Ömsesidig förståelse?

Språk, kemi och tråkighet

Igår kväll hjälpte jag min dotter, som går i åttan, med kemin; hon har prov idag. Medan vi satt där och pratade och jag "förhörde" henne med hjälp av läroboken, slog mig plötsligt två saker. Först insåg jag, än en gång, men väldigt starkt, hur totalt urusel en lärobok kan vara och tyvärr ofta(st) är. Hon sa det själv: "Jag förstår inte. Den här boken är så tråkig. Det är bara en massa uppradade fakta. Det är inget sammanhang." Jag höll med (jag håller alltid med mina barn när de säger att något i skolan är tråkigt). Men sedan sa jag att en tråkig kemibok betyder inte nödvändigtvis att kemi är tråkigt. Vi pratade lite om en sak som stod i en uppgift; det handlade om rapsolja som drivmedel. Boken framhöll dennas "miljövänlighet", men utelämnade det faktum att Sveriges bilar aldrig någonsin skulle kunna köras enbart på raps. Jag förklarade varför. Hon lyssnade intresserat. Plötsligt såg hon ett större sammanhang. Hon kommer knappast att ha någon nytta av detta på provet, men kanske har hon i alla fall anat att ämnet och läroboken är två helt olika saker.

Hur ofta är det som ungdomar säger att "kemi [eller något] är så tråkigt" och verkligen tror det, fastän vad de egentligen säger är: "Det är så tråkigt att läsa den här läroboken"? Särskilt när det är prov, så klart. Och vad blir det då egentligen som prövas? Det är hur mycket en ung människa står ut med av tråkighet, för att klara något som sedan aldrig har någon annan betydelse än att ge henne en "merit", ett betyg. Tänk om hon i stället hade fått lära sig kemi.

När jag hade tänkt så här långt drabbades jag av nästa insikt, som i just den form den tog var ny för mig, åtminstone på djupet. Den har med det här projektet att göra. Jag erinrade mig vilka våra huvudfrågor är:
1. Förmågan att hantera språkets olika nyanser.
2. Förmågan att följa och själv bygga upp sammanhängande argument.
3. Förmågan till överblick, att se sammanhang, att skapa mening, att upptäcka och att uttrycka nya perspektiv.
Av någon anledning, som jag nu inte riktigt förstod, har vi (eller jag i alla fall) tänkt mycket på detta i förhållande till svenskämnet. Nu insåg jag att detta ämne visserligen är centralt, i olika avseenden, men att våra frågor naturligtvis gäller alla ämnen.

Det är väl självklart, säger du kanske. Och jag är måhända trög ibland. Men jag ser nu hur det här leder till att jag vill vinkla vårt intresse till att främst gälla just förståelse. Förstår gör vi med hjälp av språket; framför allt berättar vi det vi har förstått med hjälp av språket. Men själva förståelsen är inte enbart språklig. Varje verklig förståelse börjar med en aha-upplevelse, liten eller stor. Hur många läroböcker ger en aha-upplevelser? En bra lärare kan väcka sådana. En bra berättande text kan också göra det. (Varför berättar min dotters kemibok ingenting?) Och rätt använda kan Internet och sociala medier främja aha-upplevelser och den mentala energi som alstras av dylika. Fel använda däremot ökar de bara förvirringen. Jag tror att detta är pudelns kärna i hela den här diskussionen och jag hoppas att vårt lilla projekt kan bidra till att göra den ännu tydligare.

/Per

Vad betyder individen?

Apropå Niklas Karlssons kommentar till ett tidigare inlägg har jag en fråga som jag gärna skickar vidare.  Niklas skriver: "Kan vi bedöma den enskilda elevens kunskaper när de visar kunskaper i en annan kontext än de traditionella sätten att bedöma kunskaper"?

Min första reflektion blir: Vad behöver man egentligen kunna och lära sig i den nuvarande och kommande samhällssituationen? Internet och digitaliseringen omvandlar ju själva samhället och det som tidigare ansågs vara "självklara" kunskaper och färdigheter (och som skolan fortfarande är anpassad efter) är inte längre ett dugg självklara, i många fall. Även om vissa hävdvunna kunskaper och färdigheter alltjämt är/kan vara viktiga, så är det inte längre självklart varför de är det, i den nya situationen.

Till exempel: Varför ska vi bedöma den enskildes kunskaper? Varför ska vi i så fall inte bedöma det samlade resultatet av en arbetsinsats med flera elever inblandade? I alltfler yrkesmässiga sammanhang är det "grupparbete" som gäller. Det som räknas är det produktiva resultatet av en kollektiv arbetsinsats. Den enskildes bidrag är viktigt enbart som en del av ett större helt. Med andra ord: Om vi anser att individens resultat och prestation (som tecken på individuell förmåga) är viktiga, så måste vi framöver nog formulera exakt varför de är viktiga. I arbetslivet lyser sällan individen som sådan. Däremot värderas samarbetsförmåga, initiativrikedom och flexibilitet i det specifika sociala sammanhanget, som finns till i ett uttalat syfte -- en affärsidé t ex.

