Infontology

Automatiseringens råa retorik

Harvard business review, knappast något soft humanist-tillhåll, utan snarare en extremt väletablerad utåtriktad ekonomisk tidning med företagsledare som målgrupp, skriver om konsekvenserna av automatiseringen.

"Vad händer med samhället när robotar ersätter människor?" är den sortens artiklar jag har hållit utkik efter nu i svallvågorna efter Osborne och Freys lustiga men intressanta och extremt spridda artiklar om att 47 % av de amerikanska jobben nu är i fara för att ersättas av datorer.*

Det är en kort och koncis inblick i ekonomiska modeller av framsteg, och den jämför klassiska faktorer som transporters hastighet, och hur den har ökat med 2 % per år under de senaste hundra åren, med den digitala världens snabba framsteg. De tekniker som följt Moores lag, som halvledarteknik, har i jämförelse ökat prestanda med 40 % om året de senaste 50 åren.

Sammanfattningen av resonemanget (vi är nu bara på tredje stycket!) är nästan övertydlig:

Denna framstegstakt är inbyggd i skapandet av intelligenta maskiner, från robotar till bilar till drönare, som snart kommer att dominera den globala ekonomin -- och i den processen driva ner värdet av mänskligt arbete med häpnadsväckande hastighet.

Men slutsatsen fick mig ändå att hicka till: "Detta är anledningen till att vi snart kommer att få se horder av medborgare med noll ekonomiskt värde."

Tre saknade ekonomiska modeller

Ekonomisk teori är ett konstigt ormbo, som oftast när man dyker ner i det visar sig bestå bara av två beståndsdelar: utbud och efterfrågan. Dessvärre verkar dessa två vara svåra att förutsäga, och resultatet blir bara att "det blev som det blev".

Ett exempel på detta tycker jag är valutakurser. En stärkt krona mot exempelvis US dollar ses som positivt eftersom vi då kan handla billigare utomlands. Samtidigt leder det till att exportindustrin får svårare att sälja eftersom svenska produkter blir dyrare utomlands. Men ingen verkar hittills ha räknat på nettoeffekterna och tagit ställning för en stärkt eller försvagad krona. Det blev som det blev.

Nu ska jag helt kort skissa tre ekonomiska situationer som jag tror kunde belysas av en mer elaborerad ekonomisk teori. Mitt problem är att jag inte vet vilka faktorer som ska sättas in i de olika fallen.

Vetenskapligt sett blir jag mer som en siare som ser samband där det kanske inte finns några. Men i historiens ljus kanske det ändå finns hopp för såna som mig.

(Ja, jag tror nog att det är tre olika förklaringsmodeller som passar de tre exemplen.)

1. Låga priser i den lokala ekonomin

Jag tror att en lokal gemenskap kan sänka priserna (mer eller mindre planerat) när man handlar med varandra. Det kan uppstå lokala ekonomier exempelvis i en by, så att vissa varor är billigare där än utanför, eftersom man säljer till andra som tillhör den lokala ekonomin, och som i gengäld kan sänka sina priser när de handlar med den första säljaren.

Och då pratar jag inte om att om man handlar på en gårdsbutik så behöver man inte betala frakten.

En sån här lokal ekonomi tror jag finns runt s.k. invandrarbutiker, som drivs av invandrare, men där främst andra invandrare handlar. Ibland är priserna i de här butikerna "skumt låga", och jag brukar fundera på hur det kan vara så.

Intervju i Karolinska magasin

En rätt kul och lite lynnig intervju med mig om datorn som doktor. Den fick undertiteln "Tillit och brustna hjärtan" vilket ska tolkas rätt bokstavligt...

Om sjukvård, automatisering, säkerhet och framtida yrkesroller.

/Simon

infontology, framtid, hälsovård, ersättning av människor

Några tankar kring crowdfunding

Idén till min och Eric Schüldts nya poddradioserie Myter & Mysterier har grott länge, vad jag minns ända sedan vi höll på och spelade in Människan och maskinen. Redan förra våren chansade vi på att söka stipendiemedel från Svenska kyrkans kulturfond men konceptet och innehållet var kanske lite för äventyrligt. Vi är säkra på att det inte passar in i Sveriges Radios sedvanliga ramar heller. Så vad göra? Vi visste ju att det finns en rad olika crowdfundingsajter, så tanken på att testa den möjligheten har funnits ett tag. När så Kickstarter "öppnade" även i Sverige gjorde vi slag i saken. Att vi valde just Kickstarter hade med synlighet och varumärket att göra. Vi kände att kampanjen skulle kunna bli effektiv och lättspridd helt enkelt. Sådant är inte oväsentligt när man agerar på egen hand i en marknadsekonomi.

