjuas i artikeln, är dock inte särskilt oroliga. De tar bland annat upp teknikrädslan och en bristande förståelse för de nya möjligheterna som möjliga orsaker till kritiken. Och de lyfter fram att världen är på väg att förändras av den digitala utvecklingen - det måste vi förstås förhålla oss till och lära oss att handskas med.

I den andra artikeln i serien Superzapparna ges exempel på hur arbetsgivare både kan uppfatta den digitala medieutvecklingen som ett hot mot arbetsmoral och prestationer och som en möjlighet som måste utnyttjas. Den tredje artikeln visar att många arbeten idag helt enkelt kräver en större simultanförmåga - men många yngre ställer också krav på att arbetsuppgifter ska vara utvecklande, stimulerande och hålla tankeverksamheten igång.

De här tre mediasatsningarna ger inga enkla svar. Däremot ställer de viktiga frågor som vi behöver ha i huvudet, fundera kring och diskutera, så att vi tillsammans kan forma framtiden i en önskvärd riktning.

Samtalet är i full gång hos PBS, BBC,  SvD - och på en rad andra håll. Diskutera gärna här också!

Stefan Pålsson