Själv tycker jag att den enskilda personen är mycket viktig. Men jag är inte så säker på att hon verkligen är det "ute i samhället" särskilt ofta, annat än i retoriken. En underförstådd fråga rör därför den värdemässiga relationen mellan det individcentrerade (oberoende av olika yttre "krav") och det arbetslivsorienterade i skolan.

/Per

Klipp- och klistra-världen

Idag välkomnar vi vår första gästskribent! Lisa Ahlqvist är bibliotekarie och skriver om autenticitetsproblematiken när det gäller digitala dokument:

Likt vrakgods från ett förlist skepp skvalpar små fragment av större digitala objekt runt på nätet, guppande i strandkanten finns packningen och längre ut skeppsdelar… - Nej, inte ens någon sådan ordning finns det på nätet. Somligt har samlats ihop på en webbplats och där finns någon form av ordning, annat skvalpar helt herrelöst på mängder med webbsidor av olika karaktär. Nya söktjänster och ordningsskapande verktyg och tjänster lanseras i samma takt som nätets innehåll exploderar av både nyproducerat och återanvänt innehåll.

Den speciella kombination av IT och informations- och kommunikationsbehandling utmanar den kultur som ytterst varit baserad på det skrivna ordet eller på boktryckarkonsten. Det skrivna, tryckta och spridda ordet är vårt samhälles grundstomme, alla har förhållit sig till samma text och samma ord. I vår nätbaserade kultur skapas nya demokratiska ideal och nya kunskapsideal som bärs upp av nätmedborgare som lever i ett flyktigt globalt rum, där få eller inga läst samma text, där texten inte är fixerad och ”allt blir möjligt och tillåtet”, där smala åsikter finner globala anhängare som inte hindras av avstånd och kommunikationer…

Vid det här laget är det som att slå in öppna dörrar att peka på likheterna mellan t.ex. de medeltida lärda texterna med ”hypertexter” i form av noter och infogade partier, en text som potentiellt kan ha förändrats vid varje avskrift, och vår tids digitala verk. Trots det är det än mer aktuellt att faktiskt fundera över de konsekvenser som tjänster i den digitala världen för med sig. Hur kan jag som användare vara säker på ett digitalt objekts ursprung? Hur ska jag kunna spåra ursprunget till det som sprids på webben med chop it-tjänster, inbäddade klipp, kopierade klipp, redigerade klipp eller texter, klipp eller texter återanvända och satta i nya sammanhang?

Vi återanvänder och nyskapar i ett och samma moment. Kanske med en önskan om att dölja ursprunget, kanske med en önskan om att återknyta till ursprunget genom antydningar, alluderingar och anspelningar till det ursprungliga verket där den egentliga betydelsen förklaras. Men vad händer när länken bakåt bryts? Tänk om jag inte sett filmen som scenen är hämtad från, eller läst hela texten? Hur ska jag kunna värdera, förstå och sätta det i sitt sammanhang - eller är det inte ens nödvändigt? Ska jag förstå allt i sitt eget fristående sammanhang frikopplat från ursprung?
Och, finns det verkligen en förståelse av innehållet, har det internaliserats och infogats i min inre mentala bild? Eller är det ett slags retweetande av andras upplevelser och kunskaper utan egen delaktighet? Ta till exempel personliga bloggar där samma test, topp-tio-listor, dikter osv. återkommer på blogg efter blogg; det uppfattas varken som stöld eller plagiat utan som en del av bloggkulturen, som ett anrop till varandra. - Jag har sett din blogg och gillade det här, därför finns det också på min blogg!

Kommer vår upplevelse och förståelse att förändras och förskjutas när bakåtkopplingen inte fungerar och kontexten är förlorad? Eller av att jag i andra sammanhang tar in verkligheten i mindre uppstyckade delar både när det gäller innehåll och tidsmässig kontinuitet. Är vi kanske på väg mot ett nytt naturligt tillstånd - en episodisk verklighet som består av små enheter av choppad information? Blir kontext och historia obsolet?

Hur ska jag förhålla mig när jag vid en sökning hittar så många variationer och olika ”urklipp” av ett och samma ursprungsobjekt med olika hemvist och presenterade av en mängd kreatörer med skilda mål och syften? Vad är trovärdigt, autentiskt och sant? Eller är det överspelade begrepp? Är det istället så att jag skapar mitt eget ”sant” och ”trovärdigt” varje gång jag tar in intrycken och använder mig av informationen?

Mycket i vår kulturella kod baseras på en gemensam förståelse och kännedom om en gemensam kärna. Om den gemensamma kärnan reduceras genom ett allt mer individuellt skräddarsytt utbud av kunskap, information och nöjen försvagas bakåtlänkningen ytterligare.      

