Infontology:

[föredrag 26.5.2014 på Teologiska Högskolan Stockholm, med anledning av publicerandet av boken Läsarna i distraktionernas tid]

Jag har blivit ombedd att belysa frågan ”Hur påverkas vi i och av den digitala världen”. Egentligen är den frågan bara ett specialfall av den allmänna, svåra och allomfattande frågan ”Hur påverkas vi i och av världen?”. Samtidigt är ju detta bara ena halvan eller polen av en ekvation, där den andra lyder ”Hur påverkar vi världen?/Hur påverkar vi den digitala världen?”
Det verkar ju omöjligt att avhandla på 40 minuter. Blir det lättare om vi begränsar sammanhanget till läsning och bildning? Egentligen inte. Och den största svårigheten är faktiskt inte ämnets vidd, utan vilka förutfattade meningar vi har.

Ofta när någon nämner ”förutfattade meningar” kan det låta som något negativt, något man helst borde försöka undvika. Det anser inte jag. För mig är förutfattade meningar detsamma som tankens omedvetna redskap – det som de flesta som lever i en viss kultur kan ta för givet och som gör det möjligt att få någonting konstruktivt gjort över huvud taget.
Om eller när man tvingas att medvetet uppmärksamma och tänka på vilka förutfattade meningar som finns i något sammanhang, så är det ett kristecken i en situation där det plötsligt har blivit svårt att få någonting gjort så som man brukar. Just detta är vad som har pågått ett tag nu i olika bildningsinstitutioner.

Ända sedan man började grunda universitet i Europa på medeltiden har bildning i mycket stor utsträckning varit förknippat med läsning, tolkning och diskussion av texter. Den traditionen förstärktes ytterligare med boktryckarkonsten och med reformationens betoning av det skrivna Gudsordet. Humanismen som bildningstradition är höggradigt textbunden. Modern demokrati bygger mycket på skriftliga argument.
Vad betyder detta för hur utbildning har bedrivits under hundratals år? Vad betyder det för vad vi lägger i ordet bildning?

Tills helt nyligen var det fullständigt onödigt för bildade människor och för bildningsinstitutioner att ställa sig de frågorna. Sedan började fler och fler lärare upptäcka, först kanske på högre nivå där kraven ska vara höga, att fler och fler studenter hade svårt att förstå och tolka längre, mera komplexa texter. Vad hade hänt? Det har blivit vanligt att skylla på Internet, på datorer, läsplattor och smartphones, på fragmentisering till följd av den splittrade uppmärksamhet som dessa maskiner lätt för med sig. Det tror jag stämmer i viss utsträckning och det har börjat komma forskningsresultat (t ex: 1, 2) som stöder den tesen. Men vad betyder det? Vad kan man, djupare sett, lära av den här förändringen?

Mark Bauerlein skrev en bok för några år sedan som heter The Dumbest Generation (diskussion: 1, 2, 3). Han gör ett stort nummer av att flera undersökningar visar, att en av de mest avgörande faktorerna för huruvida en ung människa utvecklar en förmåga att resonera kring och ta ställning i förhållande til olika samhällsfrågor, är om denne läser böcker eller inte. Fysiska böcker alltså, sådana man kan bläddra i med sina bara händer.
Kan det vara något med själva materialiteten som är viktigt här, för hur ett visst tankeverktyg fungerar? Det är ju det böcker är – tankeverktyg. Men de är ju inte de enda externa tankeverktyg som finns. Frågan börjar nu bli: Hur tänker vi egentligen?

I huvudfåran av den moderna västerländska filosofiska och vetenskapliga traditionen säger man att vi tänker med huvudet, med hjärnan, med intellektet. Tänkande är något enbart mentalt. Men det finns goda skäl för att hävda att vi tänker lika mycket med omgivningen. Det vill säga: fysiskt närvarande föremål i vår omedelbara, kroppsligt tillgängliga omgivning deltar bokstavligen i och används av vår tanke- och associationsförmåga på ett mycket intimt sätt. (Detta är ett huvudtema i min avhandling, särskilt s 139-172.) Så om man vill veta hur människor i en viss kultur tänker räcker det inte med att studera deras verbala, uttalade, formulerade tankar och resonemang. Man måste också studera deras omgivning – vad de tänker med hjälp av.
Tänkande är en interaktiv, liksom ”utspridd” process med ett flertal komponenter som existerar i en intim och i verkligheten ofta oskiljbar relation till varandra, med en person i centrum men inte som den ende agenten (aktören).

