[detta inlägg tillägnas Ulf Åsén]
I den lilla videopresentationen av min och Eric Schüldts nya planerade radioserie, Myter & Mysterier, säger jag: ”Inget är vad det synes vara.” Det kan man säga är mottot för hela idén bakom projektet. Samma påstående skulle man på goda grunder kunna göra angående idéernas verkliga historia, till skillnad från den man får sig till livs i skolan och på universitetens grundkurser.
Nedanstående kompakta och referensrika text – en introduktion till ett tänkt forskningsprojekt (slutet av 90-talet) som inte blev finansierat – visar koncist att "bortglömda" men likväl betydelsefulla tänkare, med djup förankring i esoteriska och ockulta traditioner, har haft stor påverkan och även, som om inte det var nog, kan återfå sin aktualitet på slingrande och oförutsägbara vägar. Det framgår också hur sammanvävda djupare tankeformer verkligen är genom historien. I det här finns med andra ord en både historisk och filosofisk/teoretisk poäng, vilken inte utreds närmare nedan, men som den eftertänksamma läsaren nog kan ana sig till. Jag räknar mig dessutom själv till denna i stor utsträckning fördolda europeiska tankefåra, något som framgår för den som läser min avhandling i humanekologi. (Den som hör av sig till mig kan få ett tryckt exemplar för portokostnaden.)
Det blir många namn här vilka jag inte berättar så mycket om. Jag föreslår att du kollar länkarna till mera information om de du inte är bekant med, vilket kan vara givande i sig (det är flera intressanta texter bland länkarna kan jag nämna).
Sverker Sörlin (1992: 442ff) har helt riktigt konstaterat, att nutida så kallat holistiska tänkesätt är förankrade "i en lång tradition av västerländskt tänkande, som handlar om att förstå alltings sammanhang", buren framför allt av "Platons många arvtagare i den mystiska traditionen". Grundtanken i denna tradition är "att det finns ett samlat vetande om alltings sammanhang". Bland företrädarna för denna tankeriktning nämns Ramon Llull, Nicolaus Cusanus, Giordano Bruno, Johann Comenius och Emanuel Swedenborg. Ej omnämnd av Sörlin, men i själva verket en av de allra inflytelserikaste tänkarna av denna typ är Jacob Böhme (1575-1624; Weeks 1991, 1993). Ett tidigt syntesförsök mellan denna mystiska – och även alkemiska och kabbalistiska (Goodman-Thau et al 1994) – tradition och den nyare mekanistiska naturfilosofin gjordes av Isaac Newton (1643-1727; Dobbs 1975, 1991; Popp 1935), delvis under inflytande av Henry More (1614-1687) som även han, kritiskt, studerade Böhme (Hutton 1990, Fouke 1997).
Senast denna tankeriktning mera fullödigt kom till uttryck före vår tid, var i den anti-reduktionistiska och anti-mekanistiska Naturphilosophie, vilken under 1700-talet och förra hälften av 1800-talet var så betydelsefull i den tyskspråkiga kulturkretsen. Denna tanketyp har på diverse krokvägar haft ett relativt starkt inflytande på två nutida vetenskapliga fält, vilka har blivit allt mer centrala inom nutida holistisk teoribildning, nämligen teorier om "självorganiserande" system (jfr t ex Goodwin 1991 och 1995) respektive ekologiskt och evolutionärt orienterad semiotik (t ex Hoffmeyer 1996). En representant för teorier om självorganisation i komplexa system är Bernd-Olaf Küppers (1990), som också har intresserat sig för deras filosofihistoriska kontext. Han skriver (1992: 11-12):
”Den begreppsmässiga omvandling som för närvarande avtecknar sig i naturvetenskaperna [teorier om komplexa system] har också återupplivat den naturfilosofiska diskussionen. I diskussionens centrum står härvid problemet med naturens enhet, i synnerhet problemet med en möjlig enhet mellan den levande och den icke-levande naturen. […] Med denna fråga uttalas emellertid ännu ett mångfasetterat problem. Från ontologiskt synpunkt leder frågeställningen å ena sidan till ande/materia-problemet och å andra sidan till problemet med människans ekologiska invävdhet i naturen. Från epistemologisk synpunkt däremot framkastas, med begreppet enhet mellan människa och natur, den grundläggande frågan om i vilken utsträckning våra föreställningar om yttervärlden överensstämmer med yttervärlden själv. Den sålunda öppnade frågan om naturens enhet har också spelat en framträdande roll i Schellings naturfilosofiska skrifter.” [min översättning]
Küppers visar också översiktligt på en viss begreppslig kontinuitet från Schelling till dagens komplexitetsteorier, som det skulle vara värdefullt att nysta vidare i. Friedrich von Schelling (1775-1854) är den namnkunnigaste representanten för just Naturphilosophie. Mindre känt är att Schelling – och därmed hela denna naturuppfattning – var starkt påverkad av den katolske teosofen, naturvetaren och ingenjören Franz von Baader (1765-1841; Faivre 1979, 1994; Magee 2001), vilken i sin tur strävade efter att förena Jacob Böhmes teosofi (jfr Versluis 1994) med Newtons fysik i en sorts "totalfysik" (Benz 1979, Faivre 1994). Viktiga idéhistoriska rötter till den nu aktuella diskussionen om komplexa system kan alltså spåras till Böhme.