Det som i de flesta fall gör det digitala så attraktivt ur konsumentens synvinkel blir det digitala objektets största svaghet i ett långsiktigt perspektiv – lättheten att förändra och förvanska. I vår nätkultur där alla är medskapare blir trovärdighetsproblemet enormt och accelererande.

Generellt anses papper och mikrofilmer ha en mycket högre grad av stabilitet och beständighet än t.ex. digitala objekt. Den digitala artefakten kan enkelt manipuleras utan att lämna spår. När texten ”kläs av” sin materiella manifestation i den digitala världen blir det svårt eller omöjligt för slutanvändaren att spåra den digitala artefaktens historia genom det medium informationen kodats i, om inte speciella åtgärder för spårbarhet vidtas. Text i tryckt form ger genom sin materiella manifestation vissa garantier; det är möjligt att snabbt hitta uppgifter om utgivaren, författaren, utgivningsår, m.m. (klassiska bibliografiska uppgifter), ett verks livscykel kan uppskattas genom uppgifter om upplagor och tryckningar, nytryck och reviderade utgåvor osv., bokens fullständighet kan relativt snabb kontrolleras - finns alla sidor? Har mitt exemplar blivit manipulerat på något sätt? Alla dessa frågor kan lätt och relativt säkert fastställas genom att undersöka exemplaret jag håller i handen. När jag vill referera till en utsaga anger jag de bibliografiska uppgifterna och kan vara ganska säker på att även du kan ta del av samma utsaga i oförändrad form, både i dag och i framtiden, så länge som boken består.

Utan sin materiella ”kostym” förlorar informationen ett av de viktigaste sätten att koppla autenticitet och auktoritet till innehållet. I den digitala världen måste detta istället skapas på grundval av trovärdighet och tillit i presentationen och till leverantören/tillhandahållaren. De digitala dokumenten kan inte heller ”tala” på egen hand såsom text på papper, utan kräver både hård- och mjukvara med allt vad det för med sig. Redan nu känns den desperata känslan igen när man aktiverar en länk till ett bra innehåll och möts av budskapet sidan finns inte - ytterligare en bakåtlänkning bryts…

Samtidigt försvagas kopplingen mellan upphovsmannen och verket när digitala texter med sådan lätthet kan plagieras och sättas samman på nytt utan att lämna påtagliga spår av förändringen, och ursprunget förvanskas. Charles T. Cullen ("Authentication of Digital Objects: Lessons from a Historian's Research". Finns i: Authenticity in a digital environment, May 2000) menar att samma noggranna arbete som läggs ner på att säkerställa handskrifters och rare books ursprung och autenticitet bör tillämpas på de digitala objekten. Upphov, proveniens, originalitet och andra parametrar som används i samband med undersökning av t.ex. handskrifter bör också utgöra grunden för undersökning av digitala objekt, endast säkerställt autentiska digitala objekt är värda att bevaras.

I vissa sammanhang måste sanningen vara ”sann” och vi som användare måste kunna hitta tillförlitliga källor där vi kan vara trygga med att det vi ser är autentiskt utan förändring eller avkortning. Därför bör det ställas krav på att nationella resurser används för att säkra att digitala objekt och data är sparat, tillförlitligt och åtkomligt. Vi måste också förmedla redskap och verktyg till nätanvändarna i form av en egen kritisk hållning - och en förståelse för att det framgent inte alltid är tillräckligt som källmaterial och att det finns sammanhang när "chop it" och återanvändande inte är OK.

Lisa Ahlqvist, bibliotekarie.
"Jag har ett stort intresse för informationsvetenskap och kunskapsteori, min magisteruppsats handlar om hur organisationer skapar och sprider kunskap. Under senare år har jag kommit att intressera mig allt mer för digitalt bevarande och "betrodda bevarare" (Trusted Digital Repositories) och som tonårsförälder konfornteras jag dagligen med det nya sättet att både kommunicera och använda IT och webben."

Befrielsen av skolan och lärandet

Jag har för mig själv försökt sammanfatta varför sociala medier och Internet är mycket positiva för skolans framtid. Med "skolan" menar jag då inte skollokalerna, utan närmast "strukturerad, genomtänkt, ledd undervisning  för det allmänna bästa", oavsett var och hur detta sker. Jag fastnar då i synnerhet vid den befriande potentialen hos de möjligheter som nu står till buds. Men denna befrielse kan inte äga rum under vilka betingelser som helst. För att den ska kunna slå igenom på allvar måste den modereras i förhållande till den totala mediesituationen. För stunden har jag därför spaltat upp utmaningen för skolan och lärandet så här:

