Tänk om arbete och frihet inte hör ihop

Om du är lönearbetare (dvs inte ”din egen”) så är arbetstiden en bestämd och avtalsmässigt reglerad del av dygnets timmar. Resten av dygnet är du ”ledig”, fri att göra vad du vill. Samtidigt är lönearbetaren hårt bunden av och till själva arbetstiden, även om känslan av hur (upp)bunden man är varierar från jobb till jobb. Många verkar uppleva den fria tidens kvalitet och värde som starkare, som högre om man är externt bunden en del av dygnet. Det här får paradoxala följder för hur man betraktar tillståndet ”att vara arbetslös”, i vilket man ju faktiskt inte är så bunden av externa intressen under en mycket större del av dygnet, i realiteten knappt alls. Ändå identifieras arbetslöshet som regel inte med ”mycket fri tid” (åtminstone förutsätts man inte tänka så, utifrån någon sorts vag moralisk synvinkel). Skillnaden mellan att vara arbetslös och att ha jobb tycks alltså vara att som arbetslös är man aldrig, får man inte vara, ”ledig” heller. (Den som är ”sin egen” kan också få problem med ”fritiden”, men av andra skäl.)

Den ”arbetslöse” – egentligen: den lönejobbfrie – uppfyller visserligen oftast en del formella krav för att kunna få en institutionaliserad ”arbetslöshetsersättning”, men i stort sett är denne ju i det läget potentiellt friare på många sätt, än den som är tvungen att gå till ett visst ställe och jobba åtta timmar om dagen. Men tänk dig att du vänder dig till lönearbetaren, som tycker sig ha ett bra jobb och trivs med det – ”det är kul och utvecklande på alla möjliga vis” – och säger till den personen: ”Egentligen är du bunden, du är inte fri”, så kommer du säkert att stöta på ett liknande inre motstånd, när det gäller att vända på perspektivet. Både den som har jobb och den som inte har det är med andra ord som regel fast i en viss tankebur, som innebär en mycket strikt uppfattning om vad arbete och därmed också om vad fri tid är för något.

Ända sedan industrialismens begynnelse har det funnits en trend mot att ersätta mänskliga arbetare med maskiner. I många fall har detta inneburit att människor blivit befriade från farliga och smutsiga jobb. I och med en snart sagt allt genomsyrande våg av digitalisering av olika verksamheter, i förening med utvecklandet av allt ”intelligentare” datorprogram, har också fler och fler jobbfunktioner kommit att ersättas av maskiner. I dag talar vissa forskare om att uppåt hälften av alla nu existerande jobbtyper inom kanske tjugo år kommer att kunna utföras minst lika bra av en maskin som av en människa. Denna möjlighet ter sig främst oroande från ett perspektiv som är fast i den ovan nämnd tankeburen. Men hur skulle det bli om man verkligen, på denna burs premisser, var ledig eller ”fri” hela tiden? Potentialen för det tycks nu vara förhanden. Låt oss leka med tanken att den här utvecklingen i princip kan medföra att allt fler människor blir allt ledigare, att fler och fler får mer och mer ”fri” tid. Vad ska de då göra?

Det här är ett utopiskt perspektiv som har diskuterats av marxistiska tänkare på premissen att i det eftersträvade kommunistiska, klasslösa samhället så kommer ”produktionsmedlen” inte längre att ägas och kontrolleras av ”kapitalet”, utan människorna kommer att jämlikt kunna ha hand om dessa själva. Således behöver de inte heller ”jobba” i ovan antydda bemärkelse. Inget yttre tvång och förtryck kommer att finnas; människorna kan göra ”vad de vill”. Den marxistiske filosofen Ernst Bloch beskrev det så här:

”Vanish will the differences between manual and cerebral work, between city and country, but most of all, as far as possible, those between work and leisure. […] Society, standing itself beyond labor, will for this very reason no longer have separate Sundays and holidays; hobby will become vocation … and in a happy marriage with the mind, the weekdays of this society will themselves be festive.” [citerad i Hans Jonas, The Imperative of responsibility (1984), s 195]

Samtidigt insåg Bloch att det finns ett problem här, som skulle kunna formuleras sålunda: men, vad ska man göra då då? Existentialisten och moralfilosofen Hans Jonas avfärdar i princip hela tankefiguren, i synnerhet påståendet ”hobby will become vocation” och menar att ett sådant samhällstillstånd – specifikt i ett tänkt robotförsörjt samhälle – kommer att leda till förlust av spontanitet, förlust av frihet och förlust av verklighet. Frihetsförlusten blir en följd av att om vad som tidigare varit fritidsintressen ska bära hela bördan av våra samhällsangelägenheter, så är det tveksamt om det skulle kunna fungera över huvud taget och sannolikt inte på helt fria premisser. Lika väl som man i det reella, icke-utopiska samhället behöver instanser för fördelning av produkter, pengar och arbeten, så kommer detta att behövas i det jobbfria samhället:

”Remember that their [the hobbyists'] creations add little to the main social product, this being generated by the selfsame robot technology which created the leisure vacuum in the first place. Thus the authority underwriting the supererogatory kilns, looms, lathes, etc., has to take a hand in assigning and denying hobbies [det enda ”arbete” som återstår i ett sådant samhälle] according to some tolerable overall distribution. Whim [här=frihet] goes out and certification comes in. […] In short, utopia which donates the leisure must also govern it with a paternalistic hand.” [Jonas, s 196-197]

Oavsett hur man värderar ovanstående resonemang, så står det klart att de pekar på vilka svårigheter man hamnar i när man försöker föreställa sig ett liv i vilket arbete/fritids-tankeburens galler börjar bågna, glesna och falla ur sina socklar. Den verkliga frågan blir således: Hur skulle man kunna tänka på arbete på ett sätt som inte automatiskt implicerar en motsvarande ”fri” tid? Kan vi föreställa oss former av arbete som inte så strikt implicerar ett motsvarande, närmast spegelvänt frihetsbegrepp?

Tänk om arbetsfrågan och frihetsfrågan inte självklart alltid hör ihop, eller: tänk om frihetsfrågan i relation till arbete (=jobb, ”löneslaveri” i en produktionsapparat) bara uppstår i det moderna industrisamhället? Då kommer vi, så länge vi stannar kvar i den tankeburen, att få svårt att tänka på samhällen efter moderniteten, möjliga samhällen i vilka produktionen sker på andra sätt och på andra villkor.

/Per

Lite fler tankar apropå detta i denna video: