Bortom identitetspolitik, fördomar och politisk korrekthet

Jag återpublicerar den här essän från Mooria april 2018, för det är en text jag kommer tillbaka till ofta. 

/Simon

I dagens Sverige finns det många människor som inte ens kan börja formulera vad de känner har gått snett i samhället. Det talas om åsiktskorridorer, identitetspolitik och politisk korrekthet. Bakom detta finns idéströmningar som postmodernism som är svårgripbara även för specialister. För många grupper har dock den här uppluckringen av modernismens enkelriktade kunskapssyn visat vägen ut ur århundraden av marginalisering och diskriminering. I den här artikeln sätter Simon Winter fingret på ett par grundbegrepp som hjälper oss att förstå vad det är som händer. Det handlar om hur vi hela tiden kontinuerligt värderar vår omvärld, ofta utan att vara öppna med värderingen, eller ens medvetna om den.

Introduktion

Hur kan man egentligen beskriva relationen mellan kunskapenoch värderingen av kunskapsobjektet? Lite förenklat finns det två huvudståndpunkter. Den ena säger att kunskap och framtagande av kunskap är oberoende av värderingen. Den andra låter värderingen styra vad vi alls ska försöka få kunskap om.

Låt oss föregripa resonemangen en smula och kalla anhängarna av den första ståndpunkten för konservativa, och de andra för radikala. Det konservativa lägret anser att kunskapen kan och bör stå fri från värden och värderingar. Det radikala lägret skulle kunna associeras med postmodernism och lite grovt med vänster, marxism och politisk korrekthet.

Striden mellan de två lägren har varit mer eller mindre aktiv sen 1960-talet, och inom olika områden har de två grupperna kunnat samexistera, men nu har striden blossat upp igen, bland annat runt en kanadensisk psykologiprofessor vid namn Jordan Peterson.

Peterson är en tacksam katalysator i debatten, för han kan hjälpa en att få syn på en massa saker runt vad striden gäller. Peterson tar en konservativ position, och det kan jag nog säga att jag också gör, även om jag ser fler problem med den positionen än vad Peterson verkar göra.

Peterson har tagit striden om sådant som politisk korrekthet och genusdebatt, och det är intressant hur mycket känslor han har rört upp. Mer om honom senare.

Värderingar

Låt mig ta ett exempel. Det behöver vara något där de olika lägren inte är överens, så jag hugger ett exempel i högen och diskuterar fördomar om tiggare.

De tiggare från främst Rumänien som kommit till Sverige i stora antal under det senaste decenniet nedvärderas av olika skäl. Man säger att de tar resurser från svenskar och förfular samhället med tiggeri som många hoppades var ett fenomen som tillhörde historien. Det talas om bedrägeri med de handikapp som tiggarna visar upp, och om människohandel och prostitution.

Samtidigt är det många i Sverige som engagerat sig och fått upp ögonen för de problem som finns även inom EU. De ser det som viktigt att kunna hjälpa rätt grupper på rätt sätt.

Den konservativa sidan har inga problem med att diskutera tiggare, men den radikala sidan delar alltså upp ståndpunkterna beroende på om det är något positivt eller något negativt som ska diskuteras.

Den radikala sidan kan lyfta fram gruppen “tiggare” ur gruppen av “människor” när det kan finnas positivaskäl att göra det. Till exempel för att diskutera stödinsatser eller speciella vårdbehov för utsatta grupper. Då behöver man veta kännetecken för de utsatta grupperna, annars kan man inte hjälpa dem.

Om det i stället gäller något negativt, som att någon är misstänkt för ett brott, säg som ficktjuv, blir situationen annorlunda. Då bör man, enligt de radikala, inte sortera människor så här, för det spär på fördomarna mot redan marginaliserade grupper.

För att komma till min poäng så fort som möjligt: med det här sättet att resonera låter de radikala värderingengå före kunskapsprocessen. Det tror jag är en av de saker som upprör många. Dels blir kunskapen ofri, och dels förutsätter det att värderingsprocessen är oproblematisk, vilket jag inte tror att den så ofta är.

