Infontology

Begreppen, del 4

För kanske fem år sen var jag och Arianit Kurti från Medieteknik på Linnéuniversitetet på besök på min gamla institution i Lund, och höll ett seminarium om begrepp och dimensioner i förhållande till de mätningar man nuförtiden kan göra enkelt med en liten dator som Arduino och en sensor.

Vår tanke var att man kunde koppla ihop de dimensioner man får ut från sensormätningen med Peter Gärdenfors teori om konceptuella rum. Det blev en rätt intressant diskussion, men den ledde liksom inte vidare. Jag förstod aldrig varför.

Peters teori behandlar oftast inte så konkreta dimensioner som de som man mäter med en enkel sensor, men jag tänkte att det inte fanns något som hindrade teorin från att omfatta även detta. Jag har inte läst alla hans böcker och artiklar så noga, men fått för mig att teorin ändå huvudsakligen går från språket till representationen. Om man har ett ord/begrepp kan man utgå från det och bygga representationer. (Det finns förstås även neurologiska mätningar man kan göra för att se att representationen är rimlig.)

Ett typiskt begrepp representeras av en "konvex" region i ett flerdimensionellt rum.

Konvex betyder att om man har två representationer x och y som tillhör begreppet i fråga, så ska alla punkter mellan x och y också tillhöra begreppet. Det låter kanske självklart, men är en viktig och rätt kraftfull begränsning av möjliga begrepp.

En annan approach till begreppsbildning skulle kunna vara att börja med mänsklig mental representation och se vilka av de mentala representationerna som får ett språkligt uttryck, och vilka som funkar bra utan att vara kopplade till språket. Men det skulle kräva att man hade en utomstående tillgång till mentala representationer, att man visste hur hjärnan är organiserad, utan att använda exempelvis språket som referens.

En tredje approach kanske var den som var min naiva ingångspunkt till det här seminariet: om man tar möjlig representation organiserad i dimensioner, varför skulle inte vilken konvex region som helst kunna bilda ett begrepp?

Det var först nyligen när jag började koppla begreppsbildning till underliggande konflikter och "maskiner" som jag förstod att min naiva approach till begreppsbildningen inte skulle fungera. Det krävs egentligen väldigt mycket för att en konvex region i ett konceptuellt rum ska kunna bli användbart som begrepp. Samtidigt kanske det skulle kunna finnas många fler begrepp än de vi har i "naturliga" språk.

När jag och Arianit kom till seminariet så förde vi ihop två sorters "maskiner". Det vi hade med oss var maskinen från internet of things, en mikrodator med sensorer som producerar dimensionella värden som skulle kunna bilda konceptuella rum. Fuktighet och temperatur skulle till exempel kunna bilda ett konceptuellt rum, där man kunde definiera olika begrepp som svarar mot konvexa regioner. Ungefär som på bilden ovan, där allt innanför ellipsen till vänster skulle kunna definieras som "behagligt". Det skulle svara mot ett temperaturintervall och ett fuktighetsintervall.

Vid tiden för seminariet tänkte jag inte på språkliga begrepp som maskiner. Hade jag gjort det hade jag sett att mer än halva begreppet saknas. Det finns ingen belöningsstruktur och ingen konflikt, bland annat. Det språkliga begrepp som är som en maskin bidrar med en lösning till konflikten, något som gör att maskinen fortlever.

För att förstå just den här maskinen får vi väl konstruera ett sammanhang där den skulle kunna uppstå: plötsligt en dag vill ett barn inte gå ut och leka. Föräldern frågar varför och förväntar säg att barnet är trött eller hungrigt. Barnet svarar att det inte är "behagligt" ute, och syftar på kombinationen av fuktighet och värme. Användningen av ordet löser konflikten om orsaken till att barnet vill stanna inne. Det är en epistemisk konflikt, en konflikt som rör vår kunskap om världen snarare än en konflikt mellan parter i världen.

