Ömsesidig förståelse?

"Hej skolan, dags att Internetta!"

Jag vill härmed slå ett slag för ett seminarium i Stockholm som säkerligen blir spännande. Det äger rum den 9.2.2010 och heter som i rubriken ovan. Arrangör är .SE. Som nämns i inlägget på internetdagarna.se (där man också kan anmäla sig) kommer vi att medverka med synpunkter från vårt projekt.

/Per

Läsa tyst själv och läsa tillsammans

I ett kapitel i boken Scrolling forward tar David M. Levy upp läsandets historiska förändring och dess samband med uppmärksamhet och koncentration. Idag betraktar vi tyst enskild läsning som normen för vad "läsning" betyder. Före högmedeltiden däremot var detta ett närapå okänt fenomen. En text var mera som ett manus för något som skulle uttalas. Kloster var kända som mumlande gemenskaper, inte alls så knäpptysta som vi lätt föreställer oss idag -- och kanske också behöver, om vi skulle råka vilja åka på "retreat".

Under århundrade efter århundrade var alltså läsning inte bara något som hördes utan också något socialt, något som bedrevs med och för andra, närvarande människor. Denna sociala dimension hos läsandet, i förening med det faktum att böckerna var fåtaliga och lästes om gång på gång, medförde med viss automatik en uppmärksam koncentration på innehållet i texterna, så som de tolkades inom bokstavliga läsgemenskaper. Resultatet blir -- och skulle än i dag kunna bli -- en annan form av djupläsning än den vi förknippar med den enskilde, självtänkande läsaren i sin ostörda fåtölj.

Just nu kommer jag att tänka på detta när jag reflekterar över vad en svensklärare berättade för mig och Stefan häromdagen. Hon uttryckte den häpenhet och entusiasm hon hade känt när hon hade låtit elever använda sociala medier för att diskutera litteratur, i stället för att göra det muntligt i klassrummet. Alla som har undervisat en grupp eller en klass vid upprepade tillfällen vet, att det alltid är vissa som jämt yttrar sig, några som säger en del ibland och rätt många som aldrig säger något. Klassrumssituationen är ju en väldigt artificiell historia och inbjuder inte utan vidare till samtal och öppenhet, oavsett lärares välvilliga avsikter. Genom att kombinera skriftspråkets asynkrona utrymme för personlig reflektion med t ex Twitters eller en bloggs interaktivitet, gick det emellertid att åstadkomma en reell diskussion, i vilken alla kunde delta utan att behöva känna av den omedelbara press som klassrumssituationen innebär. Resultatet blev både engagemang och koncentration på saken, på innehållet.

Detta tycks mig vara ett bra exempel på vad man kan vinna med sociala medier i undervisningen. Det fina är att det, rätt använt, verkar kunna kombinera det bästa ur två världar: skriftspråkets möjlighet till eftertanke på ens egna villkor och "omedelbart" (fastän medierat) tankeutbyte

/Per

Tänkare eller informationsrelä?

Koncentrerad läsning innebär att man sjunker in i en tankevärld, eller en tänkt värld (en roman t ex), och själv går på guidad upptäcktsfärd i sitt eget inre. Och koncentrerad läsning kräver att man inte blir avbruten gång på gång. Därför kan koncentrerad läsning vara svår i dagens mediemiljö. Den kräver helt enkelt att man stänger av en mängd informationskanaler, vilka ofta strömmar samtidigt: internet, radio, teve, mp3-spelare med mera. Detta är i sig en skillnad gentemot tidigare, när hela detta utbud inte fanns. De yttre förutsättningarna för koncentration var helt enkelt lättare att uppfylla förr. Själv märker jag att jag kan ha svårt att läsa koncentrerat och genuint eftertänksamt på en datorskärm. Det beror inte så mycket på skärmen i sig, som på det faktum att jag i varje ögonblick frestas att "kolla något på nätet". Om jag vill läsa och tänka koncentrerat ser jag därför till att hålla mig borta från datorn. När jag har tänkt färdigt, emellertid, för stunden, då tänker jag mera aktivt och icke-reflekterande och vill formulera mig. Då sitter jag helst vid tangentbordet och knappar in, som jag gör nu.

Jag ser alltså en skillnad mellan själva tankearbetet, när tankar föds och prövas, och det aktiva uttryckandet av vad jag har kommit fram till. Det är två olika processer. Den idé jag vill framkasta här är nu, att internet och sociala medier gynnar och förstärker den sistnämnda processen. Däremot missgynnas den förstnämnda, djupare reflekterande aktiviteten. Jag ser detta mest av allt som en miljöförändring som det är bra att vara medveten om. Denna medvetenhet innebär att man idag, på ett annat sätt än förr, aktivt måste välja vilken typ av tankeprocess man ska ägnar sig åt, och när man ska göra det, och sedan måste man se till att åstadkomma de omständigheter som gynnar just den och inget annat. Jag tror inte att denna sorts val sker helt obehindrat och förnuftigt alla gånger, eftersom den sociala komponenten i den andra, kommunicerande tankeprocessen är så mycket mera "automatiskt lockande" än vad den första, självständigt reflekterande processen är (jfr min artikel Sociala medier är som socker.)

Det är idag väldigt lätt att hamna i en situation där man, vid datorn och med "hela Internet" inom sekundsnabbt räckhåll, förvandlas från en tänkande individ till en sorts informationsrelä, ständigt beredd att posta på ett forum, chatta, skriva ett blogginlägg, eller twittra iväg sina hugskott flera gånger i timmen. Inget av detta är "ont" i sig, naturligtvis, men om det leder till att man inte tar sig tid att reflektera och pröva tankar själv, utan yttre påverkan och frestelser, då har jag i förlängningen svårt att se vad allt detta reläande ska tjäna till.

