I den första delen skrev jag så här: "Språket är ett system av konventioner och symboler som gör att vi kan lösa konflikter."
Det betyder inte bara att vi har lätt att prata oss ur obehagliga situationer, utan är tänkt som ett mycket starkare påstående: språket tillkom som ett verktyg för att lösa konflikter. Det är väldigt mycket som kan komma ur den synen, och som inte kommer fram i en traditionell språkfilosofi.
Härom dagen kom det en intressant recension i New Yorker, som bland annat utgick ifrån en bok av Hugo Mercier och Dan Sperber, The enigma of reason. I artikeln finns följande citat:
Reason developed not to enable us to solve abstract, logical problems or even to help us draw conclusions from unfamiliar data; rather, it developed to resolve the problems posed by living in collaborative groups.
Deras syn på förnuftet (reason) stämmer bra med min bild av språket, och förnuft/resonerande och språk har följts åt länge.
När jag läste Wittgenstein (både den tidige och den sene) var det som att han var fånge i språket. (Han uttryckte det ju själv i Filosofiska undersökningar som att "Mitt språks gränser betyder min världs gränser.")
Efter Wittgenstein tycker jag att två kognitionsvetenskapliga strömningar har bidragit till att låta människan få syn på språket på nya sätt, att ställa sig utanför språket. Det ena är modellering av kognitiva funktioner, att skapa modeller som man antar motsvarar de system i hjärnan där språket uppstår. Ett sådant exempel är Peter Gärdenfors teori om konceptuella rum, en mångdimensionell modell, där man kan göra förutsägelser om vilka begrepp man borde kunna hitta i naturligt språk.
Det andra är evolutionära teorier om språk. Det kan vara som i Agneta Gulz avhandling från 1991, där hon tänkte sig en sorts varelser med olika kognitiva förmågor som hon tänkte hade med språkets (och andra mänskliga kognitiva förmågors) uppkomst att göra. Mycket gällde representation av tid och förväntningar, som möjligheten att vid en viss tidpunkt tänka att man kommer att bli hungrig. Det kan också vara som i Mathias Osvaths studier av korpar, där han hittar många förmågor hos korpar som är lätta att tro att de bara finns hos människor. Eller i den roliga artikeln What the frog's eye tells the frog's brain, av Lettvin et al, som jag försökte sätta i (ett annat) sammanhang här.
Jag tror att Wittgenstein hade känt sig befriad från mycket av sitt språkliga fängelse om han hade fått ta del av 1900-talets kognitionsvetenskap.
Wittgenstein skrev om språket som ett spel, men formulerade aldrig vad man spelade om. Jag tror att han inte kunde se hela spelet, eftersom han var fånge i språket.
Och faktum är att när jag var doktorand i kognitionsvetenskap på 1990-talet så var det inte tydligt vid våra diskussioner där heller. Jag minns några diskussioner där vi var inne på olika evolutionära fördelar som språket kunde ha, eller om språkspelets vinst kunde vara just att man fick prata mycket. Om man spelade språkspelet bra så fick man komma till tals.
Med den teorin jag skissar på i de här inläggen skulle jag säga att språkspelet blir tydligare: om vi med språkets hjälp kan skapa och vidmakthålla en konvention som gör att vi löser problem i den praktiska situationen där uttrycket uppstår, så vinner vi i spelet.
/Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.