Jag behöver börja skriva om vad jag tror är meningsfulla aktiviteter. Inte för komplicerat, men heller inte ytligt. Ursäkta tramsiga exempel, men man måste bli lite konkret.
Det har att göra med exempelvis lärande. Hur gör man så att det känns meningsfullt att lära sig något nytt? Lärandet behöver bli självförstärkande, som en liten maskin.
Men det gäller allt annat meningsfullt också, som varför jag hatar pelargoner och gladiolus och älskar dahlior och rosor.
Det finns nog inget objektivt som gör dahlior finare än gladiolus, även om jag vill tro det. :-) Men det finns objektiva egenskaper hos dahliorna som är annorlunda än hos gladiolus. Kanske någon av de egenskaperna har lättare att hooka in i människans belöningssystem, eller så är allting en kulturell konstruktion.
Om jag kommer till någon och säger hur mycket jag gillar dahlior kan den personen (förutom att vara neutral/ovetande) vara positiv eller negativ. "Ja, det är en fantastisk blomma." eller "Nej, det har jag aldrig förstått mig på, och så mycket löss de drar till sig, det är många miljöfarliga gifter som folk sprutar på sina dahlior"
Att hitta folk som håller med en stärker meningsfullheten i det man håller på med. Den som däremot är negativ "förstör" meningen med aktiviteten i någon mån.
Så delvis är meningsfullhet socialt konstruerad. Vi skapar gemenskaper runt saker och det bidrar positivt till meningsfullheten. Ibland går meningsfullheten helt överstyr, som med tulpanfebern i Holland på 1600-talet när en enda lök kunde kosta tio årslöner.
Men bara för att meningsfullhet delvis är socialt konstruerad betyder det inte att den enbart är socialt konstruerad. Runt mat bildas det ofta loopar av mening som är både sociala och fysiologiska. Lever, hjärta och blod är mat där det är tydligt hur olika meningsfullheter samspelar. Det finns näringsvärden som positiva och negativa, det finns matens smak, och så finns det omgivningens reaktioner och diskussioner runt maten. Alla de här vävs ihop i komplexa mönster, där det ofta inte är möjligt att reda ut hur de hänger ihop.
Emellanåt stöter man exempelvis på barn som äter exempelvis lever trots att alla andra i skolan hatar det och uttrycker sin motvilja. Ibland möter man barn som vägrar smaka på vissa saker för att de bestämt sig för att de inte gillar fisk eller grönsaker. Och även jag hade blivit illamående om någon bjudit mig på en köttgryta om jag sen blivit övertygad om att den var gjord på råtta, trots att jag inte hade känt konstig smak, fruktat bakterier i den kokande grytan, eller tvivlat på näringsvärdet hos köttet.
Mycket av sammanhanget runt mat är socialt konstruerat, men det är konstruerat på ett sätt att det ändå gör att den sociala gemenskapen har överlevt till nu. Det finns säkert mängder av samhällen i historien som gått under för att de påbjudit eller förbjudit vissa saker som mat. Eftersom "överlevt tills nu" är den enda objektiva måttstocken är det svårt att veta vad som funkar eller inte funkar.
En del ser väldigt mycket "mening" i tillvaron, och det är ofta en skön, självbelönande känsla. En känsla av sammanhang, förankring i världen. Jag gläds varje morgon när jag ser skolbarnen på väg till skolan. De är komponenter i en uppbyggande kunskapsmaskin som ger samhället stabilitet. Det är en känsla av mening som många delar.
Under meningsfullheten ligger ett intrikat mönster av sådant som är positivt och sådant som är negativt. Att vi upplever meningsfullhet runt skolbarnen bygger på att vi betraktar skolan som något positivt. I mina sämsta stunder när jag ifrågasätter det mesta klarar sig inte skolan länge. Då tänker jag att den bara är en gammaldags halvtrasig maskin för reproduktion av en kultur vars ideal jag inte delar.
Jag tror att det är lättare att bryta ner meningsfullhet än att bygga upp den, men jag är inte säker på det.
Den som byggt en menings-community runt att fiska i varmvattnet vid ett kärnkraftverk får se sin mening trumfad av kärnkraftsmotståndare. Det spelar ingen roll hur roligt fiskarna tyckte att det var. Den dag kärnkraften ses som negativ slår det ut alla positiva bieffekter.
De små barn som leker en hel eftermiddag med upphittade kondomer som de använder som ballonger kan ha hur kul som helst, men föräldrarna kommer ändå att se till att den aktiviteten inte blir självbelönande nästa gång.
Kanske är det sen svårare att bygga upp mening. Jag måste hitta bra exempel på det. Kanske en ny sport skulle vara ett område där man kunde hitta exempel. Som den relativt nya sporten "padel", eller SUP-polo. Med en sport kanske man lätt kan göra tydligt vilka faktorer det är som skapar den meningsfulla aktiviteten: social gemenskap, fysisk träning, utmaningar, roligt för alla oberoende av skicklighet, rättvist poängsystem, utrustning, etc. De olika faktorerna samspelar för att göra sporten "attraktiv". (Attraktiv brukar ses som något man "tycker" att något är, men jag vill gärna se attraktiv som något som drar till sig i den verkliga världen. En attraktiv sport blir alltså något som får många utövare.)
Sammanfattningsvis: meningsfullheten är självbelönande, meningsfullhet är delvis en social konstruktion, möjligheten att skapa meningsfulla aktiviteter hänger ihop med många faktorer.
/Simon
Recent Comments