Positiva effekter av användning av sociala medier (och Internet) i undervisning:
1. Det befriar från fixering vid läroboken. Det finns idag ingen som helst anledning att i undervisning, på någon nivå, begagna sig av endast en bok per ämne och kurs, något som förmedlar en totalt skev bild av vad lärande och kunskap handlar om.
2. Det befriar från att enbart bedömas av sin lärare. Att elever pluggar enbart för att tillfredsställa sin lärares krav (för att klara skrivningar och få "bra betyg") är också destruktivt för verkligt lärande. Sociala medier möjliggör nu att en stor del av redovisningarna sker öppet; dvs man vänder sig till en publik, vars storlek kan variera från skolkamraterna till "hela världen".
3. Det befriar från eget tunnelseende. Genom att man under lärandet kontinuerligt kommunicerar om ämnet (i skrift, bild, ljud etc) ökar chansen att man blir utsatt för andra perspektiv på det aktuella kunskapsområdet än ens eget, eller lärarens.

Dessa positiva effekter kan dock i en genuin lärandesituation inte uppnås, om man inte också tar hänsyn till mediesituationen utanför själva utbildningen. Och dennas inflytande är ofta inte av godo, tyvärr. Till de negativa effekterna av den totala mediesituationen hör:
1. Information overload.
2. Mental splittring; brist på reflektion.
3. Snuttifiering av innehåll.

Mot bakgrund av den oundvikliga, totala mediesituationen måste en medveten, positiv användning av sociala medier och Internet i skolan därför undvika att bidra till att, oavsiktligt, förstärka de nämnda negativa effekterna. Detta kräver bl a:
-- att läraren inte släpper eleverna lösa hur som helst i informationshavet;
-- att läraren sätter vissa ramar och i viss utsträckning håller i intellektuella tyglar, genom att:
a. Se till att eleverna får tillräckliga grundkunskaper i det aktuella ämnet.
b. Se till att eleverna inte gör om kända och onödiga misstag, såvida det inte behövs för att deras lärande ska bli angeläget för dem själva.
c. Se till att källkritikens alla sidor blir levande och använda.

Sammantaget innebär detta att läraren blir viktigare än någonsin, men på ett delvis annat sätt än tidigare. Läraren blir friare i förhållande till läromaterialet och hon eller han befrias från att vara den enda kunskapsauktoriteten i skolsituationen. Men läraren måste också ha god "koll" på sitt ämne, så att hon kan guida eleverna mellan de värsta blindskären. Han måste också ha en adekvat uppfattning om den totala mediesituationen i samhället och hur denna påvekar oss alla, för att kunna utnyttja den positivt och samtidigt undvika dess uppenbart negativa effekter. Denna urskillning kan innebära att man i skolan emellanåt aktivt undviker Internet och sociala medier, medan man i andra sammanhang brukar dem till fullo.

I den mån de tekniskt baserade nätverksmöjligheterna verkligen används, befriar de också från nödvändigheten att befinna sig i skollokalen hela dagarna. När skolan i en (fjärran?) framtid helt och hållet har integrerats med det övriga samhället i dessa avseenden, så kan man tänka sig att endast vissa aktiviteter sker gemensamt i en fysisk lokal, just de aktiviteter som man märker gynnas av detta. Allt annat kan ske när och var som helst, fastän under uppsikt av den som ordnar utbildningen, naturligtvis. Exempelvis skulle eleverna i mycket större utsträckning än nu kunna inta olika lärlingspositioner ute i samhället, vilka bekostas av de medel som inte längre behövs i skollokalerna. Dessa kan då reduceras avsevärt i omfattning.
Se där! En fullt möjlig utopi, i samklang med tidens krav.

/Per

Samhället ställer nya krav på sociala och mentala förmågor

I slutet av förra året publicerade Svenska Dagbladet sju mycket läs- och tänkvärda artiklar under temat "Blyg. Från dygd till diagnos". Blyghet betraktas ofta som ett besvärligt problem och det finns många fördomar och föreställningar kring detta. Ett viktigt skäl är att det ses som centralt att synas och att kunna ta  för sig i samhället idag. Men vassa armbågar är förstås inte allt.

Nöjesskribenten Jan Gradvall knöt an till den här artikelserien i sin krönika i DI Weekend i fredags. Han pekade bland annat på att det som vanligen betraktas som ett socialt handikapp i det fysiska rummet faktiskt kan vara på väg att vändas till en fördel i det digitala.

Att vara blyg är inte detsamma som att vara asocial och att ogilla att umgås med andra. Däremot umgås man på andra sätt, med färre personer samtidigt och kanske handlar det även om ett mera intensivt och fördjupat umgänge där man verkligen lyssnar på varandra. De som anses blyga i regel utvecklar i regel också en god förståelse för det sociala spelet, hur det ser ut och hur det fungerar.

