« "Den solidariske pappersdeklaranten" | Main | Begäret och dess uttryck, del 7: Att välja partner »

10 juli 2015

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Det finns förstås andra som tänkt liknande tankar. En form jag varit med om på en konferens kallades Open Space Session. Det gick till så att vem som ville fick bestämma ett ämne den ville prata om, och skriva upp det på en lapp tillsammans med platsen där samtalet ska äga rum, och sätta upp lappen på en tavla tillsammans med andra lappar. Andra valde sedan, när sessionen inleddes, till vilket samtal de ville gå, och fick byta samtal när de ville. Samtalen kunde avbrytas när deltagarna ville, eller slås samman med andra. Här hittade jag lite mer info om ett liknande möte, med mer specificerade regler.

Jag har också medverkat i flera Open Space-sessioner. I bästa fall går de lite åt samma håll men jag kan nu säga att de i min erfarenhet aldrig har uppnått ett Konversatoriums intensitet vad gäller det personliga mötet kring intressanta frågor.
Du har helt rätt i att andra har tänkt liknande tankar. Jag ser det som ett symptom på att en viss sorts samtal fattas i det offentliga rummet, inte bara i Sverige.
Från min nuvarande horisont skulle jag vidare säga att det som gör ett Konversatorium unikt är att det helt saknar innehållslig agenda skild från deltagarnas just då uppträdande tankar och associationer. Jag har själv aldrig deltagit i något "konstruerat" samtalssammanhang där jag fått mig så många totalt oväntade och överraskande lärdomar till livs, en del konkreta och tydliga, andra högst subtila.
En viktig faktor, har vi insett, som jag inte nämnde ovan, är Initiatörernas attityd. Det är avgörande att de bokstavligen förkroppsligar ett Konversatoriums öppna icke-agenda vad gäller slutsatser och mål. Ett Konversatorium när det är som bäst fördjupar kunskaper och insikter om det initierande temat, men det finns ingen strävan efter samstämmighet eller något särskilt utfall i övrigt.
Vi har lagt upp riktlinjerna -- och den "ritual" som det hela på ett sätt blir -- så, att ett Konversatorium inte kan instrumentaliseras. Det kan bara tjäna det personliga mötet kring ett just där, just då gemensamt intresse. Detta kan få följdverkningar utanför Konversatoriet men dessa är inte syftet.

Håller med Per om att det finns paralleller till "Open Space". Modellen motiveras för övrigt på ett liknande sätt: "De mest spännande samtalen förs vid kafferastens". Samtidigt finns ofta representations-problematiken ofta kvar. En central punkt är också att Open Space-seminarier vanligen motiveras utifrån ett förväntat resultat - medan i konversatorie-sammanhang är själva konversationen i sig det centrala.

Kan tillägga att vad jag har saknat mest i de etablerade formerna för offentliga samtal är de andras röst. Det finns en tydlig outtalad etikett när det gäller vem eller vilka som "har rätten" att yttra sig i olika sammanhang – oftast s.k. experter med “professionell” kunskap, vilket alla är överens om är mer värd än annan dito. Professionaliseringen av samhället generellt har också gjort att det ofta råder akut brist på mångfald i sammanhang där annars “open space” kan vara konstruktiv.

Personligen har jag under många år haft förmånen att kunna ha långa och djupa konversationer med människor vars kunskap antingen är osynliggjord eller bara allmänt ringaktad i det offentliga samtalet, många av dem nyanlända immigranter eller långtidsarbetslösa. Erfarenheten av hur dessa samtal ofta har nått betydligt högre nivåer av både abstraktion, analys och insikt än vad jag stött på i de samtalsformer Per räknar upp, är för mig en stark drivkraften bakom initiativet till Konversatoriet.

The comments to this entry are closed.

  • "En läsvärd blogg om informationsanvändning och hur ny teknik förändrar vår verklighet och vår kultur." -- Urban Lindstedt, Internetworld nr 7, 2006

Böcker

Blog powered by Typepad
Member since 12/2003