Vi är alla i flera avseenden, mer eller mindre och på olika sätt, inlemmade i diverse institutioner, organisationer, representationer. När vi möts i något offentligt sammanhang är vi därmed nästan alltid representanter. Och således är vi inte oss själva, eller inte helt oss själva, utan att vi ens märker det alla gånger. Av det följer att vi sällan eller aldrig rubbas tillräckligt för att där och då verkligen leva upp på ett djupare plan, om än aldrig så tillfälligt. Ändå är just sådana plötsligt vitala tillfälligheter kanske det värdefullaste som finns i livet utanför familjen och vännerna.
Det här är något som påverkar andan och atmosfären i det offentliga rummet. Tänk efter: Vilka former för möten finns numera i offentligheten, vare sig denna tilldrar sig på ett torg, i ett mötesrum, i en tevestudio, på en konferens? Det finns bara ett fåtal och de är hårt orkestrerade och koreograferade: Det finns seminarier, rundabordssamtal, paneldebatter, föredrag med frågestund. Sen finns det nästan inget mer. Seminarier har en strikt form och är som regel starkt målinriktade (urtypen är ett uppsatsseminarium vid någon universitetsinstitution). Rundabordssamtal är per definition exklusiva och som regel lika strikt målinriktade som seminarier. Paneldebatter (och andra debatter) förutsätter och alstrar konfrontation och kamp eller tävling. Föredrag är per definition enkelriktade och frågestunden centrerad kring föredragshållaren. Några ytterligare former kan finnas, t ex workshop, men inte heller de möjliggör några öppna oplanerade oförutsägbara obestämda möten mellan människorna.
Var och en som bevistat några konferenser vet att alla verkligt intressanta och väsentliga möten äger rum i pauserna, under lunchen och på puben på kvällen. Där uppstår och frodas konversationer, utan någon särskild plan, utan förutbestämd rim och reson. Och just därför kan de bli så värdefulla och omvandlande. Samma sak kan man säga om alla de spontana konversationer som äger rum runt köksbord, vid bardiskar, i gathörn. Konverserandet har i alla tider varit det mänskliga tanke- och känsloutbytets verkliga energi och livsluft. Men i vårt numera alltmer (över)reglerade samhälle verkar vi ha glömt hur man gör, annat än i den närmare vänkretsen vilken blivit allt mera privat och isolerad från "det som händer". I de offentliga rummen finns det knappt några konversationer alls. Men de borde finnas. Om de inte finns och odlas så står det illa till med oss. Allt utanför det privata och intima blir liksom tomt. Allt blir spel, uppträden, strategier, agendor. Kan vi ändra på det?
Den frågan ställde vi oss, konceptkonstnären Lars Noväng och jag, förra sommaren. Vi började undersöka vad som egentligen kännetecknar en genuin personlig konversation, den där sortens engagerande oförutsebart interessanta samtal som kan rubba ens cirklar och inspirera till, tja... vem vet? Vad som helst. En sorts kommunikationens frizon som borde falla sig naturlig och finnas överallt, men som det alltså faktiskt verkar råda svår brist på.
Spontana vardagliga konversationer var mönstret vi utgick från. Den kritiska punkten var huruvida detta kunde ges en form som fungerade ordnat, vid en viss tidpunkt, på en viss plats, utifrån en viss utlösande fråga, utan att den naturliga konversationens öppenhet, vindlingspotential och genuina överraskningseffekter gick förlorade. Kunde man i någon mån strukturera det ostrukturerbara?
Efter flera månaders stötande och blötande kom vi fram till att svaret borde vara JA. Resultatet blev det vi nu kallar Konversatoriet. (Läs gärna mer där innan du fortsätter i denna post.) Men skulle det verkligen fungera? Höll principerna, riktlinjerna vi kommit fram till i praktiken? Första prövningen skedde inom ramen för Framtidsveckan Sofielund i Malmö, i maj i år. Då arrangerade vi sju Konversatorier under den gemensamma rubriken Rätt att bruka staden. Varje Konversatorium initierades av en inbjuden Initiator, vars uppgift bara var att katalysera tankar och reaktioner men sedan träda tillbaka och vara en konversatör bland alla andra. Alla Konversatorier var helt öppet tillgängliga för vem som helst. Det var lärorikt. Relativt snabbt uppenbarade sig vissa nyckelpunkter: hur många deltagare som är idealiskt, hur man egentligen beter sig när ingen leder, vad som händer när det blir tyst och vad det betyder, hur viktigt det är att man inte är någon särskild.
Det där sista, att ha "hängt av sig andra attribut, såsom titel, föregiven expertis, meriter, självbelåtenhet och liknande", visade sig vara en avgörande faktor för den mycket speciella dynamik och stämning som födde den ibland förbluffande och oerhört inspirerande öppenhet som vissa Konversatorier ledde till. Nästa tillfälle till prövning av konceptet fick vi inom Region Skånes arrangemang Skåne Innovation Week 2015. Dessa Konversatorier ägde rum i mycket olikartade miljöer i Kristianstad (Urbana hembygdsgården), Lund (Lunds konsthall), Malmö (Johanneskyrkan) och Höör (Stiftsgården Åkersberg) -- inga ställen där man normalt stöter på "innovationssystemet", vilket var temat för dessa Konversatorier. Nu hade vi förstått att ritualisera den inledande identitetsförstörelsen (kom till nästa Konversatorium senare i sommar så får du själv uppleva hur) och det visade sig vara mycket stimulerande för själva konversationerna. Apropå vad jag skrev inledningsvis här så omöjliggjordes därmed representation. Var och en kunde bara vara sig själv, just där, just då. Under denna vecka fick också Konversatoriet sitt tredje ben, Fredrik Björk från Malmö högskola. Hans funderingar apropå det hela kan du ta del av här. Region Skåne Näringsliv närvarade (till att börja med incognito) under ett av Konversatorierna och skrev sedan: "Här lyfter samtalet högt över det entusiastiska säljsnacket".
Konversatorier i vår regi äger nästa gång rum i augusti inom projektet Dold Konst i Slottsparken i Malmö. Då ses vi kanske? Konceptet är för övrigt fritt att återanvända. Ju fler Konversatorier överallt desto bättre!
/Per
Recent Comments