Ens referensram är den idé-låda som man tänker inom. Lådan är det som ger mening till tanken. Det går inte att tänka utan låda, men man kan byta mellan dem, vilket Per formulerar elegant i en tweet:
You can't think outside a box. The trick is to have an increasing set of boxes & ability to stand living outside all of them often enough.
Det är ett verkligt trick att byta låda, som Per antyder. Ett sätt är att byta miljö, ett annat är att byta inställning till den miljö man befinner sig.
Igår bytte jag till en miljö som gjorde att tänkandet också hade lätt att byta: High Chaparral.
Redan vid förra/första besöket 2012 skrev jag lite om det här på Infontology.
När jag var barn var High Chaparral inte ett ställe att åka till. Cowboyen var verkligen ingen accepterad förebild, och är det kanske inte idag heller i kultiverad medelklass.
Jag blev tagen förra gången av cosplay-stämningen, att det var så många uppklädda i Western-kläder, i alla åldrar. Den här gången var vi bättre förberedda. Barnen hade sina hattar, passande fast "vanliga" kläder, och efter ett kompletteringsköp varsitt handeldvapen. Jag hade kläder som inte stack ut för mycket, och så en snusnäsduk runt halsen, så den som såg mig förstod att jag var "med i leken", eller vad man ska säga.
Westernshowen, som bilden är tagen vid, var om möjligt ännu mer "levande" och dramatisk än förra gången, och pressade in massor av action, stunts, smällar och drama på 20 minuter. Vi trodde den hade varat en timme åtminstone.
Men fastän showen var levande och välspelad gick den inte över gränsen till att bli "verklighet". De agerande var i sin arena, och vi andra var åskådare. Däremot arbetade den hårt på att påverka våra värderingar och ideal. Redan efter en kort tid på High Chaparral är det självklart att skjutvapen är viktiga, och att det finns skurkar lite överallt.
Den upplevda verkligheten påverkades mycket mer av att bara gå omkring på området som är stort och inte har särskilt tydliga "skarvar" där det vanliga samhället skiner igenom. Att låta den upplevda verkligheten ändras så här är förstås något som de flesta kan styra över själva, men det är intressant att våga låta det hända, att bortse från det nutida samhället och låta western-kulturen bli ens nya referensram för en stund.
I klädaffären precis utanför själva området kunde man pröva hur långt det hade gått med bytet av referensram -- plötsligt var svarta skjortor med blaffiga blanka broderier snygga "på riktigt", och det var en verklig ansträngning att tänka på möjligheten att samma skjorta nog inte skulle gå att använda på en vanlig arbetsplats.
I affären blev det infontologiska verktyget att "byta referensram" tydligt för mig, när jag ett litet tag kunde få mina känslor att värdera först kläderna först utifrån den ena referensramen, och sen utifrån den andra.
Liknande upplevelser kan man få när man tar hem mat från semestern. Retsina är ett klassiskt exempel, grekiskt kådigt vin som åtminstone går att dricka i Grekland, men som smakar förfärligt när man kommer hem. (Och har man tur kan maten framkalla minnet/referensramen hemma, ungefär som Prousts madeleine-kaka.)
För ett tag sen skrev jag ett par inlägg om att gå ut och in i illusionen, om begreppet suspension of disbelief. Ibland känns det begreppet som att det finns en verklig verklighet. Att resonera i termer av referensramar är mer som att det finns många olika lika verkliga och lika giltiga system, med sin egen värderings- och känslostruktur. Det är mer så jag tänker nu, men inläggen 1, 2, 3, är ändå väl värda att återvända till.
Tidigare artiklar om infontologiska verktyg: epistemiska uttryck, de måste ju ha förstått, diskuterbarhetshorisonten
/Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.