Ett vanligt påstående, som helt utgår från att tänkande bara äger rum i hjärnan, enbart är mentalt, är t ex att säga att det spelar ingen roll om en text läses på skärm eller i en bok – text som text, säger man, ”samma information”. Och samma sak när det gäller skrivande – knappa på tangenter eller skriva på papper, sak samma. Är det så? Hur kan man tänka på sådana frågor? Vad jag hävdar är som sagt att alla sorters tänkande är en interaktion mellan ett flertal komponenter, bland vilka den (till synes i sig) tänkande personen bara är en, fastän en central sådan. Enklast kan detta förstås i relation till artefakter, människotillverkade föremål, såsom böcker, eller att räkna multiplikation.

Det här är, har jag märkt, för de flesta ett mycket ovant sätt att se på oss och världen. Låt mig därför ta ett enkelt men också mycket talande exempel. Jag har använt det många gånger och varje gång har de flesta som lyssnat haft lite svårt att smälta konsekvenserna. Det är inspirerat av socialpsykologen James Wertsch, som använder det i ett lite annat syfte i boken Mind As Action.
Tänk dig att du, under dödshot, är tvungen att lösa ett multiplikationsproblem, säg 876,3 X 934,1. Du har tillgång till penna och papper men bara några få minuter på dig. Vad gör du? Förhoppningsvis har du i skolan lärt dig hur man löser sådana problem just med hjälp av penna och papper. (Annars är det kört för din del.) Anta så att du lyckas lösa problemet. Frågan är nu: vem/vad räknade ut det?
Svaret på den frågan är: människa + talsystem + algoritm för lösande av multiplikationsproblem på papper + siffror/tecken + penna + papper. Alla dessa komponenter samverkade oupplösligen. Utan penna och papper, utan algoritmen (utvecklad av andra långt före din tid), utan talsystemet (definitivt lättare med arabiska än med romerska siffror), utan allt detta integrerat med vartannat i en specifik, inlärd beteendesekvens hade du varit död nu. Observera att helt avgörande komponenter i detta människa/artefakt-komplex existerar i din subjektivt närvarande, sinnligt påtagliga omgivning, inte bara i ditt huvud.
Vad händer nu om man använder en miniräknare i stället? Då får vi: människa + miniräknare (=svart låda) + siffror/tecken. Väsentliga delar (algoritmen, förståelse av talsystemet) är då bortskalade, subjektivt frånvarande, sinnesmässigt icke påtagliga.

Ett mera komplext exempel som illustrerar samma tes skulle kunna vara den traditionella katolska mässan eller den ortodoxa gudomliga liturgin. Dessa är verkliga helhetsupplevelser, som man skulle säga i dag: rik bildsymbolik, sång, rituellt läsande, rökelse, ritualer och ceremonier – allt sinnligt påtagligt och närvarande. I ett sådant sammanhang är bibeltexten och andra verbala uttryck rituella och symboliserande komponenter i ett totalt, konkret sammanhang och utan detta sammanhang förlorar texterna mycket av den mening de har i just det sammanhanget, precis som förmågan att lösa multiplikationsproblem manuellt försvinner om man bara använder miniräknare.
Eller som Anders Piltz skriver i förordet till den bok vars utgivning vi firar här i dag: ”I den högtidliga mässan äras evangelieboken med rökelse och kyssar, och det är svårt att tänka sig att boken skulle kunna ersättas av en skärm.”
Men redan för flera hundra år sedan ersattes ju liturgin i många kristna, protestantiska sammanhang med bara boken. Och inte nog med det: att läsa högt ersattes i stor utsträckning av att läsa tyst och ”privat”. (Så vitt man vet läste människor som regel nästan alltid högt under både antiken och medeltiden; det utbredda tysta läsandet är ett modernt påfund.) Ett helt sammanhang – och människors personliga delaktighet och tänkande i och med hjälp av detta konkreta sammanhang – reducerades därmed kraftigt.

Men fokus på boken, på själva texterna, vidgade samtidigt sammanhanget på andra sätt, sätt som förde bort från de gamla rituella tankemönstren och till andra, frikopplade tankemöjligheter, mera intellektuellt koncentrerande, analyserande, argumenterande och jämförande. Dessa på sin tid nya, radikalt bokcentrerade tankesätt är grunden för det vi i den moderna tiden kallar ”bildning”, vilken ju också blev en orsak till spänningar mellan kyrklig religiositet och boklig bildning i olika sammanhang.
I en värld som inte går i mässan, eller ens i kyrkan över huvud taget, blev rituella, mystiska och mytiska, sinnligt symboliska tankesätt snabbt obegripliga. Världen blev omystisk. Sekulariserad.