Men sådana överväganden väger lätt jämfört med det viktigaste: Hela pängen med crowdfunding är ju direktkontakt med hugade och intresserade lyssnare, människor som gillar det vi gjort tidigare och som är villiga att satsa en slant bara för det. Ingen av oss hade genomfört någon sådan här kampanj tidigare, även om vi har vänner som gjort det. Vi visste egentligen inte så mycket om "hur man gör". Så vi var oss själva helt enkelt. Att filmaren och regissören Henrik Hellström erbjöd sig att hjälpa till med vår lilla presentationsfilm hjälpte till att hitta tonen och inspirerade oss ytterligare. Och gensvaret blev, både i form av glada tillrop och ekonomiskt, över förväntan. Till det bidrog säkert delvis att kampanjen uppmärksammades av både Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Och i efterhand blev satsningen dessutom föremål för en krönika i nyhetsmagasinet Fokus. I ett sådant här läge är i princip all publicitet bra publicitet och vi är glada för uppmärksamheten. Men vi blev också lite fundersamma, eftersom saken vinklades på lite speciella sätt vilka kan förtjäna några reflektioner.

I Sydsvenskan fick Andreas Ekströms krönika om det hela rubriken "Nu går även den bäste med mössan i hand". Eric är ju en utomordentligt skicklig radiojournalist med gott renommé och med många (andra) eminenta program bakom sig. Ekström störde sig på att Eric måste "söka mecenater för att kunna jobba professionellt." "Jag blir galen!" tillade han och menade att det här var ett tecken på kulturens "avprofessionalisering". Det där låter märkligt för mig. Är Eric och jag mindre professionella för att vårt nya projekt nu finansieras direkt av lyssnare? Är det mera professionellt att vara anställd av SR (som Eric inte är) eller av ett universitet (som jag nte är)? Både Eric och jag är frilansare sedan länge. På vilket sätt gör det oss mindre professionella? Vad betyder "professionalitet"? Det kan väl inte betyda något annat än att man är kompetent och får betalt för det man gör i kraft av sin kompetens. Vem som betalar är, som jag ser det, irrelevant i relation till professionalitetsbegreppet. Det finns f ö också en anledning till att jag lämnade universitetet och att Eric inte är fast anställd vid SR och det har med skaparfrihet att göra.

Men är man fri när man har "mecenater"? Elsa Westerstads krönika i Fokus fick rubriken "Den giriga mecenaten". Hon köper inte Ekströms vinkling men tycks i sin tur reta sig på att de mest generösa av våra donatorer kommer att bli omnämnda och berättas om kort i våra program. "Egennytta tycks vara mecenatsamhällets nya dygd" skriver hon och implicerar att givarna i fråga bara handlat av egennyttiga skäl. Det känns som en ogrundad och mot dem närmast oförskämd antydan. Men oavsett det så är det enda viktiga just här själva saken. Vad vi kommer att säga i serien bestäms till 100 % av oss själva. Det är för det våra lyssnare har stöttat oss; vi tar helt och hållet för givet att det är vår självständighet och egensinnighet de gillar. Sålunda: Ja, man är fri när man har sådana mecenater. (För övrigt tror jag att majoriteten av stödjare känner sig främmande för att bli kallade "mecenater".) Detta är, som jag ser det, själva tjusningen med crowdfunding. De som stöttar ett projekt den vägen gör det för att de av någon anledning (dunkel eller uppenbar, det spelar ingen roll) tror på dem som ligger bakom. Som en av våra stödjare skrev i ett mail, parafraserat: Jämfört med de 2000 kr om året jag betalar till SVT/SR är en summa till er en säker kvalitetsinvestering.

En mera allmän synpunkt när det gäller finansiering av så kallat kulturell verksamhet är följande. Kultur av lite mer krävande och kompetent slag har praktiskt taget alltid betalats av någon annan än de professionella kulturmakarna själva. Var det inte någon adelsman eller kung, eller storbönder eller köpmän, så var det staten, eller kommunen, eller landstinget, eller EU. Sådana är villkoren helt enkelt. Är det någon som på allvar tror att statlig eller annan offentlig finansiering sker utan förbehåll, om än aldrig så underförstådda? Då har denne fel; det vet jag. Och i det här avseendet är kombinationen av öppenhet och frihet en viktig styrka hos crowdfunding. Att några stödjare får lite extra omnämnanden och annat ändrar inte på det. Och den som någon gång sökt offentliga medel för något projekt vet, att mecenaten då bokstavligen kräver att bli omnämnd om pengar ges. Det är skillnad.

Till sist kan det vara värt att notera att -- utöver en del av det som helt kort skrevs i DN -- har ingen journalist sagt något om själva innehållet i serien. Och trots allt är det ju själva mysterierna som är det enda verkligt intressanta i alltihop. Eller hur?

/Per