I vårt exempel letar vi efter en ficktjuv. När vi söker efter kännetecken på tjuven behöver vi kännetecken som gör att vi kan sortera bort så många människor som möjligt. Det betyder att kännetecken från de grupper som är majoriteti samhället är mindre värdaän kännetecken från minoritetsgrupper.

Här kan förstås beteckningen minoritetsgrupper betyda minoritet i vilken “dimension” som helst, från jackfärg och nationalitet till ögonfärg, kroppslängd, dialekt eller guldtänder i underkäken. Någon som har grön jacka tillhör en minoritetsgrupp lika mycket som någon som är från Bulgarien, men jackans färg kännetecknar en minoritetsgrupp som inte är kopplad till en maktstruktur på samma sätt som ursprungsland är.

För kunskapenom en misstänkt förövare är alla kännetecken viktiga, och som sagt ju ovanligare de är desto mer signifikanta är de. Men för att inte ytterligare förstärka samhällets maktstrukturer väljer de radikala att inte använda eller ta fram kunskap som riskerar att misstänkliggöra redan utsatta grupper.

Jämlikhetsdata

Ett exempel på hur den radikala sidan driver på kunskap om positivt värderade aspekter av kategorier som annars anses tabu att registrera är det som ibland kallas “jämlikhetsdata”.

Syftet med jämlikhetsdata är att ta fram data om exempelvis rastillhörighet anonymt, så att man kan visa på konkreta fall av diskriminering.

Metoden har tagits fram av forskaren och aktivisten Tobias Hübinette, och vad jag förstår har den genomförts i Botkyrka kommun.

Hübinette skriver så här i sin rapport Vad är jämlikhetsdata?:

Ett område där jämlikhetsdata med fördel kan användas är de återkommande kartläggningar av en viss arbetsplats, bransch eller organisation som brukar genomföras utifrån kön och ofta också ålder, och som mäter representation i stort liksom lönenivåer, arbetsförhållanden, arbetsmiljöfrågor och hierarkier av olika slag.

Det kan handla om att undersöka invånares, medarbetares eller medlemmars sammansättning i relation till hur det omgivande samhället ser ut, utifrån kategorier som inte går att få fram genom befolkningsregistret och folkbokföringen, såsom raslig, etnisk-kulturell och religiös tillhörighet, språk samt funktionsnedsättning och sexuell läggning.

I likhet med könsuppdelad statistik och jämställdhetsplaner är det önskvärt att även dessa kartläggningar följs upp och kopplas till tydliga mål i mångfalds- och åtgärdsplaner som inbegriper konkret och kvantifierad förändring. Det räcker alltså inte att bara konstatera att vissa grupper är underrepresenterade på en viss plats eller inom ett visst område.

Andra användningsområden för jämlikhetsdata rör större folkräkningsliknande studier i form av medborgar-, brukar-, medarbetar- och medlemsenkäter samt attityd- och diskrimineringsundersökningar som löpande genomförs i kommuner och landsting, för att exempelvis undersöka invånarnas och brukarnas relation till olika offentliga service- och välfärdstjänster kopplade till exempelvis skola, vård, omsorg, arbetslivs- och boendefrågor och socialtjänsten. Det kan handla om utfallsstudier och uppföljningar av den löpande verksamheten för att undersöka vilka brukare eller kunder som nås i större eller mindre grad och hur dessa uppfattar kontakten i relation till frågor om räckvidd och bemötande. Metoden har kritiserats för att man misstänker att den kommer att leda till krav på kvotering. Jag vill här försöka fokusera på vilken kunskap man ska skaffa sig och varför, och tar exemplet för att visa hur den radikala sidan tar fram kunskap utifrån om den kan associeras med positiva egenskaper.

Våldtäktsmän utan signalement

Som kontrast vill jag ta ett exempel som tyvärr inte är helt entydigt, men där jag vill åt den här smygande känslan av att information hålls undan medvetet.

