Koncentrerad läsning innebär att man sjunker in i en tankevärld, eller en tänkt värld (en roman t ex), och själv går på guidad upptäcktsfärd i sitt eget inre. Och koncentrerad läsning kräver att man inte blir avbruten gång på gång. Därför kan koncentrerad läsning vara svår i dagens mediemiljö. Den kräver helt enkelt att man stänger av en mängd informationskanaler, vilka ofta strömmar samtidigt: internet, radio, teve, mp3-spelare med mera. Detta är i sig en skillnad gentemot tidigare, när hela detta utbud inte fanns. De yttre förutsättningarna för koncentration var helt enkelt lättare att uppfylla förr. Själv märker jag att jag kan ha svårt att läsa koncentrerat och genuint eftertänksamt på en datorskärm. Det beror inte så mycket på skärmen i sig, som på det faktum att jag i varje ögonblick frestas att "kolla något på nätet". Om jag vill läsa och tänka koncentrerat ser jag därför till att hålla mig borta från datorn. När jag har tänkt färdigt, emellertid, för stunden, då tänker jag mera aktivt och icke-reflekterande och vill formulera mig. Då sitter jag helst vid tangentbordet och knappar in, som jag gör nu.
Jag ser alltså en skillnad mellan själva tankearbetet, när tankar föds och prövas, och det aktiva uttryckandet av vad jag har kommit fram till. Det är två olika processer. Den idé jag vill framkasta här är nu, att internet och sociala medier gynnar och förstärker den sistnämnda processen. Däremot missgynnas den förstnämnda, djupare reflekterande aktiviteten. Jag ser detta mest av allt som en miljöförändring som det är bra att vara medveten om. Denna medvetenhet innebär att man idag, på ett annat sätt än förr, aktivt måste välja vilken typ av tankeprocess man ska ägnar sig åt, och när man ska göra det, och sedan måste man se till att åstadkomma de omständigheter som gynnar just den och inget annat. Jag tror inte att denna sorts val sker helt obehindrat och förnuftigt alla gånger, eftersom den sociala komponenten i den andra, kommunicerande tankeprocessen är så mycket mera "automatiskt lockande" än vad den första, självständigt reflekterande processen är (jfr min artikel Sociala medier är som socker.)
Det är idag väldigt lätt att hamna i en situation där man, vid datorn och med "hela Internet" inom sekundsnabbt räckhåll, förvandlas från en tänkande individ till en sorts informationsrelä, ständigt beredd att posta på ett forum, chatta, skriva ett blogginlägg, eller twittra iväg sina hugskott flera gånger i timmen. Inget av detta är "ont" i sig, naturligtvis, men om det leder till att man inte tar sig tid att reflektera och pröva tankar själv, utan yttre påverkan och frestelser, då har jag i förlängningen svårt att se vad allt detta reläande ska tjäna till.
En annan dimension av i grund och botten samma fenomen och frestelse sker i sammanhang som borde vara sociala, men som i stället desintegrerar till något flytande och obestämt, emellanåt obehagligt. Danah Boyd skrev på sin blogg apophenia nyligen om hur hon fick uppleva vad som bara kan kallas Twitter-terror under ett föredrag. Medan hon talade projicerades publikens Twitter-kommentarer bakom henne, utan att hon förstod det. Publiken satt m a o och läste sina egna kommentarer till vad hon sa medan hon talade. En del av publikens reaktioner gällde detta textflöde och inte vad Boyd just då sa. Hon blev helt förvirrad och det måste faktiskt ha varit en hemsk upplevelse.
Detta exempel är ett extremt symtom på vad en "kommentar-kultur" kan leda till, när den så burdust och hänsynslöst inkräktar på ett levande, närvarande sammanhang, nämligen det mellan talare och publik. En mildare form av samma situation kan varje lärare få uppleva idag, när elever eller studenter stundtals är mera upptagna av att utväxla meddelanden med sina vänner än med att närvara i rummet där de befinner sig. Likheten med det individuella fallet, som jag inledde med, är att precis som man gör det egna tänkandet -- sig själv -- en otjänst genom att inte ibland stänga av yttre informationsflöden, så är det inte bara respektlöst utan också intellektuellt destruktivt att inte närvara där man är i ett socialt lärandesammanhang. I båda fallen handlar det om koncentration och fokus.
Men nu är det ju samtidigt så, att lika lite som man kan kräva kärlek av någon, lika lite kan man kräva intresserad uppmärksamhet. Uppmärksamheten, liksom kärleken, kommer inifrån, från ett oemotståndligt upplevt behov. Om kunskapstörsten saknas, eller inte väcks, spelar det ingen roll vad man kräver. Det Boyd led av i den nämnda situationen var kanske inte Twitter-projicerandet i sig, så mycket som att hon inte visste att det ägde rum. Hade hon vetat det hade hon säkert utformat sitt framträdande annorlunda. Detsamma gäller i dagens klassrum. Om det nu är så att eleverna, särskilt om de har en bärbar dator med sig, är nästan lika närvarande i den virtuellt svävande världen som i skollokalen, då kan man helt enkelt inte bedriva undervisning som förr. Då gäller det att få den virtuella världen med sig.
Syftet med god undervisning har alltid varit att tänka tillsammans. Även om läraren tänker först så gäller det att få de studerande med sig i tänkandet. Lyckas man med det blir kunskapsökningen ofta mycket påtaglig, även för läraren. Det är alltså så man måste lära sig att hantera den nya mediesituationen, när det handlar om undervisning: som tankeförstärkare.
Men -- och här är vi tillbaka där jag började -- i det långa loppet, under en termin, gäller det att vara mycket uppmärksam på att det verkligen är de deltagandes självständigt insedda kunskaper som uttrycks och utbyts. Det gäller att inte alla, kollektivt, enbart fungerar som informationsreläer. Alltså behöver det koncentrerade tänkandet och reflekterandet också odlas. Men hur? Informationsreläandet sker idag närmast av sig självt och det gäller som pedagog att dra nytta av det när det passar. Men det är väl inte bara informations-klipp-och-klistrande-och-evigt-kommenterande vi vill främja?
/Per
Här är lite mer om Danah Boyds "tweckle"-incident: http://gumption.typepad.com/blog/2009/12/the-dark-side-of-digital-backchannels-in-shared-physical-spaces.html
Posted by: Simon | måndag, 07 december 2009 at 08:40 em