Mer och mer känns det som att språkforskningen gled in på fel spår, redan från början, kanske till och med innan den blev "forskning".
Det var för lätt att få syn på själva orden. Det man missade var den grundläggande feedback-loopen, den som håller språket igång, och i kontakt med övrig meningsskapande verksamhet.
Den grundläggande loopen tänker jag mer och mer på som en maskin.
Maskinen är den konstruktion som uppstår i processen som jag beskrev i del 2:
om vi med språkets hjälp kan skapa och vidmakthålla en konvention som gör att vi löser problem i den praktiska situationen där uttrycket uppstår, så vinner vi i spelet
Detta behöver kombineras med slutsatsen från del 1 att språket är till för att hjälpa oss att lösa konflikter.
Så vad är då en grundläggande begreppslig maskin? Ja, teorin håller ju bara precis på att titta fram lite grand, så man kan hoppas på bättre exempel framöver, men en aspekt som är viktig är tiden, förmågan att skjuta upp belöning. Kanske skapas (emergerar) tiden när man lyckas skjuta upp belöningen. Det är mycket annat som skapas då också, bland annat "skuld", i betydelsen att man litar på att kunna casha in sin belöning framöver.
En tänkbar grundläggande maskin är det som Agneta Gulz skrev om i sin avhandling, att kunna göra något nu som svarar mot ett behov som ännu inte har uppstått, exempelvis att samla mat vid en viss tidpunkt trots att man inte är hungrig nu.
Jag vet inte vad som är grundläggande beståndsdelar i maskinerna, men åtminstone ansträngning och (uppskjuten) belöning.
Vi kanske inte ens rör oss i närheten av språket här, utan vid ett mycket tidigare stadium av mänsklig kognition. Men visst, det finns möjlighet att språkliga uttryck behövdes som något som synliggjorde begreppen, som gjorde det möjligt att dela med sig av språket i en språkgemenskap.
Jag backar lite:
Jag fick syn på de här fenomenen för att jag själv är så förtjust i att skapa "maskiner" i min vardag. Ett exempel: när jag kommer in i garderoben förväntar jag mig att det ska finnas skjortor där. Men förutsättningen för det är ju att jag har strukit (och tvättat och köpt) skjortor och flyttat upp dem från tvättstugan.
Skjortor-i-garderoben-maskinen jackar in i tvätta-skjortor-maskinen och i köpa-skjortor-maskinen. Köpa-skjortor-maskinen jackar in i tjäna-pengar-maskinen och alltihop är nuförtiden en enda röra. Belöningsmekanismerna är delvis samma nu som för många miljoner år sen, men har också förändrats en del. Jag kan bli nöjd bara av att stryka en skjorta, trots att det är långt senare som tillfredsställelsen att hitta den i garderoben uppstår. Och antagligen är inte belöningskedjan klar där på långa vägar – den verkliga belöningen kommer på middagen när man har den på sig, men då är det helt andra sociala spel igång, och skjort-maskinen är helt sekundär. Men den finns där som en förutsättning för att man skulle kunna gå på middagen.
Kanske är det här något man kan visualisera med Loopy!
Det gäller att backa bandet och försöka tänka sig vilka de första maskinerna var. Antagligen var det sådant som att använda verktyg/redskap för att skaffa mat, och sådant som Robin Dunbar och Peter Gärdenfors skrivit om, att bonda/skvallra och plocka loppor på rätt gruppmedlem för att kunna få en belöning senare.
Om man ser på situationen är det kanske verktygsanvändningen som sticker ut, men det är själva belöningsstrukturen/maskinen som är det intressanta. Vi är så insyltade i tusentals maskiner hela tiden, att vi inte ser dem. Och de första språkforskarna hade helt enkelt inget psykologiskt språk att använda för att beskriva det som händer.
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.