Det handlar om ett antal våldtäkter som skett i Malmö, och där Polisen inte gått ut med signalement. I en artikel i Sydsvenskan som handlar om ett annat fall där man nu fått tag på misstänkta gärningsmän diskuteras oviljan från Polisens sida att lämna ut signalement.

Så här står det i artikeln Fyra pojkar anhållna — misstänks för grov våldtäkt i Sydsvenskan 7 mars 2018.

Polisen har fått kritik från olika håll för att man inte gått ut med signalement på de misstänkta gärningsmännen och andra detaljer om utredningarna vid de anmälda våldtäkterna.

– I det här fallet har vi arbetat oss fram till fyra frihetsberövanden utan att behöva lämna ut precisa uppgifter, säger Nils Norling.

Nils Norling vill bara uttala sig på ett generellt plan i frågan, men menar att polisen alltid gör noga överväganden i de specifika fallen innan man tar beslut om att gå ut med signalement på personer misstänkta för brott.

Utredningar riskerar nämligen att förstöras och vittnesmål bli värdelösa om för mycket information är känd för allmänheten. Nils Norling tar upp ett fiktivt exempel.

– Om två misstänkta gärningsman har röda mössor och gula skor och informationen om detta går ut i media i ett tidigt skede så kan en skicklig försvarsadvokat använde detta mot oss i en senare rättegång.

– Advokaten kan hävda att vittnen som sett gärningsmännens skor och mössor påverkats av att de fått informationen i media, att den varit allmänt känd.

– Vi vill därför alltid ha vittnesuppgifter som är så ofärgade som möjligt.

Så som jag tolkar den här situationen samspelar två principer. Det är inte önskvärt att lämna ut signalement på våldtäktsmännen eftersom man kan misstänka att de tillhör marginaliserade grupper, men det är inget som man säger öppet. I stället motiverar man sitt ställningstagande med att vittnesuppgifter kan påverkas.

Det här är förstås min tolkning, men jag tror att det är viktigt att börja göra tolkningar om vad som sägs och inte sägs. Det finns mycket som är svårt att tala om i dagens diskussionsklimat, och det är dags att göra något åt det.

Jordan Peterson

Jordan Peterson passar väldigt bra in i det här sammanhanget, eftersom han just inte är rädd att föra fram sina ståndpunkter. Han har blivit känd via Youtube-filmer och -föreläsningar. Han bor i Kanada och är både klinisk psykolog och universitetslärare i psykologi.

Peterson pratar utifrån ett tydligt konservativt perspektiv, både uttryckligen i det att han hyllar traditionella värderingar, och i det att han motsätter sig det radikala sättet att skaffa kunskap.

Han har angripit den radikala falangen på en mängd områden. Ett av de första områdena som gjorde honom känd var att han protesterade öppet mot en lag som föreskrev att man skulle kalla transsexuella personer för det kön de föredrog att bli kallade.

Han är noga med att det är lagen han vänder sig emot, och inte vad han skulle kalla en viss person. Den här sortens principfasthet är ovanlig, och ger Peterson mycket av hans styrka. När han pratar har han ett ordflöde som i sig ökar hans trovärdighet. Det är som att han inte behöver tänka efter i sina formuleringar, för han har redan samlat så mycket sammanhängande kunskap.

Det jag här kallar den radikala ståndpunkten kallar Peterson för postmodernism, vänster och maoism. Postmodernismen framförs som dålig eftersom den kopplas ihop med maoism och kommunism som lett till miljontals människors död. I mitt tycke försvagas Petersons argument kraftigt av kopplingen till maoismen. Det är som att han måste slåss med näbbar och klor mot postmodernismen, i stället för att sänka den med en elegant stöt med värjan.

Den blinda fläcken

En blind fläck i många av de diskussioner som förs idag är skillnaden mellan positiva värderingar och negativa. När den radikala sidan behöver hjälpa en grupp, för att minska diskriminering och marginalisering, tar de fram gruppens särdrag. När en grupp tvärtom är hotad, genom att en negativ värdering kopplas till gruppen, då vill man inte att den kunskapen ska finnas.

