Jag tror att det först var några bilannonser som gjorde mig uppmärksam på vardagsrummet. Kanske var det i slutet av 1990-talet som man började se bilen som att den skulle vara en förlängning av vardagsrummet. Man tänkte sig att det inte skulle vara någon skarv mellan de två, vad gällde bekvämlighet och kanske också frihet från risker.
Den trenden har förstärkts av uppkopplade prylar och hur man kan ta exempelvis musiklyssnande med sig från hemmet till bilen, exempelvis via Bluetooth-utrustade apparater.
När jag läste Venkatesh Raos artikel "Welcome to the future nauseous" tänkte jag på vardagsrummet i samband med hans begrepp "manufactured normalcy field". Raos centrala tes är att framtiden blir till nutid när den kan inkorporeras i vårt skapade normalitetsfält. Passagerarflygplan har liksom bilåkande blivit normaliserade och gått från att vara en framtidsteknik till att vara en samtids-/vardagsteknik.
Jag skrev en krönika för Forskning och framsteg om Raos artikel, och nu vill jag dra en del av de resonemangen vidare, och knyta ihop dem med några andra begrepp, som risk och handlingsutrymme.
Jag får inte riktigt ihop allting till étt sammanhängande resonemang, så jag får ta det bit för bit.
Risker
Vardagsrummet kännetecknas bland annat av frånvaron av risker. Det är mjukt och ombonat, och det man gör där är sällan svettigt eller ansträngande.
Det här känns väldigt mycket som "medelklass", med gott om utrymme, en buffert i form av tid och pengar, och aktiviteter som kan kännas som "tidsfördriv".
Men hur förhåller sig det här till barn som utvecklas i en sådan miljö? Hur mycket verkliga risker måste man ta för att kunna utveckla drivkrafter som kan ta en genom livet? Jag skrev kort om utemiljöns roll i ett inlägg nyligen. Men hela spelet mellan utmaningar, risker och vad barnet åstadkommer behöver man diskutera.
Medelklassens typiska risk är att det inte finns färsk lax på ICA, eller på sin höjd att inte klara intagningsprovet till elituniversitetet, det som skämtsamt kallas "I-landsproblem". (Ja, nu överdriver jag lite.)
Den unga människa som behöver hitta en lämplig nivå av motstånd i livet klarar sig kanske inte med den sortens risk. Går det att tillskansa sig en känsla av mening utan verkliga, existentiella risker? Efter andra världskriget fanns i många länder återuppbyggnaden av samhället som en källa till mening, men hur är det för de som växer upp idag?
Idag gick jag förbi en grop i gatan precis där jag bor. En jättestor grävskopa frilade telekablar inför stort VVS-arbete. Två personer övervakade grävskopans roterande fram och åter och stoppade cyklister och gående. En person satt bakom spakarna i grävskopan, och en fjärde visade maskinisten var han skulle gräva eftersom han inte såg ner i gropen. Det blev väl en tiondels skopa varannan minut eller så. Manuellt arbete skulle ha löst uppgiften så otroligt mycket snabbare, och det ser man i nästan alla andra länder utom Sverige. Jag kunde inte låta bli att kommentera det för en av de som stod bredvid, och han höll med om att det skulle gått väldigt mycket snabbare för hand, men tillade att man skonar kroppen med den nya tekniken. Självklart gör man det, men det är nästan som att arbetet som anläggningsarbetare också har blivit som ett kontorsarbete, eller "vardagsrumsarbete".
Det är bara styrningen som är kvar av människans roll i alla de här yrkena som omvandlas till vardagsrumsfähiga. (Och om det bara är styrningen kvar blir det en lätt match att konvertera till datorisk styrning, och så är människan bortrationaliserad.)
Aktiviteter borde kunna rankas efter deras "avstånd från vardagsrummet", bland annat då med avseende på risk. Dagens samhälle i en välfärdsstat som Sverige är väldigt fokuserat på att reducera risk, men om man tänker sig att antifragilitet ändå är en viktig princip, så borde den få trumfa riskreduktionen. Men kan de ens mötas i en konstruktiv diskussion? Kanske måste man i en sådan diskussion fokusera på andra sorters värderingar, till exempel det jag nämner ovan med barn som ska hitta sina drivkrafter.
Handlingsutrymme och normalitet
Jag har redan skrivit ett långt inlägg om handlingsutrymme, som dessutom fick intressanta kommentarer när det begav sig.
I det här sammanhanget gäller det att förstå relationen mellan risker och potentiella vinster när man rör sig inom en safe zone (bekvämlighetszonen vardagsrummet) jämfört med om man rör sig nära de områden där man riskerar att "slå i" verkligheten.
Det är lätt att hacka på medelklassen i det här sammanhanget, men det är också den som har växt sig stor och definierar mycket av hela menings-sfären i dagens samhälle, i termer av det man inte ska behöva prata om när man träffas, eftersom det är så självklart att det inte behöver sägas.
