Det mest spännande med japanska trädgårdar var inte alls de extremt minimalistiska tempelträdgårdarna som den här i Kyoto.
Nej, det var att se hur de (ute på landet) integrerade odlingar, vackra hus och klippta träd. Den här tror jag är från Kii-Miyahara.
(Klicka på någon av bilderna i inlägget för att förstora den.)
Den här också därifrån.
Och denna.
Och den här.
Nästa är från Gobo, tror jag. Också i clementindistriken.
På väg upp till slottet i Wakayama såg vi helt fascinerande krysantemum-bonsai, med rötter som går längs med stenarna till jorden långt nedanför.
Det fanns väldigt fina köksträdgårdar också, som de här ärtuppbindningarna. Överambitiösa i min smak, men...
I trakterna runt Kii-Miyahara, där vi bodde ett par dagar, var det clementin-odling (satsumas!) som var det typiska, och vi hade tur som kom precis i skördetid, i månadsskiftet oktober-november.
Det var väldigt vanligt med terrass-odling på branta bergssluttningar, och här såg vi en klurig transportkärra med typ en gräsklipparmotor och en lång lång räls med piggar på undersidan.
Även i Tokyo fanns det förstås lite träd och andra odlingar. Där vi bodde, i närheten av Shibuya, var den här parken lite uppseendeväckande, genom sin pyttighet, men med fullstora ordningsregler. Om man tittar noga på den japanska texten ser man att det står med kana-tecken smått ovanför kanji-tecknen. Så var det också ibland med stationsnamnen på tågen.
Även om den här parken var löjligt liten är den ca 200 ggr så stor som världens minsta park, belägen på ett övergångsställe i Portland, Oregon, där det skulle stått en lyktstolpe, men i stället började växa växter...
/Simon
Comments