Detta tror jag är en blind fläck i dagens diskussionsklimat. Det är själva kärnan i det är vilken roll värderandet har, och om det är tydligt kommunicerat eller underförstått.

Vissa sakförhållanden fungerar också som pivot-punkter, och framstår som positiva för en del grupper och negativa för andra. Låt oss säga att man skiljer ut ensamkommande flyktingbarn för att de har större behov av hjälp i skolan. Det som är positivt från hjälp-perspektivet blir negativt för de som ser på samma situation från resursbehov. Gruppen ensamkommande flyktingbarn blir för dem en orsak till skenande kostnader.

Om man gick igenom den politiska debatten på det här sättet och lyfte fram värderingarna skulle man kunna få syn på mycket av det som gör att den konservativa och den radikala sidan har svårt att prata med varandra idag.

I början skulle de två sidorna framstå som mer olika, men när man börjar dialogen gör den här metoden att man har möjlighet att hitta en samsyn som kan leda till att en del låsningar i samtalet löses upp.

Maktstruktur, värdestruktur och fördomar

Maktstrukturer hänger nära ihop med de värdestrukturer jag har skrivit om hittills. De två förtjänar en kort diskussion.

Maktstrukturer är så självklara för hur samhället fungerar att det nästan går att missa dem vid en samhällsanalys. Kanske är de för samhällsvetenskapen en del av den innersta nästan tautologiska kärna en teori måste ha, och som inte kan ifrågasättas.

Maktstrukturerna verkar i många dimensioner, vilket gör dem svåra att sortera entydigt. En person kan ha makt i form av sitt ämbete, sin lön, sitt kön, sin bostad, sin familj och många andra faktorer. Eventuellt är det tydligare att tala om det som “kapital” av olika slag, som Bourdieu gör. Socialt och kulturellt kapital, till exempel. Men de olika formerna av kapital är inte konvertibla på samma sätt som olika valutor är, så det blir ändå svårt att ordna.

Makt “smittar” i form av preferenser: om någon som har makt gillar en viss företeelse så ökar den företeelsen i värde. Säg att en uppburen fotbollsspelare säger att hon gillar Audi-bilar. Då associeras det mer “kapital” och “makt” med Audi-bilar, åtminstone för de som gillar fotbollsspelaren.

Det är den här väven av makt och kapital som är nästan osynlig för oss. Den är mestadels omedveten och styr våra val utan att vi reflekterar över var i maktstrukturen vi har hämtat inspirationen till det vi väljer. Det är den som ligger till grund för begreppet “värdering” i början av texten.

Maktstrukturer förändras över tiden, och genom att ifrågasätta dem (genom praktisk handling) ser man vilka som finns på riktigt och vilka som bara förblir stående så länge det inte blåser.

Jag tänker på sådana strukturer som adeln, kyrkan, skolan: tre klassiska maktstrukturer som inte alls har samma makt som för ens 20 år sedan. TV och YouTube är maktstrukturer som gått starkt framåt.

Etnisk tillhörighet kan ses som en maktstruktur som är sammanvägd av massor av faktorer. Man kan testa sin egen uppfattning av den maktstrukturen med enkla medel:

“– Nilssons fick hela sitt badrum förstört vid renoveringen, men det är ju inte så konstigt, för hantverkarna var ju från …”

Testa olika länder att fylla i i slutet av meningen: “Polen”, “Moldavien”, “USA”, “Nigeria”, “Indien”, “Norge”.

Det är de här outtalade värderingarna som ligger under det vi vanligen pratar om som fördomar.