Gradvall menar att de här egenskaperna blir allt viktigare i det digitala medielandskapet. Han understryker också värdet av att ha ett rikt inre liv och en flödande fantasi för att kunna presentera  betraktelser som väcker intresse och inspiration hos andra. Forskare pekar även på värdet av att lyssna, analysera, fundera och tänka efter innan man pratar eller agerar. Ibland är det helt enkelt värdefullt att dra sig tillbaka istället för att sträva efter att komma i centrum.

http://www.flickr.com/photos/myklroventine/ / CC BY 2.0

De lärare som vi har pratat med så här långt i projektet, har samtliga gjort observationer av det här slaget när de har börjat arbeta med bloggar, twitter och liknande digitala uttrycksformer. När alla verkligen ges utrymme och får komma till tals, är det sällan de som dominerar i klassrummet som gör bäst ifrån sig. Istället är det de som vanligen håller en låg profil som blommar upp och kommer till sin rätt. De är vana vid att stanna upp och att spinna vidare på tanketrådarna i sitt inre rum.

I en tid när mediaflödet blir allt intensivare och allt händer hela tiden, finns det mycket som tyder på att reflektion, koncentration och eftertanke blir allt viktigare förmågor. Därför är det förstås viktigt att undervisning och bedömning lägger vikt vid detta, så att alla elever både inser betydelsen av detta och lär sig att hantera omvärldens ständiga brus.

Dessutom är det nog så viktigt att tänka på att nätverkande och kommunikation både handlar om att dela med sig och att kunna lyssna på andras tankar och idéer. För två veckor sedan skrev John Hagel och John Seely Brown ett intressant inlägg om detta på sin blogg hos Harvard Business Review: Networking Reconsidered.

I blogginlägget lyfter de både fram ömsesidigheten och betydelsen av att se nätverkandet, såväl det digitala som det analoga, som ett sätt att lära och att få tillgång till andras insikter och erfarenheter. Detta måste man sedan förstås reflektera, analysera och dra slutsatser av. I näringslivet är detta numera en nödvändighet. Världen förändras allt snabbare och den som inte hänger med slås snabbt ut. 

För att skolan ska fylla sin funktion, måste undervisningen låta eleverna utveckla de kompetenser som de behöver för att kunna klara sig i ett ständigt förändrat samhälle. Men vad innebär det i praktiken? På vilka sätt bör undervisningen förändras? Vilka kunskaper och förmågor är viktiga - och hur ska de bedömas?

Vad anser du?

/Stefan Pålsson

Sociala medier-användningens möjliga baksidor

Diskussionen om effekten av sociala medier i skola och arbetsliv är kluven. Om vi bortser från dem som ännu inte har hoppat på tåget, så att säga, kan jag se två grupper, den ena just nu mera synlig än den andra. Å ena sidan kämpar en rad entusiaster, som nyligen har upptäckt vilka kraftfulla medel det rör sig om, för att de ska användas. De ser tydligt alla fördelarna och kan ibland uppleva mera skeptiska personer som "bromsklossar", som sådana som "inte fattar". Å andra sidan finns det de som, ofta av egen erfarenhet, har upptäckt de ständiga flödenas baksida. De är inte "emot" sociala medier, de använder dem hela tiden, men de märker också en skillnad mot förr, en skillnad som kanske borde få oss alla att inte se allting i bara antingen eller, utan att allvarligt (jag menar grundligt) fråga oss exakt när och hur sociala medier är bra och hur man kan undvika baksidorna.

En superanvändare som nyligen skrivit om vad den nya mediemiljön har inneburit för hennes vardag som researcher och analytiker (ett mycket informationsintensivt jobb, kan också jag intyga) är Janet Clarey. Efter att ha listat skillnader i hur hon jobbar nu jämfört med för bara fyra år sedan inser hon:

I write less here [on the blog] and tweet more. I write smaller reports. I scan. Everything is getting smaller. I’m hoping I’m not like the manager that disregards the four bullet points below the first one. The person that relies on bullet points or sound bits.
But what’s also different is that I actually feel more knowledgeable now. I used to work mostly alone. Now, I seem to work with hundreds and that brings me to a conflict I’ve had for the better part of a year: sharing. I share what I can and have taken some criticism for not making all knowledge available for free.

Snuttifiering är alltså en baksida. En annan är att man, i yrkeslivet, emellanåt behöver fråga sig hur mycket det är värt att dela med sig, egentligen. (En analogi i skolan skulle kunna vara det klassiska grupparbetsproblemet: vem har gjort vad, vem vet något?) En möjlig baksida är också känslan av att "veta mer"; det är knappast detsamma som att verkligen veta/kunna mer/bättre.

/Per

Integrera blyertspennan i undervisningen!

