Infontology

"Den solidariske pappersdeklaranten"

Kan och bör vi stoppa automatiseringen genom att utnyttja manuella metoder i högre grad? Jag är tveksam. Så här såg i alla fall en insändare ut i gårdagens DN.

Jag har läst en del andra liknande berättelser om folk som värnar om snabbköpskassörskor och liknande yrken som definitivt är i farozonen för automatiseringen.

Just en byråkratisk kärnaktivitet som deklarationen tror jag är utom räddning. Själva pappret tillför inte mycket till processen längre. Det finns knappt möjlighet att skriva extraupplysningar ens, och inläsningen av blanketterna görs väl helt automatiskt.

Men jag kommer ändå att tänka på den utmärkta boken Tid är makt, tid är pengar, av Anders Johansen. Johansen skriver så här (s. 16), och citerar Albert Camus Pesten:

Fullt verkligt blir nuet endast i det ändamålslösa, noterar en av Camus' romanfigurer i sin dagbok. "Fråga: hur skall man bära sig åt för att inte förslösa sin tid? Svar: utnyttja varje minut av den. Hur gör man detta? Man tillbringar dagarna på en obekväm stol i en tandläkares väntrum, söndagseftermiddagarana på sin balkong, man lyssnar till föredrag på ett språk som man inte förstår, väljer de längsta och tillika de minst bekväma omvägarna vid en järnvägsresa, och naturligtvis blir man stående hela tiden; man ställer sig i kö vid teatrarnas biljettluckor utan att köpa någon biljett, osv., osv...."

Våra liv är en balansgång mellan det upplevt meningslösa och det verkligt meningslösa... :-)

/Simon

Begäret och dess uttryck, del 6: Flickorna i labbet

Tim Hunt, nobelpristagare i medicin 2001, fick stora rubriker i dagarna när han fällde en vad han själv kallade lättsam, ironisk kommentar som gick ut på att flickor ska hålla sig ute ur labben, för att de distraherar männen.

Han kritiserades massivt och omedelbart, bad om ursäkt, men valde också att stå fast vid en del av kommentarerna. Så här sa han då:

I did mean the part about having trouble with girls.

I have fallen in love with people in the lab and people in the lab have fallen in love with me and it's very disruptive to the science because it's terribly important that in a lab people are on a level playing field.

I found that these emotional entanglements made life very difficult.

I'm really, really sorry I caused any offence, that's awful. I certainly didn't mean that. I just meant to be honest, actually.

Han avgick från sin post som hedersprofessor vid University College London.

Om man i stället för att kritisera ska försöka förstå vad Hunt sa, hamnar man i en helt avskyvärd position då? Jag tror inte det. Men kanske i en omänsklig?

Jag tror att det är väldigt krävande av alla inblandade att bedriva vetenskap så som Hunt har gjort under sin karriär. Mycket svettigt labb-arbete, och massor av försök att visa att den vetenskap man dittills hade trott på inte var sann. Sanningen som drivkraft för vetenskapen ställer enormt höga krav på vetenskapspersonerna.

Men utan att ställa dessa höga krav är det svårt att komma framåt.

Man kan se vetenskapen som en maskin som strävar efter att visa sanningen, och på vägen till sanningen skyr den inga medel, och bryr sig inte om vem det är som hjälper den framåt.

Det här låter som en väldigt hård syn, men det är den förhärskande vetenskapssynen idag (och hela det moderna projektet med naturvetenskap bygger nog på att man kan se det på det här sättet).

Vetenskapen har ingen speciell plats för människor. Vetenskapen behöver neutrala hantlangare. Men människorna har inte alla de där egenskaperna som behövs. På universiteten försöker man anpassa processerna efter människorna, och ser till att det funkar att ta pauser för att äta och sova.

Och visst tar man hänsyn till att folk blir kära i varann också, i vissa fall. Men ser man vetenskapen som det här väldigt strikta, det högsta goda i strävan efter sanningen, då tror jag att jag kan förstå vad Hunt menade. Och det har ingenting med sexism, könsdiskriminering eller status att göra. Egentligen tror jag snarare det är uttryck för en människosyn som marginaliserar alla de här mänskliga känslorna och behoven. Kanske inte mer sympatiskt det, men mycket mindre kontroversiellt!

Tidigare inlägg om begär och uttryck: 1, 2, 3, 4, 5.

/Simon