(Bakom den epistemiska konflikten finns en verklig konflikt, hos barnet. Konflikten i att välja vad hn ska göra. Gå ut, stanna inne, etc. Varje sådant val har positiva och negativa aspekter, och när man gör själva valet faller de positiva och negativa aspekterna ut i verkliga konsekvenser. I vissa fall skapas en ny konflikt, som mellan det föräldern vill och det barnet vill. Om barnet gör något föräldern inte ville vidtar aktiviteten att konstruera en förklaring till vad man gjorde. Men om barnet gjorde något som stämde med vad föräldern ville så behövs det ingen förklaring. Föräldern visste kanske inte varför barnet gjorde som det gjorde, men eftersom det stämde med vad föräldern ville behövdes det ingen förklaring. Det är nog på den här nivån man behöver analysera språket för att förstå vilka "maskiner" som uppstår och lever kvar. Det är bra att se detta som en evolutionär process.)

Del 1, del 2, del 3 i serien. /Simon

begrepp, pragmatik, värden, maskiner, belöningsstruktur, det positiva

Begreppen, del 3

Mer och mer känns det som att språkforskningen gled in på fel spår, redan från början, kanske till och med innan den blev "forskning".

Det var för lätt att få syn på själva orden. Det man missade var den grundläggande feedback-loopen, den som håller språket igång, och i kontakt med övrig meningsskapande verksamhet.

Den grundläggande loopen tänker jag mer och mer på som en maskin.

Maskinen är den konstruktion som uppstår i processen som jag beskrev i del 2:

om vi med språkets hjälp kan skapa och vidmakthålla en konvention som gör att vi löser problem i den praktiska situationen där uttrycket uppstår, så vinner vi i spelet

Detta behöver kombineras med slutsatsen från del 1 att språket är till för att hjälpa oss att lösa konflikter.

Så vad är då en grundläggande begreppslig maskin? Ja, teorin håller ju bara precis på att titta fram lite grand, så man kan hoppas på bättre exempel framöver, men en aspekt som är viktig är tiden, förmågan att skjuta upp belöning. Kanske skapas (emergerar) tiden när man lyckas skjuta upp belöningen. Det är mycket annat som skapas då också, bland annat "skuld", i betydelsen att man litar på att kunna casha in sin belöning framöver.

En tänkbar grundläggande maskin är det som Agneta Gulz skrev om i sin avhandling, att kunna göra något nu som svarar mot ett behov som ännu inte har uppstått, exempelvis att samla mat vid en viss tidpunkt trots att man inte är hungrig nu.

Jag vet inte vad som är grundläggande beståndsdelar i maskinerna, men åtminstone ansträngning och (uppskjuten) belöning.

Vi kanske inte ens rör oss i närheten av språket här, utan vid ett mycket tidigare stadium av mänsklig kognition. Men visst, det finns möjlighet att språkliga uttryck behövdes som något som synliggjorde begreppen, som gjorde det möjligt att dela med sig av språket i en språkgemenskap.

Jag backar lite:

Jag fick syn på de här fenomenen för att jag själv är så förtjust i att skapa "maskiner" i min vardag. Ett exempel: när jag kommer in i garderoben förväntar jag mig att det ska finnas skjortor där. Men förutsättningen för det är ju att jag har strukit (och tvättat och köpt) skjortor och flyttat upp dem från tvättstugan.

Skjortor-i-garderoben-maskinen jackar in i tvätta-skjortor-maskinen och i köpa-skjortor-maskinen. Köpa-skjortor-maskinen jackar in i tjäna-pengar-maskinen och alltihop är nuförtiden en enda röra. Belöningsmekanismerna är delvis samma nu som för många miljoner år sen, men har också förändrats en del. Jag kan bli nöjd bara av att stryka en skjorta, trots att det är långt senare som tillfredsställelsen att hitta den i garderoben uppstår. Och antagligen är inte belöningskedjan klar där på långa vägar – den verkliga belöningen kommer på middagen när man har den på sig, men då är det helt andra sociala spel igång, och skjort-maskinen är helt sekundär. Men den finns där som en förutsättning för att man skulle kunna gå på middagen.

