We affirm that the world’s magnificence has been enriched by a new beauty: the beauty of speed.
Så skrev konstnären F.T. Marinetti i det futuristiska manifestet från 1909. Ännu hade inte första världskrigets katastrof inträffat. Ännu var det långt till den senare fascismen, vilken futurismen anses ha pekat mot. Vad det handlade om då var en närmast besatt entusiasm för det nya, som en antites till det gamla och självdöende. Det var en berusande tro på Den Absolut Nya Framtiden.
När jag nu läser Marinettis manifest drabbas jag av en besvärande blandning av fascination och avsky. Det är svårt att tänka bort vad som hände sen. Och en sådan här formulering kan jag ju definitivt inte skriva under på i sin helhet:
We will glorify war—the world’s only hygiene—militarism, patriotism, the destructive gesture of freedom-bringers, beautiful ideas worth dying for, and scorn for woman.
Varför blir jag ändå inspirerad – av andra delar i manifestet? Därför att det uttrycker en sådan energi. Därför att vi har tappat bort något. Därför att Framtiden anses vara död. Den framtidstro som byggde det moderna Sverige och hela den moderna Västvärlden har försvunnit. Nu är det dystopier och apokalyps som gäller, särskilt bland unga, eller också en dumoptimistisk tro på att vetenskapen och marknaden kan ordna allt till det bästa, av sig själva liksom, bara vi håller tungan rätt i mun och tror på framsteg. Men jag vill inte tro på framsteg. Jag vill vara Framtiden.
Vi har tappat bort ett inspirerande centrum i vår föreställningsvärld, i vår själva varelse, ett centrum i vilket vi ser alla faror och hot i vitögat, erkänner allt hemskt och obehagligt, men också urskiljer de gnistor och de eldar som får oss att känna kraft, se klarare, göra något inspirerande. Något fantastiskt. Om Framtiden är död i oss… ja, då är det ju kört. Framtiden är nu. Inte sen. Den föds hela tiden i det tomma kaos som omger, ligger under och genomsyrar vårt ytliga jag, den ordnade världen, den utstakade vägen, den falska framtiden.
Det är där, i det tomrummet, som jag finner inspiration i de här raderna i samma futuristiska manifest:
Why should we look back, when what we want is to break down the mysterious doors of the Impossible? Time and Space died yesterday. We already live in the absolute, because we have created eternal, omnipresent speed.
Apropå fart – förändringstakten i den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen ökar exponentiellt. Saker och ting är på god väg att gå i spinn: eternal, omnipresent speed. Det är denna med mänskliga mått extrema förändringstakt som bryter ner gamla system, strukturer och institutioner, precis som den tidigare industrialismen gjorde och som de italienska futuristerna hyllade, ty de insåg att det inte fanns någon återvändo. Och det är vad vi också behöver inse, utan att låta oss skrämmas ihjäl av robothot, klimathot, finanshot, av hot, hot, hot.
Hur gör vi det? Vad var det i det moderna som var så romantiskt inspirerande, som förmådde mobilisera hela folk, decennium efter decennium, till att bryta upp, bryta ner och åstadkomma något fantastiskt? Ty det var fantastiskt. Den moderna, nu hypermoderna världen är fantastisk.
Det var så tankarna började snurra, när Oscar och jag en vacker vårdag, på ett fik i övre änden av Drottninggatan, började spåna kring vad som saknas, vad vi tycker behövs i det egendomliga samhällsläge vi nu befinner oss i. Vi ville komma förbi utopin med dess blinda framstegstro och dystopin med dess uppgivna undergångsvision. Det moderna har konstruerat det samhälle vi nu oundkomligen lever i. Det har också medfört massiv destruktion. Utopin, konstruktionen, och dystopin, destruktionen, har följt oss genom hela moderniteten. Men är de hela sanningen om det moderna? Tänk om den mest fundamentala andan, eller anden, i det moderna är något ännu djupare, något som en fixering vid utopi/dystopi-dualiteten lätt skymmer sikten för? En anda, ande, som inspirerar och manifesterar det egentlig mening fantastiska. Begrunda följande citat från en av den svenska moderna konstens främsta tidiga utövare, Gösta Adrian-Nilsson, GAN:
För [den nya konstnären] existerar ej det förfallnas skönhet, det sentimentalas rikedom. Han älskar kraften och ljuset – den hastiga rörelsen i livet omkring sig. Han älskar aeroplanets flykt, när det höjer sig över jorden och genomskär solstrålarna – han älskar den sjungande automobilen, som blixtrar fram över den blanka asfalten, och de flygande osynliga orden från den trådlösa telegrafens stativ. Han älskar de väldiga broarnas skönhet, broar av stål och mänskligt geni, de hotfulla lyfta jättekranarna, som bära laster tunga som berg, de elektriska strålkastarna som plötsligt göra natten till bländande dag. Han älskar allt, vad hans egen tid frambragt av mänsklig andlig storhet – och han älskar icke blott med hjärtat utan även med hjärnan.