En annan dimension av i grund och botten samma fenomen och frestelse sker i sammanhang som borde vara sociala, men som i stället desintegrerar till något flytande och obestämt, emellanåt obehagligt. Danah Boyd skrev på sin blogg apophenia nyligen om hur hon fick uppleva vad som bara kan kallas Twitter-terror under ett föredrag. Medan hon talade projicerades publikens Twitter-kommentarer bakom henne, utan att hon förstod det. Publiken satt m a o och läste sina egna kommentarer till vad hon sa medan hon talade. En del av publikens reaktioner gällde detta textflöde och inte vad Boyd just då sa. Hon blev helt förvirrad och det måste faktiskt ha varit en hemsk upplevelse.

Detta exempel är ett extremt symtom på vad en "kommentar-kultur" kan leda till, när den så burdust och hänsynslöst inkräktar på ett levande, närvarande sammanhang, nämligen det mellan talare och publik. En mildare form av samma situation kan varje lärare få uppleva idag, när elever eller studenter stundtals är mera upptagna av att utväxla meddelanden med sina vänner än med att närvara i rummet där de befinner sig. Likheten med det individuella fallet, som jag inledde med, är att precis som man gör det egna tänkandet -- sig själv -- en otjänst genom att inte ibland stänga av yttre informationsflöden, så är det inte bara respektlöst utan också intellektuellt destruktivt att inte närvara där man är i ett socialt lärandesammanhang. I båda fallen handlar det om koncentration och fokus.

Men nu är det ju samtidigt så, att lika lite som man kan kräva kärlek av någon, lika lite kan man kräva intresserad uppmärksamhet. Uppmärksamheten, liksom kärleken, kommer inifrån, från ett oemotståndligt upplevt behov. Om kunskapstörsten saknas, eller inte väcks, spelar det ingen roll vad man kräver. Det Boyd led av i den nämnda situationen var kanske inte Twitter-projicerandet i sig, så mycket som att hon inte visste att det ägde rum. Hade hon vetat det hade hon säkert utformat sitt framträdande annorlunda. Detsamma gäller i dagens klassrum. Om det nu är så att eleverna, särskilt om de har en bärbar dator med sig, är nästan lika närvarande i den virtuellt svävande världen som i skollokalen, då kan man helt enkelt inte bedriva undervisning som förr. Då gäller det att få den virtuella världen med sig.

Syftet med god undervisning har alltid varit att tänka tillsammans. Även om läraren tänker först så gäller det att få de studerande med sig i tänkandet. Lyckas man med det blir kunskapsökningen ofta mycket påtaglig, även för läraren. Det är alltså så man måste lära sig att hantera den nya mediesituationen, när det handlar om undervisning: som tankeförstärkare.

Men -- och här är vi tillbaka där jag började -- i det långa loppet, under en termin, gäller det att vara mycket uppmärksam på att det verkligen är de deltagandes självständigt insedda kunskaper som uttrycks och utbyts. Det gäller att inte alla, kollektivt, enbart fungerar som informationsreläer. Alltså behöver det koncentrerade tänkandet och reflekterandet också odlas. Men hur? Informationsreläandet sker idag närmast av sig självt och det gäller som pedagog att dra nytta av det när det passar. Men det är väl inte bara informations-klipp-och-klistrande-och-evigt-kommenterande vi vill främja?

/Per

Språklig kompetens i den digitaliserade världen

Igår var officiellt startdatum för det nya projektet Ömsesidig förståelse? som nu också har fått sin egen blogg. Vi hoppas att många vill följa och bidra till projektet, genom att kommentera och diskutera sådant som har med tillägnande av språklig kompetens, Internet och sociala medier att göra!

Igår inledde Stefan och jag med att träffa en lärare i svenska på ett skånskt gymnasium. Vi diskuterade olika sidor av de frågor som vi vill fokusera på och fick t ex höra att många elever har svårt att skilja mellan skriftspråk och "msn-språk". Frågan är vad de egentligen lär sig och bör lära sig i svenskan, i den nuvarande mediesituationen. De är t ex duktiga på att foga samman textutdrag från olika källor, en del är mycket skickliga på detta, men tänker de själva? De har ofta också vaga begrepp om historisk kronologi och olika händelsers ordningsföljd -- en liksom "svävande" världsuppfattning. De "tappar kontexten". Vi diskuterade om detta kan ha samband med Internet och det faktum att digitala dokument saknar identitet och givna ordningsförhållanden. Vi insåg att den frågan är relevant för den språkliga kompetensen, eftersom uppfattningen av språkets olika nyanser beror mycket på "historiekänslan" och kontextmedvetenheten. Om dessa inte finns -- så som vi har varit vana vid tills relativt nyligen -- så innebär det en stor språklig förändring. Vad är det i så fall som går förlorat? Är det viktigt? Varför, i så fall?

Vad gäller teknikförståelse fick vi höra att eleverna visserligen gärna prövar olika saker, men att deras förståelse av tekniken i verkligheten oftast är mycket grund. Reflektion kring teknikens roll och konsekvenser tycks inte vara något som ungdomar ägnar sig åt över huvud taget. Det är knappast tillfredsställande, i ett samhälle som är så totalt teknikberoende som vårt.

Det skulle nu vara intressant att få lite hum om hur pass allmängiltiga dessa intryck är. Är det fler som har upplevt en liknande situation? Vilka andra erfarenheter finns hos lärare i svenska och andra humanistiska ämnen?

/Per