Hur förhåller sig vår verklighetsuppfattning till verkligheten själv? Det är en av de kanske fem största infontologiska frågorna. Vi har diskuterat runt den flera gånger, men kanske aldrig ställt den så tydligt som David Hoffmann gör i den här artikeln.
Hoffmans utgångspunkt är att vi som organismer inte har en korrekt bild av verkligheten, eftersom evolutionsteorin i grunden är inriktad på överlevnad, snarare än att sinnesorganen ska bli "korrekta" i förhållande till omvärlden.
Så om evolutionsteorin optimerar för överlevnad (vilket på något sätt är ett grundantagande) så blir en av de logiska konsekvenserna att man inte samtidigt kan optimera för verklighetstrogenhet.
Resonemangen kompliceras av möjligheten att det inte skulle kunna gå att observera verkligheten på ett korrekt sätt. Jag hade en liten mailväxling med Per och med vår april-praktikant Niklas Rönnerfalk, och fick två intressanta svar som vi publicerar här. Först Pers och sen Niklas.
/Simon
Mycket bra. Men egendomligt motsägelsefullt till att börja med. Så jag tar motsägelserna först.
När han säger att "that’s enough to send truth to extinction" utgår han uppenbarligen från den s k korrespondensteorin om sanning (dvs matchning mellan faktisk inre värld och faktisk yttre värld såsom två skilda saker). Denna sanningsdefinition har styrt hela den moderna vetenskapliga utvecklingen och grundar sig på en dualism mellan observatör och det som observeras (mellan sinne och värld). Denna naiva uppfattning håller inte, så mycket är klart.
Men det betyder ju inte att ingen sanning är möjlig; det betyder bara att premisserna för vad som kan vara sant, för vad ett adekvat sanningsbegrepp kan vara -- och därmed för vad verkligheten är -- har ändrats. Därför blir användningen av ordet illusion i intervjun konstigt. Det är bara utifrån korrespondensteorin som ordet illusion är meningsfullt här. Eller m a o: det kan inte vara en "false reality" som organismen varseblir, ty vad skulle "false" kunna betyda om man inte håller fast vid korrespondensteorin?
Det blir mycket mera adekvat att säga att organsimen varseblir sin verklighet och att denna verklighet verkligen inte existerar oberoende av organismen, men begränsas till sitt omfång av organismens förmågor. Dvs: allt som observeras av någon är verkligt, bara inte hela verkligheten. Verkligheten är något helt annat än vad dualismen/korrespondensteorin förutsätter att den är. Eller: det finns inga "illusioner", bara mer eller mindre isolerade organismvärldar. (Jag diskuterar f ö något snarlikt detta ganska ingående i min avhandling).
Användningen av ordet "representation" är lika konstigt och kan kritiseras på samma sätt. I artikeln står t ex: "My snakes and trains are my mental representations; your snakes and trains are your mental representations." Jag skulle hellre säga att jag och ormarna (och faktiskt även tågen) ömsesidigt ger upphov till varandra; jag blir till för ormarna på ormars vis och ormarna blir till för mig på mitt vis. Jag varseblir inte hela ormigheten och de varseblir inte hela migheten, men det var och en av oss varseblir hör både till det som varseblivs och till varseblivaren; det existerar i "mellanrummet" (=världen) kanske man kan säga. Perception är aldrig passiv utan aktivt alstrande, men aldrig helt isolerat från andra(s) alstrande perceptioner.
Intressant nog verkar det jag nu sagt kunna följa av Hoffmans tes --
"I have a space X of experiences, a space G of actions, and an algorithm D that lets me choose a new action given my experiences. Then I posited a W for a world, which is also a probability space. Somehow the world affects my perceptions, so there’s a perception map P from the world to my experiences, and when I act, I change the world, so there’s a map A from the space of actions to the world."
-- om man antar att alla olika saker (probabilities/potentials) i W innehåller andra percipierande/agerande organismer. Enligt mig är detta det enda W kan innehålla. Allt lever/percipierar/alstrar i denna mening. Och: jag är lika mycket potentialitet för andra i W som de är för mig. Vi (allt/alla) lever i en oändlig potentialitetsrymd och förverkligar ständigt ömsesidigt varandra. Det verkar som om just detta följer av: "I can pull the W out of the model and stick a conscious agent in its place and get a circuit of conscious agents. In fact, you can have whole networks of arbitrary complexity. And that’s the world."
Och Hoffman säger också: "I am postulating conscious experiences as ontological primitives" Exakt vad jag menar i min avhandling...
/Per
Jag håller med Per helt och hållet. "Its perceptions will be tuned to fitness, but not to truth". Hoffman laborerar med ett förlegat sanningsbegrepp som Humaniora gjorde sig av med för evigheter sedan. I filosofiska cirklar skulle det här kallas för ett "straw man"-argument; vem, menar Hoffman, påstår att våra sinnen korresponderar med verkligheten, och att denna korrespondens bör kallas sanning? Hoffman har ju själv uppenbarligen inte laborerat med ett sådant sanningsbegrepp, och även om den moderna vetenskapen bygger på ett sådant sanningsbegrepp skulle jag vilja påstå - genom mina STS-studier - att de flesta vetenskapspersoner lämnat en sådan korrespondandsteori bakom sig. Att denna modell av vetenskapen överlever utanför den vetenskapliga diskursen är en annan fråga; nu riktar sig ju artikeln mot detta utanför, så det är kanske inte så konstigt att sanningsbegreppet används okritiskt.
Även representationsbegreppet är alldeles för enkelt här; "I distinguish between the mathematical representations and the thing being represented. As a conscious realist, I am postulating conscious experience as ontological primitives...". Det som lämnas obesvarat här är de verkligt intressanta frågorna om språket, tex. om skillnaden mellan vardagsspråk och logik/matematik. Är logiska/matematiska representationer annorlunda än språkliga/fenomenologiska? Det jakande svaret tycks vara premissen för Hoffmans argument, men man kan fråga sig på vilka grunder? Är inte det logiska sanningsbegreppet också problematiskt, och varför går det att skilja mellan matematiska representationer och det som matematiken representerar, men inte att skilja mellan fenomenologiska representationer och det som är objektet för våra fenomenologiska representationer? Om medvetandet är ontologiskt primärt tycks det märkligt om inte direkt motsägelsefullt att bevara ett sådant representationsbegrepp. Eftersom hans modell är matematisk är han dock så illa tvungen.
Samtidigt är det intressant att Hoffman konstruerat en matematisk modell för det som kontinental filosofi -- inklsuive STS-studier -- försökt argumentera sedan Husserls dagar; jag är således positiv till slutsatserna men tveksam till sättet han beskriver dem på. Men det är också lättare att vara kritisk humanist än att vara matematiker. Slutligen, eftersom jag har läst en kurs i "Quantum Conscioussness", så vill jag säga att jag är positiv till hans uppmaningar; samtidigt är detta fält väldigt understuderat och spekulativt, och de filosofiska artiklar jag läst i ämnet mycket, mycket tunna.
/Niklas
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.