[ur artikeln Om ny konst i tidningen Arbetet, 1914]
Jag, som är gammal nog att ha personligen upplevt den konkreta kulmen av denna moderna inspiration, kan direkt känna vad han menar. Hastigheten, flykten, upphöjandet, ljuset, blixtrandet, kraften, skönheten, storheten. Det som nu, för en ytlig betraktare, bara verkar finnas kvar som industriruiner och museala gamla industrimiljöer. Så som man kan läsa i dikt- och fotosamlingen Svartön av Hans Granqvist och Peo Rask:
jag har aldrig sett Svartön, jag har aldrig sett en malmhamn [...] för mig är malmbana, gruva, järnmalm och Luossavaara ord som är utbytbara mot mängder av andra ord – dvs de bär i sig ingen särskild klang, ingen känsloladdning, inte mer än brunnsborrning, ladugård eller Finspång.
Jag tänker på mig och mina vuxna barn när jag läser detta. Det finns ord, nära besläktade med de ovannämnda, som för mig har en väldigt särskild klang: järnverk, Domnarvet, pappersbruk, Kvarnsveden, arbetarbostäder, masugn... I mitt minne är dessa, och många andra från ett svunnet svenskt tungt industrisamhälle, påtagliga sinneserfarenheter. För mina barn är det i bästa fall bilder i böcker eller "industriminnen", i stil med vissa delar av centrala Norrköping i dag. Blixtrandet, kraften då är borta, men världen det födde lever ändå vidare.
Jag vet bestämt att man arbetade med någonting här
Berget sjöng av aktivitet och av detta någonting
byggdes välstånd. Detta någonting är egentligen så obegripligt
att det likväl skulle kunna kallas ingenting
Det som för mig är någonting är för dem ingenting. Illustrerar det inte svårigheten med backspeglar? På något sätt måste de fås att betyda någonting, inte bara för mig, som i kraft av min egen forna upplevelse kan gripas av en egendomlig, kanske malplacerad, nostalgi. Den kan aldrig förmedlas. Och leder i sig ingenstans. Den är bara tomgång i någon sorts oinspirerande mollton. Men i det faktum att vi alla i Sverige idag lever i och med konsekvenserna – goda och onda – av det industrisamhälle, den modernitet, vi för inte så länge sedan var, i det gömmer sig något viktigt, något otroligt levande och kraftfullt, som jag har insett är av omistligt värde. Mister vi det blir allt svävande. Vi också. Tomma, i dålig mening. Det får inte bli som i dessa rader, också i Svartön:
Det återstår att se om detta var verkligt
Det har kanske bara ägt rum
En sådan kraftlös attityd till det förflutna, och därmed även till Framtiden inom en själv, tycks ha drabbat många yngre. Ja, mig med ibland. Ur detta hämtar dystopierna, undergångsvisionerna, zombieinvasionen, sin dödande inspiration. Men då skevar det, utan utopins livgivande motvikt återstår bara uppgivenhet, en fruktlös väntan. Men utopin är ju lika skev i sig själv. Så jag prövar att se dystopin och utopin som yin och yang. Då uppstår frågan: Vad är då tao?
Jag känner mig som en fången misshandlad vilde, snärjd i en stupid civilisations dräkt, som hindrar mina rörelser, skaver min hud, trycker mina för frihet danade axlar. Vanmäktigt sträcker jag min kropp och ande mot de vilda öarnas frihet, deras heta rus och dödliga faror, deras bländande gnistrande stjärnor och explosivt flammande solar.
Det är GAN igen, i sin dagbok, 1918. Om det förra citatet från honom var utopin, då är detta dystopin. Men vad är gemensamt? Friheten, ruset, farorna, blixtrandet. Där har vi det. Det som är bortom svart och vitt. Bortom gott och ont. Bortom ljus och mörker. Oordningen, potentialen. Det oformat extatiska och vällande i människan. Det som gör saker och ting – och därmed oss själva – fantastiska.
/Per
Låt oss på allvar skall bejaka det som väller i oss, det extatiska, modet.
Låt oss gå mot det som synes oss fantastiskt, det som i går var både atombomb och penicillin.
Kanhända är det helt rätt, men vilken bön skall vi bedja innan dess?
Vad ska vi bära med oss i hopp om att varken skapa en ny atombomb eller en ny klimatkris?
Posted by: David | 27 maj 2016 at 20:05