De går inte att komma undan. De finns överallt nu. De styr och ställer och kontrollerar saker, på sätt de flesta av oss inte har en aning om. Det är lätt att tänka: det spelar ingen roll vad jag tycker eller gör. Men det är fel att tänka så. Det spelar all roll i världen. Du är väl en människa. Och ingenting betyder mer än vad vi människor tänker, tycker och gör. Inte i dag, när vi alla sägs befinna oss i antropocen, en ny geologisk tidsålder namngiven efter själva Människan. Det är klart att vi, du, jag, spelar roll då. Varför överlämnar vi då så mycket åt dem?
Datorerna.
Jag minns första gången jag hatade datorer. Det var hösten 1988. Jag hade bestämt mig för att studera hebreiska och grekiska. Nu skulle jag minsann lära mig att själv tolka vad sjutton det står i Bibeln egentligen, vår civilisations utan jämförelse inflytelserikaste skrift. Jag hade ingen tro men jag ville veta. Jag var ute efter meningen. Av någon för mig outgrundlig anledning hade man på teologiska institutionen i Lund fått för sig, att bibelstudier hade mycket att vinna på datoranvändning. Det hade man alldeles rätt i. Det var bara det, att på den tiden kändes det lika krångligt att lära sig prata med en dator, som att förstå grunderna i gammalhebreiska. Och det var bara den senare jag var intresserad av. ”Hjälpen” från datorerna bara störde. Min antipati satt i ett bra tag efter det.
Andra gången jag hatade datorer var inte långt därefter. Jag övertog en något åldrad maskin från en god vän. Min första egna dator. Skärmen visade gul text på svart botten. Det var allt. För att få den att göra någonting måste jag skriva in knöliga kommandon, lite som militära akronymer och med samma krav på att lyda order. Ett felaktigt tecken så hände ingenting. Error. Gör om. Kommandona fann jag i ett par ringpärmar. I dem förklarades operationssystemet MS-DOS. Inga fönster där inte. Inga mappar, ikoner eller andra visuella hjälpredor som vänligt och på respektfullt avstånd från maskineriet guidade en runt i det elektroniska innandömet.
Mitt hat mildrades dock långsamt. Det var trots allt en tillfredsställande känsla när jag, som ett väldrillat gruppbefäl, lyckades ge rätt kommando och precis det jag önskade faktiskt hände på skärmen. Jag gav inte upp den här gången. Meningen var för en stund sekundär; jag behövde få saker gjorda. Ganska snart fick jag en viss känsla för logiken bakom det hela. Det är ändå något visst med maskiner. När man lärt känna dem något och börjat kunna prata med dem på deras villkor och på deras vis – då är de absolut pålitliga. Det känns tryggt, i det lilla.
Hösten 1994 fann jag mig sedan plötsligt och oväntat förälskad i datorernas värld. Jag kom då för första gången i regelbunden kontakt med Internet i form av World Wide Web, uppfunnen 1989 av engelsmannen Tim Berners-Lee. Äldre än så är inte Webben, ej att förväxla med inter-nätet som går tillbaka till 1960-talet. Jag började återuppleva samma science fiction-artade ”sense of wonder” som när jag första gången, i januari 1981, läste Douglas R. Hofstadters Gödel, Escher, Bach, med den magiska undertiteln An eternal golden braid, a metaphorical fugue on minds and machines in the spirit of Lewis Carroll. När jag först läste den fann jag mig falla snabbt ner i kaninhålet. Någon del av mig har aldrig riktigt kommit upp igen. En viss sanslös förundran blev permanent. Och med Internet kändes det som om denna förundran, närmast en förtrollning, på något egendomligt vis hade kommit ut i världen. Hur gick det till? Vad betydde det? Det undrar jag än i dag och ända sedan dess har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med att fundera över just de frågorna.
Då, 1994-95, började jag inse att det var tur att jag så tidigt, långt innan jag fått någon konkret kontakt med datorerna själva, hade råkat tjusas av Hofstadters stora opus. På Theologicum i Lund 1988 hade jag haft annat i huvudet, men nu hade jag kommit över den initiala antipatin. Jag skaffade också vänligare maskiner med trevliga och enkla gränssnitt – det man faktiskt ser på skärmen. Inget mer MS-DOS-tragglande. Åratal senare skulle jag förstå att enkelheten har en sällan erkänd och kanske mycket allvarlig baksida, men nu närmast vill jag dröja vid själva undret.
Det skulle föra för långt att här försöka återge det enorma intryck Gödel, Escher, Bach gjorde på mig. Det var inte bara den intellektuella vidden av den kodvärld Hofstadter undersöker. Det var också bokens form. Sakliga redogörelser och fascinerande spekulationer interfolieras med en återkommande dialog mellan Akilles och Sköldpaddan och andra fabelfigurer. På något sätt lyckas Hofstadter skänka datorvärlden en genuint sagolik aura, en sagostämning som inte slätar över det komplexa och svårbegripliga, utan går rakt in i det och gör det förunderligt och gränslöst spännande. Det digitala och det maskinella blir något annat och mycket mer än vad det synes vara. Låt mig i brist på sammanfattning återge en passus, som fångar något av det hela:
"in reality there is no such thing as an uncoded message. There are only messages written in more familiar codes, and messages written in less familiar codes. If the meaning of a message is to be revealed, it must be pulled out of the code by some sort of mechanism, or isomorphism. It may be difficult to discover the method by which the decoding should be done; but once that method has been discovered, the message becomes transparent as water. When a code is familiar enough, it ceases appearing like a code; one forgets that there is a decoding mechanism. The message is identified with its meaning." (Hofstadter, 1979, s 267)
Här fångas essensen i den utmaning, den möjlighet vi står inför, nu när den algoritmiskt kodade, digitala delen av världen – ofta alldeles på egen hand – tar över fler och fler samhällsfunktioner och arbetsuppgifter. Det är något mycket djupare, viktigare och gåtfullare som händer, än att ”datorerna tar jobben” eller att någon påstådd ”artificiell superintelligens” ser dagens ljus. Vi behöver tillsammans avkoda något av gåtan vi lever mitt i. Till sist kommer vi då att upptäcka, att datorvärlden, den artificiella världen, maskinvärlden, inte är något annat än vi själva, att den är en väsentlig del av den gåta det är att vara människa. Om vi älskar datorerna älskar vi oss själva. Om vi hatar datorerna hatar vi oss själva. Om vi inte förstår datorerna förstår vi inte oss själva. Vi kommer aldrig att nå botten på den här gåtan, men den kan definitivt bli mycket tydligare, intressantare och mera spännande än de flesta verkar ha en aning om.
/Per
...tills den dag som datorn gör ett misstag och tänker:
– Jag hatar mig själv!
Posted by: Jonas Bohlin | 09 mars 2016 at 18:45
Jag förstår inte ditt resonemang. "Om vi älskar datorerna äskar vi oss själv"? Ja tycker de verkar precis tvärt om. Ju mer vi älskar datorerna ju mindre verkar vi älska naturen och vår livsmiljö och därmed också oss själva. Vi undergräver möjligheterna för fortsatt liv på planeten, men de flesta verkar vara upptagna framför skärmarna.
Posted by: Jon | 12 mars 2016 at 20:13