Infontology

Riskabel kreativitet

Nedan följer texten jag skrev till en folder för Tove Kjellmarks utställning i Katarina kyrka i Stockholm. Simon har publicerat en bild därifrån.

Våra tankar är skingrade. Känslorna är splittrade. Vår uppmärksamhet är delad, ofokuserad. Det är något fel säger vi. Det borde inte vara så här. Vi borde inte vara sådana. Men tänk om det är sant att världen är fragmenterad, att vi är splittrade. Tänk om det inte kan vara på något annat sätt.

Det där har vi pratat mycket om, Tove och jag. Vi har ofta berört något som är av central vikt för oss båda – tomheten, det kaotiska obestämda tillståndet, då det inte är något program som körs i ens mentala maskineri. Vi kan båda uppleva ett eget driv även i kaos. Men många tycks inte klara av det radikalt obestämda. Så fort det inträffar vill man helst stänga till så fort som möjligt.

Tove har på ett intuitivt mästerligt sätt upptäckt, att ett tillfälle då detta tillstånd alltid uppträder är i glappet mellan två olika perceptioner. Hon har t ex experimenterat med horder av mekaniska leksaksdjur som tycks röra sig av sig själva. När man ser en sådan hop interagera inträffar ett kort ögonblick då man bokstavligen ser dem som levande, på riktigt. Nästan omedelbart säger man sedan till sig själv att naturligtvis är de inte levande. Nyckeln är detta ”nästan” – glappet mellan att först se dem som levande och sedan intellektuellt konstatera att de är livlösa ting. I det glappet är det tomt men ändå fullt av någon sorts total obestämdhet.

En talande digital motsvarighet uppträder när man gör en 3D-scanning och med en 3D-skrivare skriver ut resultatet. Tove har låtit scanna sig själv och sedan skrivit ut de råa datafilerna. Då uppenbarar sig något märkligt. Det normala är att använda ett program som ”rättar till” alla ”felen” som uppstått i en rå datafil, vilken alltså utgör ett bokstavligt mellantillstånd. Men om man som Tove skriver ut mellantillståndet, med alla ”fel”, så fångas en analogi till kaostillståndet mellan två olika perceptionsögonblick. Och det konstnärliga intrycket blir en fragmenterad helhet som betraktaren inte kan låta bli att vilja ”rätta till”.

Varför vill man rätta till ”fel”? För att blotta antydan om kaotisk obestämdhet är obehaglig. Men kreativitet bor i kaos. Och förutsätter därmed en speciell sorts obehag.

En idé vi har lekt med är att världen verkligen ändras beroende på ens sinnestillstånd. Alla känner obehag när saker och ting inte ”stämmer”. En icke kreativ reaktion på det är att eliminera ”felen”, ofta sedda som risker eller faror. Då krymper världen. Men stannar man i ”felen” en stund och lyckas hålla sig i det tillståndet, så kan man upptäcka något helt annat. Man kan inse hur ens sinne – och dämed ens värld – fungerar och att det, den går att ändra. Omskapa.

Verklig omskapande kreativitet förutsätter då att man stannar kvar i och utnyttjar den otyglade energin i mellanrummen. Man kan fastna där och inte komma ut igen. I bästa fall innebär det skräckblandad förtjusning och att man återfinner sig just där, redo att ta med sig det man funnit ut i en ny värld. Men det kan också bli riktigt obehagligt, permanent ”uncanny”. Känslan av risk har med andra ord substans. Verklig kreativitet är riskabel.

/Per

Epost – en robust kommunikationsform? (del 9)

Jag har låtit alla mina mail gå till inkorgen ett tag nu, men idag blev det för mycket. Jag tänkte att jag sätter upp regler för att filtrera så att åtminstone nyhetsbrev hamnar i en separat mapp. För att jag inte skulle riskera att fylla ett konto gjorde jag en ny mapp på ett Google-konto, som brukar ha mycket plats.

Apples Mail.app flyttade mina mail, men sen började plötsligt mappen tömmas av sig själv. Otäck känsla att titta på och inte veta om man snabbt ska försöka stänga ner dator eller mailprogram. Mailen hamnade i mappen Archive, så det var inte så att det försvann helt, men mappen där jag ville ha nyhetsbreven tömdes helt.