Vad gäller semiotiken, i synnerhet dess ekologiska och evolutionära tillämpning, så är en av dess viktigaste föregångare Charles Sanders Peirce (1839-1914; Colapietro & Olshewsky 1996). Också han stod med ena benet i den naturfilosofiska traditionen från Böhme och Schelling, även om han emellanåt "taktiskt" dolde detta för mekanistiskt sinnade kolleger (Brent 1993: 209 m fl st). Peirces idéer är vidare mycket snarlika Gustav Theodor Fechners (1801-1887; Heidelberger 1993), vilka kan sägas utgöra en rationaliserande länk mellan Naturphilosophie och senare idéer om självorganiserande komplexa system. Fechner och den naturfilosofiska traditionen var vidare av stor betydelse för Jakob von Uexküll (1864-1944; Harrington 1996, Langthaler 1992), vars idéer ju länge har diskuterats inom semiotiken och även inom delar av kognitionsforskningen (Emmeche 1990).
De ovannämnda äldre tänkarna, i synnerhet Böhme (jfr hans Signatura Rerum, 1622) kan sägas ha utvecklat en dynamisk, protomodern semiotik. Deras övergripande övertygelse var att ”Gud” (i betydelsen det outsägbara upphovet till allt), människan och världen oupplösligt "går in i" varandra, utan att förlora sin respektive identitet och ställning. Därför kan man i moderna termer beteckna synsättet som relationellt och kontextuellt. Dock skiljer det sig från den rent immanenta (materialistiska) relationismen och konextualismen, genom att erkänna och ta hänsyn till en icke reducerbar transcendent dimension i tillvaron, en dimension som utgör själva verklighetsbasen för varje annan identitet. Det nämnda "in i vartannat"-gåendet sker via tingens, varelsernas och tankarnas ömsesidigt symboliserande (=sammanlänkande) teckenkaraktär, fastän termen "tecken" inte är helt adekvat, då den här måste uppfattas konkret och inte abstrakt; den är m a o sensuell. "Tecknen" i fråga existerar i egen rätt, men kallas "tecken" (lat. signatura, grek. semeia) därför att de alla i sin levande existens ömsesidigt återspeglar varandra, i sina kontinuerliga och mångfaldiga faktiska mellanhavanden.
Det som gör hela den här traditionen speciell – och skild från vanliga kristna tankefåror vilka trots ”inkarnationen” tenderar till dualism – är alltså dess starka framhävande av det fysiska, i ordets kroppsliga, fysiologiska mening (Böhme, Oetinger, Baader), men utan att en djupare, i förhållande till individen transcendent dimension av tillvaron tonas ner. Oetinger, till exempel, hävdade med emfas, att "allt är fysiskt", varvid "fysiskt" måste fattas i en annan mening än hos de mekanistiska naturfilosoferna med Descartes i spetsen, vilka ju såg "naturen" som livlös och abstrakt kvantifierbar, utifrån premisser som starkt kritiserades i Naturphilosophie och i princip redan av Newton. (Hans gravitationsteori betecknades av de franska mekanisterna som otillåtet "ockult".) Peirces pragmatism och "semeiotics", som han kallade den, är likaså fysiskt orienterade, samtidigt som hans fundamentala inställning var grundad i en uppfattning om en ”gudomlig” dimension (Potter 1996).
Enligt min syn är det detta särdrag som gör att även de äldre av dessa tänkare är i icke ringa utsträckning relevanta än idag (jfr Nicolescu 1991) och som även förbinder dem med vissa av den senaste tidens förespråkare för en kontextuell, holistisk natursyn (förutom de redan nämnda Küppers och Goodwin kan man här tänka på Cohen & Stewart 1995, Stewart & Cohen 1997, Kauffman 1993 och 1996). Det är knappast en slump att Stuart Kauffman kallar en popularisering av sin forskning At Home In the Universe, eller att Jack Cohen och Ian Stewart (den förre biolog, den senare matematiker) skriver att "God is a contextual Theory of Everything" (1995: 364), i polemik mot det reduktionistiska synsätt som exempelvis Stephen Hawking (1988) företräder. Ett sådant ställningstagande har en djup resonans med besläktade perspektiv ända tillbaka till Böhme och ännu längre.
