För mig är motivation och konkret experimenterande avgörande för om det ska vara roligt att lära sig något, och jag tror att det gäller för många andra också.
Jag ser på lärande som att bygga en liten maskin som jag kan leka med en stund. Maskinen behöver inte bestå av gångjärn och pistonger, utan kan vara ganska abstrakt. Ett matematiskt problem kan utan vidare vara en liten maskin, som "fungerar" genom att ge mig tillgång till ett nytt sätt att lösa min uppgift.
Att lära mig att spela ett nytt fiolstycke kan vara en liten lärcykel, där maskinen "fungerar" när jag väl spelar stycket och försätter mig i stämning så att jag hör stycket ganska mycket som det är avsett, snarare än att det kanske egentligen låter så för en utomstående åhörare/granne.
För någon som börjar bygga med LEGO kan maskinen vara väldigt enkel i världen, men ge upphov till bra återkoppling i fantasin/motivationen. Som i den här annonsen från LEGO på 1970-talet:
Jag tror att det är centralt att sedan få leka med sin lilla maskin en stund, och att omgivningen accepterar att det ger mening. Omgivningen kan ju vara på ett helt annat stadium i sitt maskin-byggande, och kanske kräver en helt annan realism av sin maskin. Då är det svårt att acceptera den som leker med kottar och kallar det för hundar.
Det är bra om maskinen kan ingå i en liten berättelse, som att en maskin som inkomstskatt ingår i en bredare samhällsberättelse, eller att förståelsen av hur en häst går i ett schackparti ingår i schackspelandets kultur. Vissa av dessa berättelser blir självupprätthållande och hjälper en att skapa mening i livet. Jag har skrivit om dessa som "personliga myter" (del 1, 2, 3).
Det gäller att den som ska lära sig mer avancerade saker får hjälp att hitta möjligheter att skapa bättre och bättre maskiner, maskiner som stämmer bättre och bättre med omgivningens krav och ideal. Det finns förstås också områden där man låter folk behålla sina primitiva maskiner genom hela livet. Vissa kommer bara att sjunga i duschen, medan andra står på scen inför tusentals människor. Det här med vilka områden man förväntas bilda sig inom är ett understuderat forskningsfält.
Jag vill beskriva begrepp också som maskiner, vilket jag skrev om nyligen. Jag vet dock inte ännu hur lärcykeln relaterar till begreppsbildning eller om lärcykelns maskiner och begreppsbildningens maskiner är av samma slag, men jag tror nog det. Kanske är mina maskiner också relaterade till Maturana och Varelas svårförstådda begrepp autopoiesis.
Tack till mina barn, Tiger och Marie för inspiration.
/Simon
Det är nånting med hur man navigerar mellan svåra alternativa fortsättningar också, att lockas att fortsätta på ett visst sätt, för att sen ta en annan väg. Att känna att man inte riktigt klarar ett projekt, men försöka ändå.
Posted by: Simon | 16 juni 2017 at 11:00