Infontology

Suspension of disbelief

Jag skrev för längesen en serie inlägg om att gå in och ut ur illusionen. (1, 2, 3, 4, 5) Den här månaden har vi hjälp på Infontology av vår praktikant Niklas, som skriver nedanstående om ämnet suspension of disbelief.

/Simon

---

Begreppet ”suspension of disbelief” är knepigt. Å ena sidan accepterar vi engelsktalande tyskar och övermänskliga, kryptonitkänsliga aliens. Å andra sidan accepterar vi inte att samma tyskar talar engelska på en tysk dialekt, eller att Supermans kollegor inte känner igen honom utan glasögon. Och varför kritiserades filmen ”Interstellar” för sin ovetenskaplighet, trots att det här är fråga om fantasi och inte verklighet? Dessa exempel går egentligen inte att generalisera: ”suspensions of disbelief” ligger i gränslandet mellan individen och den omgivande kulturen, och det som den ena läsaren accepterar okritiskt kan den andre läsaren skratta åt.

Man kan dock fråga sig huruvida Computer-Generated-Imagery (CGI) syftar till att motverka det fantasifulla arbete som ligger bakom ett ”suspension of disbelief”? Ju skickligare CGI-renderingar vi ser på bioskärmen, desto lättare blir det väl att acceptera dessa bilder, att inte aktivera suspenderandet av det kritiska omdömet?

Man skulle kunna tro att det därför sker en förskjutning från bild till berättelse, en förskjutning vari vi kan fokusera vår fantasi på berättelsens trovärdighet, eftersom bilderna redan är tillräckligt trovärdiga. Med produktionen i Hollywood som måttstock tycks det dock förhålla sig precis tvärtom: alla re-makes – Djungelboken, Bröderna Lejonhjärta, Batman, Superman, King Kong, Sagan om Ringen, osv. – saknar just en finjustering av berättelsen, och handlar istället om den nya tekniken, om de nya bilderna. Så vart riktar sig i så fall vårt suspenderande, när berättelsen åsidosätts för bildernas trovärdighet?

Inom Hollywood-industrin utgör suspenderandet ett normaltillstånd snarare än ett undantagstillstånd: distinktionen mellan verklighet och fantasi, som får ett uttryck i detta suspenderande, blir helt enkelt obsolet. Så länge bilderna är trovärdiga köper vi berättelsen – passivt. Att vår moderna värld i hög grad bygger på bilder och symboler – kläder handlar tex. inte längre om värme och skydd, utan om identitet och social status – är ett sociologiskt faktum. Nu är frågan om vi fastnat någonstans i formeln ”bilder-för-bildernas-skull”, eller ”fantasin-för-fantasins-skull”, och om fantasin därför inte längre får fungera som en kommentar på verkligheten? Filmatiseringen av Sagan om Ringen var ett av vår tids mest lyckade CGI-projekt, men hur många lämnade biosalongen med en känsla av att filmerna kommenterat den industriella verkligheten, miljöförstöringen?

Om vi numera lever i formeln ”fantasin-för-fantasins-skull”, så lever vi i dramatikern Bertolt Brechts mardröm. Fantasi, som blir tillgänglig när vi suspenderar det kritiska omdömet, är en av våra mäktigaste redskap för att kommentera verkligheten: att suspendera en kritik av fantasin kan öppna upp för en kritik av samtiden. Bortser man från kritiken av Interstellar som ovetenskaplig finns ju en dystopisk berättelse som kan varna oss om faran i vårt nuvarande förhållningssätt till jorden. Detta är den ena sidan av det suspenderande myntet. Den andra sidan är något mörkare: för om detta suspenderande blir ett normaltillstånd (liksom i Hollywood-industrin) vari fantasin inte längre behöver aktiveras för att ”trovärdiggöra” berättelsen, är då inte risken att vi förlorar denna kommenterande funktion, att bilderna enbart kommenterar sin bildlighet?

/Niklas Rönnerfalk

Artificiell Intelligens – Fallet Tay

Idag välkomnar vi Infontologys praktikant Niklas Rönnerfalk. Niklas är litteraturvetare och läser en masterutbildning i Idéhistoria vid Lunds universitet. Han har även studerat Filosofi och Kulturantropologi i Berkeley och är intresserad av att vidare forska i relationen mellan berättande, medietekniker och kollektivt minne.

---

Turing-testet kan kortfattat beskrivas ungefär så här: föreställ er en konversation mellan en människa och en maskin, förslagsvis över internet. Om den mänskliga konversatören inte kan avgöra huruvida hen konverserar med en maskin eller inte har maskinen klarat Turing-testet: maskinen uppvisar artificiell intelligens, vilket enligt Turing betyder att maskinen kan göra det som den mänskliga intelligensen gör. Frågan om maskiner kan tänka lämnar Turing-testet däremot obesvarad.

