Infontology

En enkät från 1982

1982 gick jag i åk 2 på gymnasieskolan som nu heter Spyken, och hade just varit med och startat datorklubben Err 22, där vi programmerade i BASIC på dyra ABC80-datorer.

Samhällsintresset vad gäller datorer fanns med redan då, och jag hittade nyligen utkastet till en enkät, som förvånade mig lite. Nuförtiden förknippas ju exempelvis problem med personlig integritet mest med internet, men då verkade det finnas en hel del diskussion om uppbyggnaden av stora dataregister, både hos företag och hos myndigheter. Jag minns att det fanns en postordertjänst dit man betalade en avgift och typ gav fullmakt för att begära ut registerutdrag som sen skickades hem till en på printerpapper i meter efter meter. Registerutdraget var gratis, men företaget som samordnade förfrågningarna tog alltså betalt.

Här är frågorna från enkäten. Bakgrundsdata var årskurs och kön.

1. Vill ni ha mer undervisning med datorer?
2. Är du rädd att datorn skall göra intrång i ditt privatliv?
3. Är du positiv till offentliga personregister?
4. Har du någon egen erfarenhet av datorer?
5. Var de positiva?
6. Tycker du om att du är med i ett hundratal olika register utan ditt medgivande?
7. Är du rädd att datorn stjäl ditt kommande jobb?
8. Tror du att datorn skapar mansdominerade yrken?
9. Tror du att datorbrotten kommer att utgöra en betydande kategori av brott i framtidens samhälle?
10. (ströks) Tror du att datorn kommer att ta över morgondagens samhälle?
11. Tycker du att svenska folket skall utbildas i datorfrågor?
12. (ströks) Har datorn ett samvete?
13. (ströks) Har du önskat dig en dator i julklapp?
14. (ströks) Tycker du att Sverige är ett särfall? (vad betydde det?)
15. (ströks) Har du begått något datorbrott?
16. Har du tillgång till en mikroprocessor i hemmet?
17. Skulle du vilja vara egenföretagare med bara datorer som anställda?
18. (ströks) Mår du bra?
19. (ströks) Tror du att datorerna kan göra uppror?
20. Kan man kontrollera datakvaliteten?
21. (ströks) Kan du tänka?
22. (ströks) Är livet rationellt?
23. Vill du ha hemterminal i stället för tidningar och brev?

Jag hade helt glömt det här. Den enda fråga som klingar vagt bekant är 20, om datakvaliteten. Jag tror det var diskussioner om dess vaghet.

Från infontologiskt perspektiv är det spännande med några av de strukna frågorna, om datorn kommer att ta över samhället, göra uppror, om den har ett samvete, och också om livet är rationellt. Det verkar ha varit frågor som gick att ställa, men som jag antar att vi inte förväntade oss att nån skulle kunna svara vettigt på.

Jag tror att vi skrev ut och genomförde enkäten, men jag vet inte hur många svar vi fick eller var de tog vägen.

/Simon

Infontologiska verktyg: Byta referensram

Ens referensram är den idé-låda som man tänker inom. Lådan är det som ger mening till tanken. Det går inte att tänka utan låda, men man kan byta mellan dem, vilket Per formulerar elegant i en tweet:

You can't think outside a box. The trick is to have an increasing set of boxes & ability to stand living outside all of them often enough.

Det är ett verkligt trick att byta låda, som Per antyder. Ett sätt är att byta miljö, ett annat är att byta inställning till den miljö man befinner sig.

Igår bytte jag till en miljö som gjorde att tänkandet också hade lätt att byta: High Chaparral.

Redan vid förra/första besöket 2012 skrev jag lite om det här på Infontology.

När jag var barn var High Chaparral inte ett ställe att åka till. Cowboyen var verkligen ingen accepterad förebild, och är det kanske inte idag heller i kultiverad medelklass.

Jag blev tagen förra gången av cosplay-stämningen, att det var så många uppklädda i Western-kläder, i alla åldrar. Den här gången var vi bättre förberedda. Barnen hade sina hattar, passande fast "vanliga" kläder, och efter ett kompletteringsköp varsitt handeldvapen. Jag hade kläder som inte stack ut för mycket, och så en snusnäsduk runt halsen, så den som såg mig förstod att jag var "med i leken", eller vad man ska säga.

