Den här texten publicerades först på Digital Life 31 augusti 2016
Finns det en möjlighet att vi lever i en simulering i stället för i en verkligt existerande värld, eller kan man helt utesluta det? Om vi lever i en simulering, får det då konsekvenser för hur vi bör leva våra liv?
Elon Musk är mannen bakom elbilen Tesla, supertåget Hyperloop och rymdprojektet SpaceX. På en konferens tidigare i år fick han en direkt fråga om han tror att det kan vara så att vi lever i en simulering av världen snarare än i den verkliga världen.
Musk chockade många när han svarade att han trodde att vi lever i en simulering. Han var rentav så övertygad att han uppskattade sannolikheten att vi lever i det han kallade ”basverkligheten” som en på miljarder. Jag var tvungen att lyssna på klippet från konferensen flera gånger, övertygad om att han måste sagt tvärtom – att det kunde finnas en liten möjlighet att vi lever i en simulering, men att det var så osannolikt att vi kunde lämna den möjligheten därhän.
En förfaderssimulering
Argumentet som Musk använde kommer från den svenske filosofen Nick Bostrom, verksam i Oxford. Det kluriga i argumentet är att man tänker sig en framtida teknisk utveckling ungefär som idag, och så tittar man tillbaka på vår verklighet nu utifrån den framtida positionen, och frågar sig om det är sannolikt att man där i framtiden gör en ”förfaderssimulering”.
Och visst, tänker man sig en galopperande teknik, så som det har varit de senaste decennierna, så blir det kanske lätt att i framtiden härma en värld som blir verklighetstrogen för oss nutida människor. Och om man har så snabba datorer som lätt och geschwint simulerar historiska händelser, så varför inte tänka sig att det finns massor av sådana simuleringar, och att i en av dem så befinner vi oss.
Det finns många tilltalande aspekter av att tänka sig att vi lever i en simulering. En är att vår upplevda verklighet blir mindre allvarlig. Jag kan förstå att en superentreprenör som Musk tilltalas av tanken att forma om världen utan att behöva vara bunden av historia och traditioner, så som det kan kännas om man lever i en simulering som någon satt upp i framtiden, för att roa sig, eller som en historielektion.
Simuleringen finns från att datorprogrammet startas till att det stängs av, och det som upplevs som historia i simuleringen behöver ju inte skapas som ett långdraget historiskt skeende i simuleringen. Det räcker ju att det finns något i simuleringen som vi kan uppleva och tolka som att det inte finns nu utan snarare har funnits tidigare. Eller som psykologen Michael Leyton säger om minnen: ”minnen är något som finns nu som vi tolkar som att det tillhör en förfluten tid”.
Kan man fritt förstöra en simulerad värld?
Det finns också en del riktigt läskiga aspekter av att tänka sig att vår verklighet är simulerad. En är att vi kan tappa respekten för verkligheten – miljöförstöring blir ointressant om det är en simulerad värld vi förstör. Blir det inte bra så startar vi bara om simuleringen.
Kanske är det den lilla chansen att vi ändå lever i ”basverkligheten” som då kan rädda miljön från förstöring. Om vi lever i den enda verkligheten så förstör vi inte bara den verkligheten utan också alla simulerade verkligheter som blir följden av en accelererande framtida utveckling.
Låter det komplicerat? Nyp dig i armen och föreställ dig att det du känner bara kommer från en felställd parameter i ett framtida datorprogram. Kanske gör det ”egentligen” inte ont.
/Simon
Recent Comments