Det skulle nästan gå att göra en formell representation av huvuddragen i strukturen hos en medelklassfamilj i 35-50-årsålder, kanske med sannolikhetsmarkörer för varje. Här hittar jag på lite:
- Två-tre barn 0,7
- Båda föräldrarna förvärvsarbetar 0,9
- Barnen har aktiviteter efter skolan 0,9
- Barnen spelar datorspel 0,95
- Föräldrarna bor tillsammans 0,7
I praktiken blir det ju ett beslutsträd eller någon annan form av riktad graf som man ska ta sig igenom när man pratar med någon. Vissa saker är viktigare än andra, som att komma ihåg vilka man möter som inte har barn eller förvärvsarbetar. Beroende på personlighetstyp är vissa bättre eller sämre på att komma ihåg personliga detaljer, och också att släta över eller peka ut avvikelser från normen.
Eller alltså jag tror inte att det i människans kognition egentligen blir ett beslutsträd. Jag tror att det finns någon sorts begreppsprototyper som baserar sig på ens nära erfarenheter med människor. Så när man träffar en ny människa så tänker ens undermedvetna typ "Den här människan är lite som Gunnar, men också lite som Arne, men han har ingen hund" och så försöker man ta sig igenom konversationen på ett intressant sätt.
Som sagt är vissa personer bättre eller sämre på de personliga detaljerna, och det finns också kulturer som är mer eller mindre toleranta, där det inte spelar så stor roll vad folk gör. I den kultur där jag själv lever just nu upplever jag däremot att förväntningarna på att leva enligt en rätt snäv norm är stora.
Andra kulturer är mycket mer toleranta för avvikelser. Som illustration fanns det en enkät som gick runt på nätet där man skulle avgöra utifrån ett porträttfoto om någon var professor eller luffare (i USA). Jag tyckte det var en rätt obehaglig frågeställning, som onödigt nedvärderade alla de medverkande, men det säger kanske något om att det ändå är okej att se ut lite hur som helst som amerikansk akademiker.
Tolerans är ett intressant fenomen. När någon hamnar utanför normen börjar omgivningen ställa frågor, men frågorna behöver ju inte egentligen vara intoleranta, utan kan också vara en början till frigörelse för den som ställer frågorna. Strävar gruppen man tillhör mot ökad konformitet eller mot ökad tolerans/mångfald? Om gruppen strävar mot ökad verklig mångfald blir varje persons normbrott en möjlighet för de andra i gruppen att ta efter. Normbrotten blir som ett utforskande av verkligheten i relation till den förhärskande mentala modellen av var gränserna går.
Jag skrev ett kort inlägg om "oproportionerliga kulturella reaktioner" som har med det här att göra -- hur lätt det är för någon att hitta på helt otänkbara kombinationer av mat, till exempel, som upplevs som orimligt chockerande i relation till hur simpelt det är att hitta på kombinationerna, eller hur de ändå kan vara både goda och näringsriktiga. Som att ha pizza på julbordet.
Så ens handlingsutrymme begränsas både av den fysiska verkligheten, av regelverk och lagstiftning, och av tolerans. Bristande tolerans blir nästan som en fysisk kraft som man känner att man måste ta sig igenom när man vill göra något som ligger utanför normen.
I min avhandling hade jag två bilder av det här.
Bilden representerar en "miljö" där det fysiska handlingsutrymmet är det svarta området. De vita blobbarna representerar det utrymme där organismen som startar vid s tror att den kan gå. I det här fallet är det en blyg organism, som inte vågar gå så nära den "taggiga" verkligheten.
I nästa bild ser vi i stället en (över)modig organism.
Den här organismen tror att det är säkert för den att röra sig långt utanför det som egentligen går. En sådan mental modell går förstås att ha, så länge man inte prövar den på verkligheten! Och frågan är om det inte är faktiskt är bra att ha en så överdrivet optimistisk modell ibland, där man känner att "allt är möjligt", bara man har en bra strategi för hur man ska hantera krockarna med verkligheten.
Jag tror att begreppen risk, tolerans och handlingsutrymme räcker långt för ett resonemang inom det här området, om man också har en tydlig uppfattning om skillnaden mellan "modellen av världen" och "själva världen" (men också en tydlig uppfattning om att båda två är "verkliga" och påverkar oss på ett verkligt sätt).
Kanske skulle man också behöva ta in flow och motivation i det hela. Här är ett inlägg om relationen mellan motivation, flow och mekaniska hjälpmedel.
Det jag skulle vilja är att karakterisera olika verksamheter och aktiviteter utifrån de här dimensionerna, och se vilka krafter som gör att kulturen rör sig i riktning till eller från "vardagsrummet", där vardagsrummet representerar ett område fritt från risker och känslor, lite som i filmen WALL·E från 2008.
Det som är så konstigt är att väldigt mycket i dagens samhälle dras till "vardagsrummet", när det på många sätt är uppenbart att inte mycket kreativt eller levande kan komma ut av det.
Kanske är vardagsrummet snarare en symbol för en bunker, där medelklassen vill vara kvar tills stormen bedarrat. Vad som nu ses som stormen.
/Simon
belöningsstruktur,
det positiva,
ersättning_av_människor,
infontology,
känslor,
kropp,
maskiner,
meningsfullhet,
mentala_modeller,
värden,
verklighet
Recent Comments