En ny blogg, Adventures in Pencil Integration, tar upp vikten av att skolundervisningen tar till sig blyertspennans många användningsområden. Den 2 januari citerades följande ödesmättade samtal, "Will we fall behind?":

"It's academic. I just don't think we need to spend class time teaching pencil skills."
"Neither do I. That's why we'll embed the paper and pencil into the curriculum."
"Yes, but they've been using slates and chalk. They'll be ages behind."
"Okay, but they'll catch up quickly."
"Perhaps, but the high-stakes exams are taken with a slate and chalk. How will they ever reach William McKinley's Caravan to the Top using paper and pencil?"
"But paper and pencil is what they'll use in life."
"Yes, but the United Kingdom is expanding across the world and we cannot compete in an imperialist global economy if our students lag behind because we are focusing our time on paper and pencils."

/Per

Den digitala mediekulturen är en utmaning för skolan

Nu börjar det märkas på allvar att de sociala medierna är på god väg att bli en naturlig del av allt fler svenskars vardag. I dagens Expressen skriver PM Nilsson i kulturdelen om hur bloggar, Twitter och Facebook förändrar många ungdomars läs- och skrivvanor i grunden. Och i SVT:s Gomorron Sverige pratade journalisten Nanok Bie och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén i drygt tio minuter kring behovet av att sociala medier börjar användas i skolans undervisning.

Huvudbudskapet i PM Nilssons text är att de sociala mediavanorna börjar hota den traditionella journalistiken, såväl den mer allmänna som den specialinriktade. Behovet av mellanled minskar och den som har kunskap inom något område kan själv föra ut sitt budskap till en intresserad, kunnig och diskussionsglad läsekrets. Detta leder till att behovet av dagstidningar och tidskrifter minskar drastiskt. Det finns helt enkelt bättre vägar att följa med i vad som händer.

I soffan hos Gomorron Sverige kretsade samtalet bland annat kring att skolan måste vara en modern arbetsplats och knyta an till den vardag som de allra flesta elever faktiskt lever i. Eva-Lis Sirén pekade på behovet av kompetensutveckling för lärare, en större satsning på IT i undervisningen och mer genomtänkta pedagogiska strategier för att hantera verklighetens villkor och krav.

Själv anser jag att det behövs en mer djupgående diskussion kring vad samhällsutvecklingen innebär för skolans undervisning. Vart är samhället på väg? Vad behöver barn och ungdomar lära sig för att kunna hantera dagens interaktiva och ständigt flödande mediaverklighet? Hur går lärande egentligen till och hur måste skolans undervisning förändras? Här gäller det att knyta an till analyser och slutsatser från aktuell empirisk forskning inom olika områden.

Medieforskare som Henry Jenkins har länge pekat på behovet av nya mediakompetenser för att göra sig gällande i dagens samhälle - både i arbetslivet, i vardagen och i det demokratiska arbetet. Biblioteksforskare som Ross Todd och Carol Gordon lyfter fram skolbiblioteket och bibliotekariens allt viktigare roll i det här sammanhanget. Här i Sverige tittar Patrik Hernwall på Södertörns högskola i sin forskning närmare på hur den digitala mediekulturen ändrar förutsättningarna för skolans undervisning - och vad man kan göra i praktiken för att utveckla och anpassa den pedagogiska praktiken till dagens villkor. Detta är förstås bara några exempel.

Många lärare är också igång med intressanta experiment där de integrerar de nya medierna i undervisningen, kunskapsdelningen och det gemensamma lärandet. Kristina Alexanderssons arbete med bloggar i svenskundervisningen och Per Falks försök med Google Wave i examinationen är två spännande axplock!

Det finns mycket att undersöka och massor att diskutera!

/Stefan Pålsson

Ändrar Internet ditt sätt att tänka?

Alltid läsvärda edge.org har ställt sin årliga Fråga med stort F till ett antal tongivande tänkare: "How is the Internet changing the way you think?" På Infontology har vi ju frågat oss detta i många år, men det är roligt att projektet "Ömsesidig förståelse?" nu ligger så väl i tiden! Här är några av svaren från Edge-enkäten:

"It is our misfortune to live through the largest increase in expressive capability in the history of the human race, a misfortune because surplus always breaks more things than scarcity. [...] The mere fact of being able to publish to a global audience is the new literacy, formerly valuable, now so widely available that you can't make any money with the basic capability any more. This shock of inclusion, where professional media gives way to participation by two billion amateurs (a threshold we will cross this year) means that average quality of public thought has collapsed; when anyone can say anything any time, how could it not? If all that happens from this influx of amateurs is the destruction of existing models for producing high-quality material, we would be at the beginning of another Dark Ages. So it falls to us to make sure that isn't all that happens." (Clay Shirky)

"As admittedly useful as the Internet is, easy access to images of everything and anything creates a false illusion of knowledge and experience." (Erik Fischer & April Gornik)