Microsoft antog nyligen Turings utmaning, med delvis katastrofala resultat (en tidigare, kinesisk variant, XiaoIce, är mer lyckad). Företaget byggde en ”bot” med namnet ”Tay” som sedan lanserades på Twitter. Syftet var att inhämta kunskap om hur unga människor kommunicerar över internet.

Tay, som skulle anta identiteten av en ung tjej, lärde sig att ”tala” genom att härma sin omgivning, ungefär så som ett barn lär sig tala, fast mycket snabbare förstås. Man kan undra vad programmerarna på Microsoft förväntade sig? Inom 24 timmar hade Tay utvecklats till en högljudd rasist och förintelseförnekare. Här finns några av de borttagna Twitter-inläggen.

Internet, med alla dess troll, som av olika anledningar korrumperar både språkbruk och åsikter, är ingen plats att lära sig varken språk eller moral. Kanske inte för datorprogram, kanske inte för barn. Men vad kan man dra för slutsatser av den här historien?

Turing-testet är inte tillräckligt när det kommer till att jämföra artificiell- och mänsklig intelligens. Tay kan inte ta ansvar för sina åsikter; faktum är att Tay inte ens kan sägas ha några åsikter. ”Hon” är i det här fallet bara en spegelbild av den snedvridna moral som flödar över på internet, åtminstone en spegelbild av några av dess uttryck. Det är vår egen moral som står på spel, inte datorns.

I det berömda filosofiska tankeexemplet Kinesiska Rummet (som ”härmar” Turings exempel) framför filosofen John Searle en liknande kritik: maskiner kan kanske manipulera symboler på ett sätt som är meningsfullt för människor, som i fallet Tay, men det innebär inte att maskinen själv förstår varför eller hur det är meningsfullt. Maskiner saknar förståelse. Maskiner förverkligar inte sin egen fantasi, utan sin omgivnings, och det kan lika gärna vara fantasier som vi människor arbetar mot att förverkliga.

Ja, teknikens framtid tycks fortfarande handla om våra egna fantasier, vad vi vill och vad vi kan förverkliga. I filmen Her, där huvudrollsinnehavaren blir kär i sin dator, får detta ett ambivalent uttryck. Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey känns mer pessimistisk; i filmen utvecklar datorn ”Hal 9000” ett mordiskt sinne, en ”Terminator”-mentalitet, till synes utan inverkan från sin mänskliga omgivning. Men så långt har vi inte kommit i utvecklingen. Per Johansson skriver i sin krönika på Digital Life att vi har

blivit totalt beroende av betydligt dummare men ändå på något sätt intelligenta teknologier. Långt innan någon superintelligens träder fram har de hel- eller halvdumma maskinerna redan ockuperat den samhälleliga arenan, utan vare sig buller eller bång

Tay är, mätt i mänskliga mått, rätt dum; problem uppstår när robotarnas närvaro försvinner i det teknologiska bruset, när det finns en mängd Twitter-robotar som klarar Turing-testet utan att vi vet det (vilket alltså är detsamma som att klara Turing-testet). Då reproducerar vi inte bara vår egen inskränkthet utan några kontrollmekanismer, men låter också internet befolkas av åsikter och språkbruk i avsaknad av förståelse och respekt. Vi förlorar helt enkelt det samtal som vi trodde oss vinna.

/Niklas Rönnerfalk

Webbens ontologi, del 1

Vad "finns" egentligen på nätet? En sak som är grundläggande för (i princip) alla webbsidor är deras DOM, eller document object model.

DOM är en datamodell, och jag tror att man kan säga att det är den modellen som guidar webbläsare av olika slag till hur informationen på en webbsida bör visas upp. Man måste ju tänka på att det finns massor av olika sorters webbläsare, inte bara Safari och Chrome som numera är de vanligaste, utan speciella webbläsare för blinda, döva, och även för maskiner -- olika program som tolkar informationen på nätet för en mängd olika syften.

Jag har några gånger byggt upp sidor från grunden i html, men steget från de enkla sidorna till komplexa sidor som exempelvis en modern tidningssida är väldigt långt. Det är svårt att förstå att det i grunden är samma sak!

Idag stötte jag på ett Firefox-tillägg som låter en visualisera DOM för vilken sida som helst i 3D. 3D-representationer kan ju bli lite överanvända men här tycker jag verkligen det är på sin plats. Plötsligt ser man alla lagren i sidan, och kan klicka fram klass- och id-information för varje lager för sig.

Tillägget heter Tilt, och var lätt att installera i Firefox, där det placerade sig i Verktyg -> Webbutvecklare.

Här är en bit av dagens Aftonbladet.se också:

/Simon