Två perspektiv

Från det ovanstående vill jag sammanfatta och förtydliga de två perspektiven:

Det konservativa perspektivet:

• låter kunskap komma före värderingar
• vägrar ofta diskutera maktstrukturer
• kanske inte ens ser maktstrukturerna, eller ser dem åtminstone inte som relevanta
• företräds ofta av de som vill bevara traditionella värden som ofta ses som så traditionella att man inte ens behöver prata om dem

Det radikala perspektivet:

• låter värderingar komma först
• vill riva ner maktstrukturer och andra sociala konstruktioner
• företräds av en kunskapsrelativistisk vänster

Jag är av den uppfattningen att det finns problem med båda perspektiven, och det gör den strid som är under uppsegling ännu mer problematisk. Jag tror att den måste föras utifrån ett tredje, mer neutralt perspektiv som kan se både det konservativa perspektivet och det radikala perspektivet.

Vetenskapen och det konservativa perspektivet

Mycket av det konservativa perspektivet återfinns i modernismen, och mycket av det radikala i postmodernismen.

Postmodernismen föddes tillsammans med många andra företeelser i ett mycket speciellt samhällsklimat som rådde en tid efter andra världskrigets slut. Mycket av det som hände då känns nästan som ett samhälleligt självskadebeteende. “Var det så att vi dog?” “Nej, vi dog inte, då kan vi göra vad som helst.” “Vi vann kriget!” “Ja, men det känns inte så.”

Kanske kan man säga att det fanns en enorm spänning lagrad i modernismen, som en bomb som kunde brisera, men vid tiden när postmodernismen satte eld till luntan var det inte självklart att det skulle bli den som orsakade en explosion. Jag tror att det kunde gått på en massa andra sätt, men är verkligen inte någon expert på det.

Av de saker som orsakade spänningen under efterkrigsåren kanske kan nämnas att vetenskapen fungerat så extremt väl under kriget. I artikeln Saving science tas upp hur den tydliga målinriktningen från det militärindustriella komplexet gav (natur)vetenskapen en riktning som den sen dess tappat.

Det fanns en stor auktoritetsfixering i modernismens vetenskap, och den bidrog också till spänningen.

Jag har ingen möjlighet att ens kortfattat gå igenom postmodernismen, men kan räkna upp några grundtankar: demokratisering, extremt ifrågasättande av den vetenskapliga metoden och en upplösning av hela det vetenskapliga maskineriet.

Om vi förflyttar oss till nutiden så har postmodernismen skapat en annan spänning som jag tror (och hoppas) kommer att lösas ut ganska snart. Det konservativa perspektivet har hållit fast vid en del av de klassiska vetenskapliga idealen, och det radikala perspektivet har gått alldeles för långt i upplösningen av den vetenskapliga metoden.

För mig är vetenskapen en maskin, som för att fungera åtminstone tillfälligt måste utgå från stabila premisser. Postmodernismens ständiga ifrågasättande gör att vissa vetenskapsområden går i stå.

Men om postmodernismen har gått till överdrift inom vissa områden, så har den verkligen behövts inom andra. Två av dessa är konstruktivism och hypotesskapande.

(Social)konstruktivism är en form för kunskapsbildning som traditionellt förknippas med mycket av postmodernismens avarter, som tanken att biologiskt kön inte finns utan att kön bara är en social konstruktion.

Den sida av konstruktivismen som jag ser som en del av vägen framåt är en viktig del av hela verklighetsuppfattningen — möjligheten att på ett tydligt sätt skilja verkliga fenomen från hur dessa uppfattas av olika människor, utifrån deras respektive begreppsapparater. Den delen av kunskapsbildningen har inte modernismen kunnat hantera på ett vettigt sätt. Det har funnits tidiga forskare som von Uexküll, men de har inte fått genomslag förrän de senaste 20–30 åren.

Postmodernismens andra stora värdefulla bidrag är hur hypoteser och forskningsfrågor, materialet till den vetenskapliga maskinen, tas fram. Medan modernismen varit ganska stelbent i sin metoddiskussion har postmodernismen varit desto mer tillåtande. Som exempel kan nämnas filosofen Paul Feyerabend som fick stort genomslag med sin närmast anarkistiska syn på den vetenskapliga metoden. Hans inflytelserika bok Against methodkom 1975 och fortsatte den radikala vågen som svepte över världen på 1960-talet.