"My generation is the first generation that has lived their entire lives with the Internet. The Internet is how we think. We have developed a way of thinking that depends on being connected to an ever changing graph of all the world’s people and ideas. The Internet helps to define, evolve, and grow us. The Internet is social. The Internet is a way of life." (Dave Morin)

"I notice that I now digest my knowledge as a patchwork drawn from a wider range of sources than I used to. I notice too that I am less inclined to look for joined-up finished narratives and more inclined to make my own collage from what I can find. I notice that I read books more cursorily — scanning them in the same way that I scan the Net — 'bookmarking' them. [...] I notice that I correspond with more people but at less depth. I notice that it is possible to have intimate relationships that exist only on the Net — that have little or no physical component. I notice that it is even possible to engage in complex social projects — such as making music — without ever meeting your collaborators. I am unconvinced of the value of these." (Brian Eno)

"Digital media and networks can only empower the people who learn how to use them — and pose dangers to those who don't know what they are doing. Yes, it's easy to drift into distraction, fall for misinformation, allow attention to fragment rather than focus, but those mental temptations pose dangers only for the untrained mind. Learning the mental discipline to use thinking tools without losing focus is one of the prices I am glad to pay to gain what the Web has to offer. Those people who do not gain fundamental literacies of attention, crap detection, participation, collaboration, and network awareness are in danger of all the pitfalls critics point out — shallowness, credulity, distraction, alienation, addiction." (Howard Rheingold)

"But we obviously have the freedom not to participate in such networks. And we have the freedom to consume the output of such networks selectively, and holding our noses — to participate, we needn't be true believers. So it is very hard for me to take the "woe is us, we're growing stupid and collectivized like sheep" narrative seriously. If you feel yourself growing ovine, bleat for yourself." (Larry Sanger)

"SORRY, JOHN, NO TIME TO THINK ABOUT THE EDGE QUESTION" (George Church)

Bara några smakprov. Sammanlagt har 167 tänkare svarat! Det vore en intressant utmaning att pröva att sortera upp alla dessa synpunkter och försöka urskilja vilka som är de mest grundläggande, vilka som är mest personligt tyckande, vilka som är tidsbundna etc. Får se om jag gör det längre fram! I vilket fall som helst är det mycket bra att ha så många kvalificerade synpunkter samlade på ett ställe.

/Per

Detta handlar projektet Ömsesidig förståelse? om

Arbetet under december månad har handlat om att hitta vissa grundfrågor som vi tycker är viktiga och som vi märker även engagerar andra. Efter en rad samtal med olika människor -- lärare, bibliotekarier, projektledare på Skolverket med flera -- har några frågor utkristalliserat sig särskilt tydligt. Projektets syfte är inte att ge några bestämda eller entydiga svar på dessa frågor, inte heller att studera dem vetenskapligt eller systematiskt. Syftet är att åstadkomma en sorts preliminär överblick, under medverkan av så många aktörer som möjligt, vilket i slutänden kompletteras med våra personliga slutsatser.

Enligt den ursprungliga projektbeskrivningen handlar det hela om:

1. Förmågan att hantera språkets olika nyanser.
2. Förmågan att följa och själv bygga upp sammanhängande argument.
3. Förmågan till överblick, att se sammanhang, att skapa mening, att upptäcka och att uttrycka nya perspektiv.

Detta relateras till:
a. Samspelet mellan olika typer av media.
b. Kritiska förhållningssätt. (Vilka är de? Vilka bör de vara?)
c. Internet-baserade tjänster.
d. Förhållandet mellan "analoga" (böcker och andra tryckta medier samt direkt personkontakt) och "digitala" möjligheter (Internet, sociala medier).
e. Teknikförståelse. Vad betyder medvetenheten/omedvetenheten om teknikens möjligheter och begränsningar? Hur påverkar teknikens funktionssätt och själva närvaro den högre språkliga kompetensen? Påverkas dessa kompetenser positivt eller negativt? Kan det som är positivt i ett sammanhang, i ett syfte, vara negativt i ett annat sammanhang, i ett annat syfte?
f. Koncentrationsförmågans betydelse.
g. Skolans roll: En stor del av de kompetenser det handlar om tillägnar sig människor själva på fritiden, efter eget huvud. Vilken blir egentligen skolans roll i detta läge?

Vid våra samtal med olika aktörer i december kom mycket av detta upp på olika sätt. Följande synpunkter från personer vi träffade känns särskilt relevanta. Flera är dessutom av stort samhällsfilosofiskt intresse. Genom att vi fokuserar på de högre språkkompetenserna, de som har med förståelse och insikt att göra, kan denna större dimension inte undvikas. Det intressanta är på vilka sätt olika medier (olika mediesammanhang) och deras konsekvenser kan påverka utfallet. Här följer några citat med korta kommentarer.