Westernshowen, som bilden är tagen vid, var om möjligt ännu mer "levande" och dramatisk än förra gången, och pressade in massor av action, stunts, smällar och drama på 20 minuter. Vi trodde den hade varat en timme åtminstone.

Men fastän showen var levande och välspelad gick den inte över gränsen till att bli "verklighet". De agerande var i sin arena, och vi andra var åskådare. Däremot arbetade den hårt på att påverka våra värderingar och ideal. Redan efter en kort tid på High Chaparral är det självklart att skjutvapen är viktiga, och att det finns skurkar lite överallt.

Den upplevda verkligheten påverkades mycket mer av att bara gå omkring på området som är stort och inte har särskilt tydliga "skarvar" där det vanliga samhället skiner igenom. Att låta den upplevda verkligheten ändras så här är förstås något som de flesta kan styra över själva, men det är intressant att våga låta det hända, att bortse från det nutida samhället och låta western-kulturen bli ens nya referensram för en stund.

I klädaffären precis utanför själva området kunde man pröva hur långt det hade gått med bytet av referensram -- plötsligt var svarta skjortor med blaffiga blanka broderier snygga "på riktigt", och det var en verklig ansträngning att tänka på möjligheten att samma skjorta nog inte skulle gå att använda på en vanlig arbetsplats.

I affären blev det infontologiska verktyget att "byta referensram" tydligt för mig, när jag ett litet tag kunde få mina känslor att värdera först kläderna först utifrån den ena referensramen, och sen utifrån den andra.

Liknande upplevelser kan man få när man tar hem mat från semestern. Retsina är ett klassiskt exempel, grekiskt kådigt vin som åtminstone går att dricka i Grekland, men som smakar förfärligt när man kommer hem. (Och har man tur kan maten framkalla minnet/referensramen hemma, ungefär som Prousts madeleine-kaka.)

För ett tag sen skrev jag ett par inlägg om att gå ut och in i illusionen, om begreppet suspension of disbelief. Ibland känns det begreppet som att det finns en verklig verklighet. Att resonera i termer av referensramar är mer som att det finns många olika lika verkliga och lika giltiga system, med sin egen värderings- och känslostruktur. Det är mer så jag tänker nu, men inläggen 1, 2, 3, är ändå väl värda att återvända till.

Tidigare artiklar om infontologiska verktyg: epistemiska uttryck, de måste ju ha förstått, diskuterbarhetshorisonten

/Simon

För lång adress för automatiskt system

Jag har en hatkärlek till historier där den digitala infrastrukturens fula nuna visar sig. Som i den här historien om mannen som hade för lång adress för att Transportstyrelsen skulle kunna skicka brev till honom om att han skulle betala sin fordonsskatt.

Den märkliga historien har sin grund i att Transportstyrelsens utskicksrutiner är nästan helt automatiserade. Mannens adress har 29 tecken – gränsen för Transportstyrelsen är 28 tecken.

Enligt rutinerna går myndigheten vidare om två brev kommer tillbaka inom två månader. Adressen blir då ”okänd”. Det går då inte att skicka ut en betalningsuppmaning och allt hamnar i stället hos Kronofogden.

Frågan har nu hamnat hos JO som är mycket kritisk till Transportstyrelsen och dess brevutskick.

Det är ju tillräckligt illa att systemet inte accepterar för långa adresser. Jag har länge undrat vilka standarder som satts för de olika fälten i alla olika kommunicerande system, hur standarden fastställs och beslutas. Vad jag vet finns det ingen central instans som säger hur långt exempelvis ett adressfält ska vara.

Men sen är det nog själva automatiseringen som är grunden till att det gick tokigt -- och kommer att göra det igen.

Transportstyrelsen kunde ha haft en mycket bättre felhanteringsfunktion. Som systemet verkar vara uppbyggt förutsätter de att allt som inte är 100 % korrekt inte är deras problem, och skickar det en vrac till Kronofogden för hantering.

Ska man ha ett automatiserat system bör det åtminstone vara förlåtande, eller kalla på en människa när det blir fel.

/Simon

"Hör hur de telegrafera"

Den här teckningen av Jenny Nyström har titeln/bildtexten "Hör hur de telegrafera!"

Men var den en skildring av en verklig uppfattning -- att det skulle gå att höra signalerna i telegraftråden? Eller var det ett skämt redan från början -- en mem/vandringssägen?

/Simon