Ryska schackspelare sägs ibland använda sig av tekniken att fråga sina pjäser vad de vill. Genom att sätta sig in i exempelvis den ena löparens situation lär de sig att utnyttja alla sina pjäser bättre.
Empati med människor känns mer naturligt, och redan från tidig ålder lär sig barn tänka sig in vad andra människor vet. Men lär man sig kanske empati med tingen lika tidigt? När barnen lever sig in i leken med gosedjuren, kan man inte säga att de har någon sorts empati med tingen? Är det kanske en sorts empati som sedan försvinner när vi bidrar till att vänja dem av med gosedjur?
Den här formen av tänkande dyker upp inom olika områden, och ofta känns historierna man hör avvikande på något sätt, vilket är ett tecken på att det här inte är så som vi tänker i vardagslag.
Som japanska Marie Kondo som gjort sig känd för sin teknik för att organisera hushåll och kläder, där hon bland annat tar upp hur man ska göra kläderna lyckliga. Har du själv strumpor som ligger i ett hörn och snyftar?
Jag vet inte om det här bara är "perspektivseende" eller "systemtänkande", och det här inlägget kanske behöver vara en serie exempel innan man kan se fenomenet för vad det är. Det är i alla fall inte frågan om ett enkelt antropomorfiserande av tingen. Jag tror inte att man ser strumporna som människor när man hör dem snyfta. De är strumpor och får den respekt de förtjänar.
I boken Sparks of genius – the thirteen thinking tools of the world's most creative people av Robert och Michèle Root-Bernstein har de ett intressant kapitel de kallar för empathizing där de går igenom olika fascinerande exempel på författare, skådespelare, designers och vetenskapspersoner som utnyttjat den här tekniken för sitt jobb.
Det är lustigt hur många av de jag har fascinerats av under alla år samlas här, medan jag själv aldrig sett något som har förenat dem. Här är Pirsig, Buber och Bergson, men också den fascinerande autistiska designern Temple Grandin som lyckades designa respektfulla (höll på att skriva humana) slaktanläggningar för kor, tack vare sin förmåga att leva sig in i kons känslor. (Filmen om Grandin, med Claire Danes i huvudrollen är väldigt bra, och verkar fortfarande finnas på HBO.)
Ja, förresten jag tror förresten att Root-Bernsteinarna kanske inte skiljer empati med människor som kreativ teknik från empati med tingen. Men empati med människor känns helt naturligt i vår kultur (även om den ofta är frånvarande...). Och empati med tingen verkar som sagt lite udda.
I listan av vetenskapsmän som använt sig av empati med tingen finns också den svenske Nobelpristagaren Hannes Alfvén som lär ha föreställt sig hur det skulle kännas att vara en elektriskt laddad partikel.
Grundläggande för den här empatin med tingen är att ändra relationen mellan subjekt och objekt, att bortse från sin egen agenda och sina egna behov.
Kanske är det dagens deprimerande världsläge som får mig att associera till den politiska diskussionen runt exempelvis "identitetspolitik" (som jag förstått bäst ses som kontrasterande mot "universalism").
När Lawrence Lessig var i Lund för ett par veckor sen inledde han med ett kort resonemang om hur världen efter andra världskriget ställde sig frågan typ "Vad är det bästa att göra för världen i den här situationen?" Är detta ett exempel på samma sorts empati som det jag beskriver som empati med tingen? Jag tror det. Kanske en form av "det allmänna bästa" (le bien commun, bonum commune, the common good).
I mitt arbete som interaktionsdesigner har jag ofta använt den här empatiska metoden. Jag har sett system som liksom har blivit "smutsiga" av fler och fler features som lagts till efter hand, och ibland satsat ganska mycket i olika projekt på att få städa upp interfacen när de till slut bara går att använda av de som varit med i processen från början.
Parallellt med det här tänkandet runt empati, där jag i princip alltid har sympatiserat med den empatiska metoden, för att det finns så mycket på att vinna på att ge upp sitt eget perspektiv, har det här på Infontology funnits en lång serie inlägg om Kevin Kellys projekt The technium, som utmynnade i boken What technology wants. Här är de viktigaste inläggen: 1, 2, 3, 4, 5, 6.
Kelly ser tekniken som en ostoppbar kraft som har verkat i en bestämd riktning redan från Big bang.
Jag blir inte klok på Kellys inställning, och det är en extremt paradoxal bok – både en av de bästa jag läst, och en bok med riktigt tokiga slutsatser. Men det är som att när han använder empati-metoden med tekniken så lever han sig inte in i tekniken, utan han ger upp inför den. Nånting konstigt är det. Måste fundera mer på vad. :-)
/Simon
Comments