"Det ska inte vara "roligt" utan angeläget. Det är innehållet som är/ska bli angeläget."
"Vi ska inte prata om formen, dator eller penna, utan lösa problem."
"Att vara på nätet kräver en annan reflektion än när man är ensam med boken. Boken skapar ett andrum, går in i en annan värld som bara är för mig där och då. "
"Eleverna ”är ständigt på jakt”, behöver lära sig att förstå värdet av reflektion. En av skolans uppgifter kan vara att medvetandegöra detta och skapar möjligheter och betingelser för eleverna att upptäcka och förstå värdet."
I vilken utsträckning är "innehållet" beroende eller oberoende av mediet? Är det samma "innehåll" eller samma "problem" som kommer fram via webbsidor, Twitter, i en bok eller genom en föreläsning? När det gäller mera abstrakt uppfattade saker kan det vara så, men annars? Som vi tar upp i Digitalis filosofi spelar den kommunikativa kontexten, och de "modeller" som finns i denna, en stor roll för hur "innehåll" och "problem" uppfattas. Man kan alltså inte ta för givet att olika medier och olika "verktyg" är innehållsmässigt neutrala. Att hävda detta går i sig tillbaka på en viss modell av verkligheten.

"Det gäller inte främst att förmedla Dantes nio kretsar, utan att lära sig förstå hur man läser och analyserar texter; det centrala är färdigheterna, inte innehållet."
Kan färdigheter separeras från innehåll?

"Det gäller att ställa relevanta och autentiska frågor."
Vad händer med autenticitetsbegreppet i relation till olika medier? Finns det någon skillnad i autenticitet mellan digitala texter och tryckta texter? Här gäller det också att komma ihåg att digitaliseringen och framväxten av sociala medier innebär nya sätt att förhålla sig till världen, att uttrycka sig och att handla. Dialogen och det aktiva deltagandet blir allt viktigare. Här handlar det också om att ge uppgifter som även är relevanta utanför skolans väggar och som syftar till reflektion, förståelse och insikt om större sammanhang. Autenticitet handlar inte bara om föremåls eller mediers in/autenticitet, utan också om vår egen skulle man kunna säga.

"Finns det fortfarande givna kunskaper och normer som alla ska tillägna sig och som kan knyta samman sociala och kulturella grupperingar i samhället?"
"Risk att valmöjligheterna på Internet leder till att man fastnar i sitt eget perspektiv och i sina intressen."
"Viktigt att konfronteras med det okända – hur skapar man möjligheter till och förutsättningar för detta? Dagens virtuella mötesplatser är mer tillrättalagda och styrda än tidigare mötesplatser."
Detta är en central fråga apropå skolans roll i den nya mediesituationen. En av dess följder är ju att det uppstår intressegemenskaper av olika slag utan ömsesidig kontakt och utan gemensamma övergripande normer. Att virtuella mötesplatser, var för sig, är mera "konforma" och ofta utan kontakt med andra, avvikande ställen än tidigare verkliga, fysiska, mötesplatser, kan betyda att vi delvis lever i ett tillstånd av bedräglig "frid" och "tolerans".

"Sociala medier möjliggör samtal när man verkligen tar sig tid och lyssnar på den andre. Det blir asynkront, så att man hinner reflektera och förstå."
Jag diskuterade det här med mina tonårssöner och ett par superkompetenta vuxna. Samtliga framförde synpunkten att det också finns en specifik risk med detta, nämligen att man lyssnar "för mycket" på varandra, dvs effekten kan bli konformism. Här gäller det att försöka spalta upp vad som kan hända när och varför och vad som kan göras för att motverka en oönskad konformism, medan det i andra frågor kanske är just konformism man vill ha.

"Vi blir "förflackade". Koncentrationsförmågan hotas."
Vad är det då, mera specifikt, som hotar koncentrationsförmågan?

Stora och viktiga frågor som synes! Det kan tyckas övermaga att försöka täcka in alla dem i ett så här pass -- ekonomiskt och tidsmässigt -- begränsat projekt. Men det viktiga är att de tydligt kommer upp på bordet, att de blir en ofrånkomlig och fokuserad del av debatten. Det kan vara intressant att nämna hur de "kom till oss" den senaste månaden. Vid varje enskilt samtal började vi med frågor som specifikt handlade om olika digitala tekniker eller om olika pedagogiska och didaktiska problem i dagens skolvärld. Det var som regel högst personligt och konkret. Men vid varje samtal dröjde det inte många minuter förrän de här djupare frågorna och synpunkterna dök upp. Vårt intryck är att debattläget nu är sådant, att just de här sakerna inte längre bör förbli "underförstådda", dvs uppfattas av vissa men ignoreras av andra. De måste bli till verkliga personliga utmaningar för var och en. Förhoppningsvis kan vi, med din hjälp, bidra lite grann till den processen.

Vi välkomnar nu gästskribenter här. Några är redan vidtalade. Är du intresserad av att bidra? Hör av dig till oss!

/Per