För kanske fem år sen var jag och Arianit Kurti från Medieteknik på Linnéuniversitetet på besök på min gamla institution i Lund, och höll ett seminarium om begrepp och dimensioner i förhållande till de mätningar man nuförtiden kan göra enkelt med en liten dator som Arduino och en sensor.
Vår tanke var att man kunde koppla ihop de dimensioner man får ut från sensormätningen med Peter Gärdenfors teori om konceptuella rum. Det blev en rätt intressant diskussion, men den ledde liksom inte vidare. Jag förstod aldrig varför.
Peters teori behandlar oftast inte så konkreta dimensioner som de som man mäter med en enkel sensor, men jag tänkte att det inte fanns något som hindrade teorin från att omfatta även detta. Jag har inte läst alla hans böcker och artiklar så noga, men fått för mig att teorin ändå huvudsakligen går från språket till representationen. Om man har ett ord/begrepp kan man utgå från det och bygga representationer. (Det finns förstås även neurologiska mätningar man kan göra för att se att representationen är rimlig.)
Ett typiskt begrepp representeras av en "konvex" region i ett flerdimensionellt rum.
Konvex betyder att om man har två representationer x och y som tillhör begreppet i fråga, så ska alla punkter mellan x och y också tillhöra begreppet. Det låter kanske självklart, men är en viktig och rätt kraftfull begränsning av möjliga begrepp.
En annan approach till begreppsbildning skulle kunna vara att börja med mänsklig mental representation och se vilka av de mentala representationerna som får ett språkligt uttryck, och vilka som funkar bra utan att vara kopplade till språket. Men det skulle kräva att man hade en utomstående tillgång till mentala representationer, att man visste hur hjärnan är organiserad, utan att använda exempelvis språket som referens.
En tredje approach kanske var den som var min naiva ingångspunkt till det här seminariet: om man tar möjlig representation organiserad i dimensioner, varför skulle inte vilken konvex region som helst kunna bilda ett begrepp?
Det var först nyligen när jag började koppla begreppsbildning till underliggande konflikter och "maskiner" som jag förstod att min naiva approach till begreppsbildningen inte skulle fungera. Det krävs egentligen väldigt mycket för att en konvex region i ett konceptuellt rum ska kunna bli användbart som begrepp. Samtidigt kanske det skulle kunna finnas många fler begrepp än de vi har i "naturliga" språk.
När jag och Arianit kom till seminariet så förde vi ihop två sorters "maskiner". Det vi hade med oss var maskinen från internet of things, en mikrodator med sensorer som producerar dimensionella värden som skulle kunna bilda konceptuella rum. Fuktighet och temperatur skulle till exempel kunna bilda ett konceptuellt rum, där man kunde definiera olika begrepp som svarar mot konvexa regioner. Ungefär som på bilden ovan, där allt innanför ellipsen till vänster skulle kunna definieras som "behagligt". Det skulle svara mot ett temperaturintervall och ett fuktighetsintervall.
Vid tiden för seminariet tänkte jag inte på språkliga begrepp som maskiner. Hade jag gjort det hade jag sett att mer än halva begreppet saknas. Det finns ingen belöningsstruktur och ingen konflikt, bland annat. Det språkliga begrepp som är som en maskin bidrar med en lösning till konflikten, något som gör att maskinen fortlever.
För att förstå just den här maskinen får vi väl konstruera ett sammanhang där den skulle kunna uppstå: plötsligt en dag vill ett barn inte gå ut och leka. Föräldern frågar varför och förväntar säg att barnet är trött eller hungrigt. Barnet svarar att det inte är "behagligt" ute, och syftar på kombinationen av fuktighet och värme. Användningen av ordet löser konflikten om orsaken till att barnet vill stanna inne. Det är en epistemisk konflikt, en konflikt som rör vår kunskap om världen snarare än en konflikt mellan parter i världen.
(Bakom den epistemiska konflikten finns en verklig konflikt, hos barnet. Konflikten i att välja vad hn ska göra. Gå ut, stanna inne, etc. Varje sådant val har positiva och negativa aspekter, och när man gör själva valet faller de positiva och negativa aspekterna ut i verkliga konsekvenser. I vissa fall skapas en ny konflikt, som mellan det föräldern vill och det barnet vill. Om barnet gör något föräldern inte ville vidtar aktiviteten att konstruera en förklaring till vad man gjorde. Men om barnet gjorde något som stämde med vad föräldern ville så behövs det ingen förklaring. Föräldern visste kanske inte varför barnet gjorde som det gjorde, men eftersom det stämde med vad föräldern ville behövdes det ingen förklaring. Det är nog på den här nivån man behöver analysera språket för att förstå vilka "maskiner" som uppstår och lever kvar. Det är bra att se detta som en evolutionär process.)
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.