Det visar sig vara en konsekvens av hur gmail behandlar mail som är flaggade på vissa sätt. Jag måste säga att jag inte orkar sätta mig in i det här. Det är säkert konsistent med en massa modeller för hur Google lagrar saker, men helt tokigt jämfört med mina modeller för epost. Läs här den som är intresserad. (Kanske drabbar det mest Apples Mail.app-användare, men jag kan inte överblicka ämnet...

Uppdatering: Kanske kopierades de sen tillbaka, men mappen var först helt tom. Så svårt att förstå att jag hellre lägger mailen på ett annat konto.

Tidigare inlägg i serien: 1, 2, 3, 4, 5, 4, 7, 8

/Simon

digital infrastruktur, infontology

Tove Kjellmark i Katarina kyrka i Stockholm

Tove Kjellmark ställer ut i Katarina kyrka i Stockholm. Fin utställning i "new aesthetic"-stil med intressant text av Per: "Riskabel kreativitet" om "felen" i 3D-scanningen och sinnets vacklan mellan inlevelse och kritik.

(Klicka för större bild.)

Utställningen pågår till 4 juni.

/Simon

Empati med tingen

Ryska schackspelare sägs ibland använda sig av tekniken att fråga sina pjäser vad de vill. Genom att sätta sig in i exempelvis den ena löparens situation lär de sig att utnyttja alla sina pjäser bättre.

Empati med människor känns mer naturligt, och redan från tidig ålder lär sig barn tänka sig in vad andra människor vet. Men lär man sig kanske empati med tingen lika tidigt? När barnen lever sig in i leken med gosedjuren, kan man inte säga att de har någon sorts empati med tingen? Är det kanske en sorts empati som sedan försvinner när vi bidrar till att vänja dem av med gosedjur?

Den här formen av tänkande dyker upp inom olika områden, och ofta känns historierna man hör avvikande på något sätt, vilket är ett tecken på att det här inte är så som vi tänker i vardagslag.

Som japanska Marie Kondo som gjort sig känd för sin teknik för att organisera hushåll och kläder, där hon bland annat tar upp hur man ska göra kläderna lyckliga. Har du själv strumpor som ligger i ett hörn och snyftar?

Jag vet inte om det här bara är "perspektivseende" eller "systemtänkande", och det här inlägget kanske behöver vara en serie exempel innan man kan se fenomenet för vad det är. Det är i alla fall inte frågan om ett enkelt antropomorfiserande av tingen. Jag tror inte att man ser strumporna som människor när man hör dem snyfta. De är strumpor och får den respekt de förtjänar.

I boken Sparks of genius – the thirteen thinking tools of the world's most creative people av Robert och Michèle Root-Bernstein har de ett intressant kapitel de kallar för empathizing där de går igenom olika fascinerande exempel på författare, skådespelare, designers och vetenskapspersoner som utnyttjat den här tekniken för sitt jobb.

Det är lustigt hur många av de jag har fascinerats av under alla år samlas här, medan jag själv aldrig sett något som har förenat dem. Här är Pirsig, Buber och Bergson, men också den fascinerande autistiska designern Temple Grandin som lyckades designa respektfulla (höll på att skriva humana) slaktanläggningar för kor, tack vare sin förmåga att leva sig in i kons känslor. (Filmen om Grandin, med Claire Danes i huvudrollen är väldigt bra, och verkar fortfarande finnas på HBO.)

Ja, förresten jag tror förresten att Root-Bernsteinarna kanske inte skiljer empati med människor som kreativ teknik från empati med tingen. Men empati med människor känns helt naturligt i vår kultur (även om den ofta är frånvarande...). Och empati med tingen verkar som sagt lite udda.

I listan av vetenskapsmän som använt sig av empati med tingen finns också den svenske Nobelpristagaren Hannes Alfvén som lär ha föreställt sig hur det skulle kännas att vara en elektriskt laddad partikel.

Grundläggande för den här empatin med tingen är att ändra relationen mellan subjekt och objekt, att bortse från sin egen agenda och sina egna behov.

