Igår kväll hjälpte jag min dotter, som går i åttan, med kemin; hon har prov idag. Medan vi satt där och pratade och jag "förhörde" henne med hjälp av läroboken, slog mig plötsligt två saker. Först insåg jag, än en gång, men väldigt starkt, hur totalt urusel en lärobok kan vara och tyvärr ofta(st) är. Hon sa det själv: "Jag förstår inte. Den här boken är så tråkig. Det är bara en massa uppradade fakta. Det är inget sammanhang." Jag höll med (jag håller alltid med mina barn när de säger att något i skolan är tråkigt). Men sedan sa jag att en tråkig kemibok betyder inte nödvändigtvis att kemi är tråkigt. Vi pratade lite om en sak som stod i en uppgift; det handlade om rapsolja som drivmedel. Boken framhöll dennas "miljövänlighet", men utelämnade det faktum att Sveriges bilar aldrig någonsin skulle kunna köras enbart på raps. Jag förklarade varför. Hon lyssnade intresserat. Plötsligt såg hon ett större sammanhang. Hon kommer knappast att ha någon nytta av detta på provet, men kanske har hon i alla fall anat att ämnet och läroboken är två helt olika saker.
Hur ofta är det som ungdomar säger att "kemi [eller något] är så tråkigt" och verkligen tror det, fastän vad de egentligen säger är: "Det är så tråkigt att läsa den här läroboken"? Särskilt när det är prov, så klart. Och vad blir det då egentligen som prövas? Det är hur mycket en ung människa står ut med av tråkighet, för att klara något som sedan aldrig har någon annan betydelse än att ge henne en "merit", ett betyg. Tänk om hon i stället hade fått lära sig kemi.
När jag hade tänkt så här långt drabbades jag av nästa insikt, som i just den form den tog var ny för mig, åtminstone på djupet. Den har med det här projektet att göra. Jag erinrade mig vilka våra huvudfrågor är:
1. Förmågan att hantera språkets olika nyanser.
2. Förmågan att följa och själv bygga upp sammanhängande argument.
3. Förmågan till överblick, att se sammanhang, att skapa mening, att upptäcka och att uttrycka nya perspektiv.
Av någon anledning, som jag nu inte riktigt förstod, har vi (eller jag i alla fall) tänkt mycket på detta i förhållande till svenskämnet. Nu insåg jag att detta ämne visserligen är centralt, i olika avseenden, men att våra frågor naturligtvis gäller alla ämnen.
Det är väl självklart, säger du kanske. Och jag är måhända trög ibland. Men jag ser nu hur det här leder till att jag vill vinkla vårt intresse till att främst gälla just förståelse. Förstår gör vi med hjälp av språket; framför allt berättar vi det vi har förstått med hjälp av språket. Men själva förståelsen är inte enbart språklig. Varje verklig förståelse börjar med en aha-upplevelse, liten eller stor. Hur många läroböcker ger en aha-upplevelser? En bra lärare kan väcka sådana. En bra berättande text kan också göra det. (Varför berättar min dotters kemibok ingenting?) Och rätt använda kan Internet och sociala medier främja aha-upplevelser och den mentala energi som alstras av dylika. Fel använda däremot ökar de bara förvirringen. Jag tror att detta är pudelns kärna i hela den här diskussionen och jag hoppas att vårt lilla projekt kan bidra till att göra den ännu tydligare.
/Per
Comments