Det ”nya” är inte alltid, på en djupare nivå, särskilt nytt.
REFERENSER
BENZ, E. 1979. Die Naturtheologie Friedrich Christoph Oetingers; i Epochen der Naturmystik: Hermetische Tradition im wissenschaftlichen Fortschritt (A. FAIVRE & R.C. ZIMMERMAN, red.): 256-77. Berlin: Erik Schmidt Verlag.
BRENT, J. 1993. Charles Sanders Peirce: A life. Bloomington & Indianapolis: Indiana University Press.
COHEN, J. & I. STEWART. 1995. The collapse of chaos: Discovering simplicity in a complex world. London: Penguin.
COLAPIETRO, V.M. & T.M. OLSHEWSKY, red. 1996. Peirce's doctrine of signs: Theory, applications, and connections. Berlin & New York: Mouton de Gruyter.
DOBBS, B.J.T. 1975. The foundations of Newton's alchemy or "The hunting of the greene lyon". Cambridge: Cambridge University Press.
– 1991. The Janus faces of genius: The role of alchemy in Newton's thought. Cambridge: Cambridge University Press.
EMMECHE, C. 1990. Kognition og omverden - om Jakob von Uexküll og hans bidrag til kognitionsforskningen. Almen Semiotik, 2: 52-67.
FAIVRE, A. 1979. Franz von Baader et les philosophes de la nature; i Epochen der Naturmystik: Hermetische Tradition im wissenschaftlichen Fortschritt (A. FAIVRE & R.C. ZIMMERMAN, red.): 381-425. Berlin: Erik Schmidt Verlag.
– 1994. Access to Western esotericism. Albany: State University of New York Press.
FOUKE, D. 1997. The enthusiastical concerns of Dr. Henry More. Leiden: E.J. Brill.
GOODMAN-THAU, E., G. MATTENKLOTT & C. SCHULTE, red. 1994. Kabbala und Romantik. Tübingen: Max Niemeyer Verlag.
GOODWIN, B. 1991. A science of qualities; i Quantum implications: Essays in honour of David Bohm (B.J. HILEY & F.D. PEAT, red.): 328-37. London & New York: Routledge.
– 1995. How the leopard changed its spots: The evolution of complexity. London: Phoenix.
HARRINGTON, A. 1996. Reenchanted science: Holism in German culture from Wilhelm II to Hitler. Princeton: Princeton University Press.
HAWKING, S. 1988. A brief history of time. London: Bantam.
HEIDELBERGER, M. 1993. Die innere Seite der Natur: Gustav Theodor Fechners wissenschaftlich-philosophische Weltauffassung. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann.
HOFFMEYER, J. 1996. Signs of meaning in the universe. Bloomington & Indianapolis: Indiana University Press.
HUTTON, S., red. 1990. Henry More (1614-1687) tercentenary studies. Dordrecht: Kluwer Academic Publishers.
KAUFFMAN, S. 1993. The origins of order: Self-organization and selection in evolution. New York: Oxford University Press.
– 1996. At home in the universe: The search for the laws of complexity. London: Penguin.
KÜPPERS, B.-O. 1990. Information and the origin of life. Cambridge, MA: MIT Press.
– 1992. Natur als Organismus: Schellings frühe Naturphilosophie und ihre Bedeutung für die moderne Biologie. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann.
LANGTHALER, R. 1992. Organsismus und Umwelt: Die biologische Umweltlehre im Spiegel traditioneller Naturphilosophie. Hildesheim: Georg Olms Verlag.
MAGEE, G.A. 2001. Hegel and the hermetic tradition. Ithaca & London: Cornell University Press.
NICOLESCU, B. 1991. Science, meaning & evolution: The cosmology of Jacob Boehme. New York: Parabola Books.
POPP, K.R. 1935. Jakob Böhme und Isaac Newton. Studien und Bibliographien zur Gegenwartsphilosophie, 12. Leipzig.
POTTER, V.G. Peirce's philosophical perspectives. New York: Fordham University Press.
SÖRLIN, S., red. 1992. Humanekologi: Naturens resurser och människans försörjning. Stockholm: Carlssons.
VERSLUIS, A. 1994. Theosophia: Hidden dimensions of Christianity. New York: Lindisfarne Press.
WALSH, D. 1983. The mysticism of innerworldly fulfillment: A study of Jacob Boehme. Gainesville: University Presses of Florida.
WEEKS, A. 1991. Boehme: An intellectual biography of the seventeenth century philosopher and mystic. Albany: State University of New York Press.
– 1993. German Mysticism from Hildegard of Bingen to Ludwig Wittgenstein: A Literary and Intellectual History. Albany: State University of New York Press.
/Per
Recent Comments