Kanske är det dagens deprimerande världsläge som får mig att associera till den politiska diskussionen runt exempelvis "identitetspolitik" (som jag förstått bäst ses som kontrasterande mot "universalism").

När Lawrence Lessig var i Lund för ett par veckor sen inledde han med ett kort resonemang om hur världen efter andra världskriget ställde sig frågan typ "Vad är det bästa att göra för världen i den här situationen?" Är detta ett exempel på samma sorts empati som det jag beskriver som empati med tingen? Jag tror det. Kanske en form av "det allmänna bästa" (le bien commun, bonum commune, the common good).

I mitt arbete som interaktionsdesigner har jag ofta använt den här empatiska metoden. Jag har sett system som liksom har blivit "smutsiga" av fler och fler features som lagts till efter hand, och ibland satsat ganska mycket i olika projekt på att få städa upp interfacen när de till slut bara går att använda av de som varit med i processen från början.

Parallellt med det här tänkandet runt empati, där jag i princip alltid har sympatiserat med den empatiska metoden, för att det finns så mycket på att vinna på att ge upp sitt eget perspektiv, har det här på Infontology funnits en lång serie inlägg om Kevin Kellys projekt The technium, som utmynnade i boken What technology wants. Här är de viktigaste inläggen: 1, 2, 3, 4, 5, 6.

Kelly ser tekniken som en ostoppbar kraft som har verkat i en bestämd riktning redan från Big bang.

Jag blir inte klok på Kellys inställning, och det är en extremt paradoxal bok – både en av de bästa jag läst, och en bok med riktigt tokiga slutsatser. Men det är som att när han använder empati-metoden med tekniken så lever han sig inte in i tekniken, utan han ger upp inför den. Nånting konstigt är det. Måste fundera mer på vad. :-)

/Simon

infontology, mentala_modeller, verklighet

Vid första anblicken

Jag tror att det första intrycket man får av folk spelar väldigt stor roll, och att det är lätt att "sortera" i enkla kategorier: positiv eller negativ.

Detta tror jag är en grov förenkling av det som försiggår i hjärnan när man ser en människa, men eftersom intrycken återspeglar sig i beteendet kanske det finns en nivå där man kan förenkla så här: man tar "ett steg framåt" (bildligt eller bokstavligt) mot det positiva, och ryggar tillbaka inför det negativa.

Det är spännande att ringa på dörren hos främlingar. Hur reagerar de när de ser en? Självklart är det många omständigheter som spelar roll, men jag tror att många skulle ha nytta och glädje av att veta mer om de här reaktionerna.

Här är en video som ger viss insikt. Främlingar får se videobilder av varandra och uttalar sig bara baserat på utseendet. Fascinerande.

(Harvards Implicit association test är inom ett liknande område.)

Tack David för inspiration och länk. /Simon

det positiva, infontology, känslor, kultur, kropp

Data och information, del 1

Jag skulle vilja definiera data så här:

1. Data är något som man skulle kunna tolka som att det betyder något.

och information så här:

2. Information är något som man har tolkat som att det betyder något.

Jag tror att det finns många fallgropar i de här definitionerna, men också en styrka, som främst ligger i att de tydliggör relationen mellan verkligheten och fantasin/tolkningen.

Med 1. blir mängden data väldigt stor, och det är en fördel. Allting som finns i världen blir data, och alla kombinationer av allting blir data. (Antagligen är det också så att all information i dess konkreta manifestation också blir data.)

Data betyder på latin "de givna" och det är den tolkningen jag tycker att man ska lägga på data. De givna är det man inte ifrågasätter. Det blir som en tautologi, men sådant finns inom alla vetenskaper.

Med 2. blir information bara en liten, liten plutt i jämförelse med alla data. Jag vet egentligen inte hur jag ska uttrycka det, men kanske ska man säga att information har två aspekter, en konkret aspekt och en tolkningsaspekt.

Låt mig illustrera med Michael Leytons bild av vad ett minne är, fritt citerat:

Ett minne är något som existerar i nutid men som vi tolkar som att det tillhör det förflutna.