Här vill jag betona igen att min egen syn på den vetenskapliga metoden är att de logiska slutledningarna som bygger upp själva den vetenskapliga maskinen inte kan rubbas, men vad gäller metoder för att finna nya samband är jag öppen för i princip vad som helst.

Det finns också en annan aspekt på vetenskaplig metod som är lite mer komplex, och som rör området mellan den konservativa och den radikala ståndpunkten. Det gäller ännu en blind fläck, nämligen de värderingarsom ligger bakom vetenskapen. Jag har inte möjlighet att gå in på detaljer i den här formen, men behöver ändå nämna det. Grunden är att riktningenpå vetenskapen styrs av värderingar som sedan inte syns i själva vetenskapen. För att ta ett exempel: cancerforskning har fått så stort utrymme för att samhället värderarcancerforskningen högt. Alternativet till detta hade varit en mer kunskapsdriven process, där kunskapen i sighade varit ett mål. I en sådan process hade kanske också cancerforskning varit stort, men i så fall på grund av dess kunskapsmässiga egenskaper, såsom att det gått att skapa och granska många hypoteser inom området.

Här skulle jag säga att den radikala sidan erkänner de värderingar som styr vetenskapen. Den konservativa sidan låter också vetenskapen styras av värderingar, men de syns inte alls på samma sätt i själva vetenskapen.

Identitetspolitik

Det politiska spår som ligger närmast den här debatten, och som också är ett av de mest diskuterade under de senaste åren är identitetspolitik.

Jag har hittills förstått grunden i identitetspolitiken som en skapelse av den radikala rörelsen, där det just varit ett fokus på de positivaegenskaperna hos åsidosatta grupper — ett behov att lyfta fram gruppidentiteter för att kunna stärka dessa grupper.

Men när jag läser en intressant och aktuell artikel i Göteborgsposten av Kenan Malik förstår jag det som att identitetspolitiken i själva verket kommer från den reaktionära högern, och att detta att lyfta ut grupper, i termer av ras, religion, etc, är något som möjliggör fortsatt rasism.

Här ser man den dubbelhet som jag har pekat på tidigare — om man tar fram en grupp utifrån positiva värderingar finns det inget skydd mot att samma grupp lyfts fram med negativa förtecken.

Som en liten parentes finns det ett annat delvis relaterat uttryck, nämligen “politisk korrekthet”, som gjort en motsvarande vandring, fast åt andra hållet. Som framhålls i en Guardian-artikel från 2016 så började uttrycket politiskt korrekt användas av vänstern som en ironisk bild av den egna gruppen, för att avvärja dogmatism. Men efter 1990 togs uttrycket upp av högern som en anklagelse mot de vänsterradikala.

Sammanfattning

Området som jag har beskrivit i den här artikeln har något paradoxalt över sig. Men paradoxen är lite svår att sätta ord på.

Den grundar sig i att värden och värderingar styr så mycket av våra liv, men att vi är ganska dåliga på att erkänna och prata om dem. Ett av samhällets grundantaganden kanske är just detta — vi ska kunna samsas om samhällets resurser oavsett de värderingar som ligger bakom vårt handlande.

De två perspektiven konservativa och radikala är i många stycken lika, men leder ändå till skilda sätt att tala om samhället. Båda perspektiven har sina blinda fläckar. Skulle det med utgångspunkt från det här sättet att se hitta fram till ett nytt perspektiv som lättare kommer vidare, förbi lättkränkthet och politisk korrekthet, diskriminering och värdenihilism?

Bildkällor: 1, 2

Efter att ha skrivit texten fick jag tips om Jonathan Haidts distinktion mellan universitetens (kunskapssökandets) två olika möjliga "telos" (typ avsikter). Universiteten kan ha "sanningen" som ledstjärna, eller så kan de ha "social rättvisa", och Haidt menar att detta inte går att kombinera inom ett universitet, utan att de måste välja. Den distinktionen är väldigt relevant för min text. Haidt redovisar sitt resonemang exempelvis här.