Som en del av sin praktik hos oss på Infontology gjorde Niklas Rönnerfalk två intervjuer med Per och mig. Den första publicerade vi här, och nu är det dags för intervjun med Per.
/Simon
Niklas: Det tycks svårt om inte omöjligt att idag tänka på vad det innebär att vara "människa" utan att också tänka på vad det innebär att vara "maskin". Emellan dessa två begrepp befinner sig ett tredje, nämligen "information". Tankesmedjan Infontology, som du är medskapare till, hämtar sitt namn från just begreppet "information"; men hur tolkar du tankesmedjan Infontologys uppgift i en värld som våran, vari man inte kan tänka "människa" utan "maskin"?
Per: Ganska tidigt, innan Infontology startade, jag skulle säga runt 1993, insåg jag att man måste vända på det: Man kan inte tänka "maskin" utan "människa". Det finns en stark analogi, på gränsen till identitet, mellan logisk slutledning och "maskiniskhet", innefattande sådant som regelbundenhet och följdriktighet. Förmågan till logisk slutledning är en latent mänsklig potential som förstärks enormt med artificiella medel, såsom skriftspråk, hierarkiska formella organisationer och ingenjörskonst (bokstavligt maskinkonstruerande). När sådana följdriktigheter och regelbundenheter hamnar i ens mentala fokus gör detta det lätt att se dylikt i olika observerbara sammanhang, i t ex himlakropparnas rörelser och kroppsliga funktioner. Men när man säger att dessa är "maskiner" (solsystemet är ett kosmiskt urverk, hjärtat är en pump, hjärnan är en dator) så innebär det att man fokuserar på det som är logiskt och mekaniskt begripligt, samtidigt som man utelämnar, ignorerar eller förnekar alla andra faktorer. Och så identifierar man t ex den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet med en maskin (eller mera exakt ett konglomerat av många olika mer eller mindre samverkande maskiner) eftersom mycket av de kroppsliga funktionerna och i synnerhet rationellt tänkande kan förstås på dessa premisser.
Men vi vet ju allihop, egentligen, att vi är något mer och annat än enbart maskinartade processer och funktioner, att vi också är irrationella. Att inte kunna tänka "människa" utan "maskin" leder mycket lätt till att man tänker människa=maskin, särskilt i förhållande till andra än en själv. Och så gör man rationalitet till ett högsta värde. Det verkar ju lättare och mera logiskt att styra och ordna (andra) människor så att samhället kan fungera följdriktigt och regelbundet.
Att vi kan mekanisera oss på det här sättet springer ur vår fantasi, vår inbillningskraft, vilken är den faktiska styrande/skapande faktorn här. Om vi inbillar oss att vi är maskiner så blir vi det, men för att denna fantasi ska fungera måste det icke-maskinella, det icke-rationella, samtidigt motarbetas och bannlysas. De destruktiva effekterna av detta har det överrationaliserade sinnet svårt att se och förstå; det tillgriper bara ännu mera rationalitet, ännu fler maskin-"lösningar".
I dag har det många gånger blivit kontextuellt svårt att hävda, att ett ensidigt främjande av följdriktiga och regelbundna (maskinella) samhällsfunktioner jämte en maskinell (logisk-rationell) förståelsemodell – och därmed en mekanisering av människors gemensamma liv – är destruktivt för människan som helhet. Därför betonar och främjar Infontology den mänskliga faktorn i maskinvärlden, på premissen att maskinen kommer från människan, människan kommer inte från maskinen. Och manar till reflektion och eftertanke, gärna också förtanke, kring vilka fantasier vi kollektivt verkar sträva efter att förverkliga.
N: Är då fantasin någonting som utmärker människan, som i förlängningen skiljer människan från sin skapelse maskinen? Och är det möjligt att härigenom isolera en essens, ett nödvändigt villkor för det mänskliga varat? Eller är föreställningar om villkor och essens i sig ett resultat av denna maskinella världsbild? Drömmen om Artifical Intelligence är liksom många andra drömmar mycket vag, men i vissa sammanhang får jag den uppfattningen att utvecklingen av AI syftar till att kopiera det mänskliga (alternativt överträffa det mänskliga, men med människan som modell); en sådan dröm, eller fantasi, syftar således till att förverkliga fantasin dubbelt – att förverkliga människans fantasi genom att förverkliga datorns fantasi. Min sista fråga i det här ämnet blir då, eftersom en av nyckeltankarna på Infontology är just relationen mellan fantasi och förverkligande, huruvida det finns någonting farligt även i fantasin, människans och datorns mänsklighet?
P: Ja, jag skulle säga att föreställningar om essens och villkor är en följd av rationaliteten/det maskinella. Fantasin, som jag föredrar att kalla inbildningskraft, är för mig det som alstrar världen, en verklig kraft som man kan erfara och lära känna och utveckla i sin egen varelse; alltså inte ett intellektuellt, rationellt analyserbart begrepp.
AI syftar enligt mitt synsätt till att åstadkomma en kvasiautonom rationalitet; kvasiautonom eftersom den ingår i den av människan skapade världen; den är sålunda endast relativt oberoende. Jag föreslår att man ser AI som kreativ manifestation i världen av det begreppsliga tänkandet. Men detta tänkande är bara en aspekt av människans hela varelse och potential. "Tron" på AI är vad jag brukar kalla en totalisering, t o m (numera) en hypertrofiering, av ett delperspektiv.
Datorer (=automatiserad rationalitet) har inte och kan aldrig ha någon fantasi/inbildningskraft. De parasiterar i det avseendet på oss kan man säga; man kan också uttrycka det som att vi låter dem göra det.
Allt verkligt är riskabelt, således potentiellt "farligt". Och fantasin är mer än verklig, på ett sätt, eftersom den genererar det vi kallar verklighet (värld).
Intervjun innehåller, förutom ovanstående, stora delar av två blogginlägg, som jag refererar till så här i stället för att kopiera in texten igen: Vad är "miljö"? respektive Det högsta värdet. Detta i samband med frågor om vad miljö egentligen är i relation till teknik och människa, och runt normativa uttalanden om framtiden.
Comments