Jag tänker på hur Piaget beskriver hur ett spädbarn lär sig vad sinnesintrycken betyder. En tremånaders bebis kan enligt Piaget inte förstå synintryck som något värdefullt, utan måste lära sig korrespondensen mellan synen och "det värdefulla" (huvudsakligen det som går att äta), via andra sinnen. I början behöver man röra vid saker och stoppa dem i munnen för att etablera vad som är värdefullt, och sen kombinerar man detta gradvis med att också titta på saker, så att man till slut kan genom att bara titta på något avgöra om det är värdefullt (går att äta).

Mer om detta i kapitel 4 av min avhandling (pdf).

Hela tolkningen av data är lite understuderad, och vi har ingen riktigt bra begreppsapparat för att tala om den.

Sen används ju inte orden data och information på det sätt som jag definierar dem. Ofta används ordet data så att jag skulle vilja att det var information som användes. Uttrycket "öppna data" betyder oftast att man redan har tolkat det man har samlat in, och gett det värde. Och samtidigt indikerar man att tolkningen och användningspotentialen inte alls är fastslagen. Jämför med om man säger "öppen information", när tolkningen och perspektivet känns som att det är mycket mer fastslaget.

/Simon

begrepp, infontology, meningsfullhet, mentala_modeller, pragmatik, språk, värden, verklighet, data, information

Lärcykler

För mig är motivation och konkret experimenterande avgörande för om det ska vara roligt att lära sig något, och jag tror att det gäller för många andra också.

Jag ser på lärande som att bygga en liten maskin som jag kan leka med en stund. Maskinen behöver inte bestå av gångjärn och pistonger, utan kan vara ganska abstrakt. Ett matematiskt problem kan utan vidare vara en liten maskin, som "fungerar" genom att ge mig tillgång till ett nytt sätt att lösa min uppgift.

Att lära mig att spela ett nytt fiolstycke kan vara en liten lärcykel, där maskinen "fungerar" när jag väl spelar stycket och försätter mig i stämning så att jag hör stycket ganska mycket som det är avsett, snarare än att det kanske egentligen låter så för en utomstående åhörare/granne.

För någon som börjar bygga med LEGO kan maskinen vara väldigt enkel i världen, men ge upphov till bra återkoppling i fantasin/motivationen. Som i den här annonsen från LEGO på 1970-talet:

Jag tror att det är centralt att sedan få leka med sin lilla maskin en stund, och att omgivningen accepterar att det ger mening. Omgivningen kan ju vara på ett helt annat stadium i sitt maskin-byggande, och kanske kräver en helt annan realism av sin maskin. Då är det svårt att acceptera den som leker med kottar och kallar det för hundar.

Det är bra om maskinen kan ingå i en liten berättelse, som att en maskin som inkomstskatt ingår i en bredare samhällsberättelse, eller att förståelsen av hur en häst går i ett schackparti ingår i schackspelandets kultur. Vissa av dessa berättelser blir självupprätthållande och hjälper en att skapa mening i livet. Jag har skrivit om dessa som "personliga myter" (del 1, 2, 3).

Det gäller att den som ska lära sig mer avancerade saker får hjälp att hitta möjligheter att skapa bättre och bättre maskiner, maskiner som stämmer bättre och bättre med omgivningens krav och ideal. Det finns förstås också områden där man låter folk behålla sina primitiva maskiner genom hela livet. Vissa kommer bara att sjunga i duschen, medan andra står på scen inför tusentals människor. Det här med vilka områden man förväntas bilda sig inom är ett understuderat forskningsfält.

Jag vill beskriva begrepp också som maskiner, vilket jag skrev om nyligen. Jag vet dock inte ännu hur lärcykeln relaterar till begreppsbildning eller om lärcykelns maskiner och begreppsbildningens maskiner är av samma slag, men jag tror nog det. Kanske är mina maskiner också relaterade till Maturana och Varelas svårförstådda begrepp autopoiesis.

Tack till mina barn, Tiger och Marie för inspiration.

/Simon

begrepp, belöningsstruktur, infontology, lärande, maskiner, meningsfullhet, mentala_modeller, pragmatik, språk, värden