Infontology

Japan del 4: Plastfigurerna

Det var så här det började för mig, i Akihabara i Tokyo, 2014:

Det fanns så många plastfigurer knutna till manga-kulturen, och en hel del av dem med ett annat, mer engagerande uttryck än jag har fått när jag försökt läsa manga eller se anime.

Killen på bilden blev som en symbol för en del av den kulturen, en massa drag lånade från västerländsk kultur, men ändå en helhet som bara skulle kunna finnas i Japan.

Jag köpte inte den figuren, men för att vänja mig lite vid kulturen valde jag ut en annan figur, en tjej som är ett hangarfartyg:

Hon visade sig vara Akagi, från Kantai Collection (Kancolle), främst känd som ett webbläsarspel. Döpt efter ett av de japanska hangarfartyg som deltog vid Pearl Harbor.

I år letade vi efter nya figurer med intressanta uttryck, som man kunde förstå lite av utan att spela spelet eller se TV-serierna. Vi hittade bland annat den här, som jag inte vet något om, förutom att han kom med en hand med majonnäs-flaska som man kan byta ut svärdshanden mot...

Och så hittade jag faktiskt en figur med den där underliga rosa fjäderjackan.

Lustig snubbe! Jag sökte på Google utifrån den första bilden, och långt ner i sökresultatet dök han upp! Han visar sig ha det förpliktigande namnet Donquijote Doflamingo, och hör till serien One piece, som publicerats som 82 volymer, varav 66 på svenska, mellan 2003 och 2013. Det är lite svårt att förstå sig på honom, men han verkar inte vara nån trevlig typ. Han dyker upp i volym 25, är tre meter lång, och har en bror (!) som heter Rosinante.

De nya figurerna köpte vi i Osakas motsvarighet till Akihabara, Denden-town. Det är lustigt, det finns så otroligt mycket figurer från olika serier i de butikerna, men vi såg inga figurer från Miyazakis filmer. De hittade vi däremot i en särskild Studio Ghibli-affär (i Matsuyama, men jag antar att det finns i alla större städer).

/Simon

Japan del 3: I sydväst

Jag tänker på Japan som på ett alternativt universum. Det är ett rikt samhälle som skulle kunna se ut väldigt mycket som Sverige, men det gör det inte. De har bland annat en helt annan balans mellan vad tekniken ska göra och vad människan ska göra.

Vi reste i Japan för två år sen. Tokyo–Kyoto–Nara–Osaka–lilla Kii-Miyahara–Wakayama. I år var det dags igen, nu med fokus på sydvästra Japan, främst ön Kyushu.

Vi började i Fukuoka, sen via Hita (och lilla byn Ontayaki no-Sato), Beppu, Matsuyama, och hem från Osaka. När vi åkte första gången bokade vi mest på skoj ett traditionellt rum i Tokyo, på lilla charmiga hotellet Fukudaya nära Shibuya station. Den här gången blev det traditionella rum när vi hade möjlighet. Madrasserna är tunna, kuddarna ofta fyllda med bovete, men jag sover som en stock på det.

I Fukuoka bodde vi väldigt centralt, på Kashima Honkan, ett gammalt hus omgivet mest av relativt nya byggnader, men i en kulturellt mycket intressant stadsdel. I Hita hittade vi inget billigt boende, men vi fick halvpension och utsikt mot floden. I Beppu bodde vi på ett rätt ointressant vandrarhem, i Matsuyama på ett jättefint vandrarhem Spa Ryokan Dougoya, i en gammal byggnad. Så här såg vårt rum för fyra personer ut. Eftersom man viker ihop sängarna blir det väldigt mycket plats på dagarna. Och när det knappt finns några möbler i rummet känns det nästan ödsligt...

Utanför shoji-dörrarna är det som en liten veranda med dörr ut mot stenträdgården. Ännu mer traditionella hus verkar ofta ha som en gång som går utanför rummen, runt hela husen. Antar att den funkar som temperaturreglering. Japanska hus har ofta ingen centralvärme, så vi såg till att åka på vår resa när det var behaglig temperatur. Blir det kallt får man kura ihop sig runt bordet, som ibland har värme, i ett onsen-bad, eller på toasitsen som ofta är uppvärmd...

Efter resorna genom mindre städer hamnade vi i Osaka, där det finns ett fint museum för "housing and living". På åttonde och nionde våningarna av en modern byggnad har de byggt upp en våning som miniatyrsamhälle, och en våning med modeller av hur japanska städer såg ut förr. Här gick man runt i fullstora hus i trånga gränder:

Torkställningarna på taken ser man aldrig i dagens Japan, även på äldre hus. Och nere till höger avslöjar sig nutiden...

Modellerna föreställde bostadskvarter i Osaka under olika tider. Det mest rörande dioramat var från efter andra världskriget:

Foto: Pelle Sten (2019)

Osaka var annars en överväldigande stad. Jag vet inte hur mycket traditionell bebyggelse som finns kvar, förutom tempel och slott. Delar av stan genomkorsas av såna här motorvägar i flera plan.

Ljudet är öronbedövande. Vi hade vårt hotellrum intill, men lyckligtvis in mot en bakgata. En natt lät det som en karavan av sportbilar körde förbi, helt i sin egen värld, på sina egna villkor, och jag föreställde mig det här.

Tidigare inlägg, från den förra resan: Japan del 1: Det nya och det gamla, Japan del 2: Konstiga varor och varumärken

/Simon