Kanske är det här något man kan visualisera med Loopy!

Det gäller att backa bandet och försöka tänka sig vilka de första maskinerna var. Antagligen var det sådant som att använda verktyg/redskap för att skaffa mat, och sådant som Robin Dunbar och Peter Gärdenfors skrivit om, att bonda/skvallra och plocka loppor på rätt gruppmedlem för att kunna få en belöning senare.

Om man ser på situationen är det kanske verktygsanvändningen som sticker ut, men det är själva belöningsstrukturen/maskinen som är det intressanta. Vi är så insyltade i tusentals maskiner hela tiden, att vi inte ser dem. Och de första språkforskarna hade helt enkelt inget psykologiskt språk att använda för att beskriva det som händer.

Del 1, del 2 i serien. /Simon

begrepp, pragmatik, språk, maskiner, belöningsstruktur

Hur kunde det ha gått

Ursprungligen publicerad 8 okt 2015 på Digital Life.

När jag sitter i bilkön tänker jag på att allt det här besväret hade kunnat undvikas om bilisterna bara hade bromsat lite mer försiktigt. Adaptiva farthållare, som anpassar avståndet till bilen framför, löser problemet, och det lär räcka med att 20 procent av bilarna har det för att köerna ska utebli. Det är knappt så att jag tror att det är så enkelt.

Men med simuleringsmiljön NetLogo kan jag själv testa hur det funkar när en massa bilar accelererar och bromsar in olika mycket. Programmet är byggt i Java och går att köra på vilken dator som helst. Man laddar ner programpaketet och det innehåller ett stort antal modeller inom olika områden.

Förutom trafiksimuleringen, som heter Traffic basic, prövar jag en modell för ekosystem med kaniner och ogräs. I det här programmet är varje kanin en ”agent”, och man sätter upp ett antal enkla regler för hur kaninerna äter och förökar sig. Beroende på tillgången på mat ökar eller minskar antalet kaniner. Det eleganta med programsystemet är att det är så lätt att se hur ett beteende som är väldigt enkelt för varje enskild kanin blir ganska komplext när man tittar på ett stort antal kaniner under lång tid. Ja, det är nästan alltför lätt att speeda upp så generationerna blir en bråkdels sekund långa.

Det här sättet att resonera, att enkla beteenden hos enskilda individer ger upphov till komplexa sociala mönster har många användningsområden. Det finns ett klassiskt tankeexperiment som brukar kallas Fångarnas dilemma, som går ut på att två fångar tillsammans har begått ett brott. De kan båda tiga och då är det svårt att döma dem till ett långt straff, den ene kan tjalla på den andre för att få sitt straff sänkt vilket leder till att den andre får ett långt straff, och framför allt till risken att den andre också är en tjallare. Spelar man det här spelet en enda gång säger egenintresset att man ”borde” tjalla på den andre. Men gör man samma sak många gånger visar det sig vara en bra strategi att aldrig vara den som första gången straffar den andra spelaren genom att förråda den andra.

Det här har ansetts som intressanta politiska slutsatser trots att det ju är en otroligt enkel modell av mänskligt beteende som används!

En annan modell, som också finns med i NetLogo, är Schellings segregationsmodell. Den visar hur bostadskvarter blir väldigt segregerade trots att de olika ”agenterna” som bor i kvarteret accepterar att bo intill människor som inte är som de själva. I NetLogo-modellen kan man själv styra vilka regler som får folk att stanna eller flytta, och se vilket mönster av olika kulturer som uppstår i en stad.

Självklart är det här kraftiga förenklingar, men i vissa fall kanske den här sortens visualiseringar som visar vad ”agenterna” faktiskt gör, snarare än vad de säger att de gör, visar ganska mycket av hur samhället kan komma att utveckla sig. Pröva att ladda ner NetLogo och kör några modeller. De kommer allihop med en grundinställning som gör att det bara är att sätta igång direkt för att få ett resultat.

/Simon