I dag lever vi mitt uppe i en liknande process, en sorts av-bildning eller ur-bildning. Våra bildningsinstitutioner är alla utformade efter bokläsningsprinciper skulle man kunna säga. Och dessa principer fick man innan den digitala revolutionen och innan Internet ”på köpet”. Man behövde inte tänka på bokläsande som något speciellt, som något som bl a, med viss automatik i den mån man behärskade konsten, medförde och främjade en viss sorts tankemöjligheter framför andra – såsom förmågan att följa och förstå mera komplexa verbala argument.
Och här är vi tillbaka i vad jag sade inledningsvis om förutfattade meningar, även om det kanske är ett lite missvisande ordval; fysisk/psykiska tankevanor kommer närmare.
(En läsvärd och potentiellt kontroversiell bok om den faktiska kulturens betydelse för hurdana vi är och hur vi tänker är Brain and Culture: Neurobiology, Ideology, and Social Change av Bruce E. Wexler.)

Flera hundra år av bokläsartradition har befäst vissa fysisk/psykiska tankevanor som hör ihop med en rad olika sätt att, bokstavligen och konkret, umgås med böcker. Men numera umgås de flesta barn och ungdomar lika mycket eller mer med digitala artefakter – skärmmedierade bilder, filmer, ordbehandlare, spel, pratsajter etc. Detta främjar automatiskt och intimt andra fysiska/psykiska tankevanor än traditionellt bokläsande. Dessa nya tankevanor gör det möjligt att tänka andra tankar och göra andra saker än en bokläsande bildningskultur kan. Samtidigt kan människor som invigts i en bokläsande bildningskultur tänka andra tankar och göra andra saker än YouTube-tittande, Facebook-chattande, ordbehandlande, webbsajtskummande människor kan.
Men Internetkulturen är inte ”dummare” än bokkulturen! Den är bara annorlunda.

Det är inte Internetkulturen som, i bildningssammanhang, är problemet. Problemet har att göra med vad ett bokstavligt, intimt bokumgänge möjliggör, som det av olika skäl är värt att behålla och fortsätta främja. Vad består då, i så fall, det som många ser som en bildningskris i? Jag skulle säga att dess viktigaste orsak är vår allmänna tro att vårt tänkande äger rum i hjärnan, att tänkande bara är något mentalt, att en text bara är en massa abstrakta tecken som det inte spelar någon roll om de syns i en blädderbar bok eller på en smartphoneskärm.
Krisen orsakas av en vanlig oförmåga att inse att tänkande, argumentation, debatt i djupare mening är ett bokstavligt hantverk som det går lättare och är mera effektivt att lära sig med hjälp av skrift på papper. Så om detta hantverkskunnande försummas, då blir vissa tankemöjligheter, en viss sorts tankefärdigheter, också försummade.
Men vi får inte heller glömma att det bokliga, det bokstavsbundna, tänkandet, den överdrivet logiska argumentationen har sina egna risker och begränsningar. Som alltid krävs det ständig urskillning och omdöme av oss. Utövar vi inte detta ”döms” det åt oss; vi blir offer för sammanhangslösa omständigheter.

/Per

Vad sägs om en parkeringsplats speciellt för kvinnor? Lite mer plats till bilen, närmare utgången markerad med en symbol i kort kjol och målad i rosa?

Otänkbart i Sverige, men möjligt i Korea.

När skildringen av p-platsen skickas runt på sociala medier följer det med ett upprört skrik -- hur kan man på det här sättet antyda att kvinnor kör sämre än män?

De koreanska myndigheterna tänker bara på att hjälpa kvinnor i trafiken, inte alls på att de skulle köra sämre. Eller är det bara som de säger?

För mig är det här ett av de bästa exemplen hittills på en insats som positionerar sig mitt på skiljelinjen mellan vad som är hjälpsamhet och det som ses som en nedvärderande kränkning. Kanske är det både hjälpsamt och kränkande.

Men om man försöker känna in positionerna på båda sidorna skiljelinjen så tycker åtminstone jag att det utkristalliseras en möjlighet att se både på historien och på andra genusskiljande insatser på ett annat sätt.

I Sverige behövs det inga insatser för att få ut kvinnor som förare i trafiken, men situationen verkar vara annorlunda i Korea. Om det finns en enighet om att det är ett positivt mål att fler kvinnor ska köra bil, så blir det också naturligt att kunna göra något i praktiken för att underlätta för dem.

I Sverige finns det en massa andra områden där man vill underlätta för kvinnor att ta positioner som traditionellt bara män har haft. Kvotering i företagsstyrelser är bara ett exempel. På badhusen finns det speciella tider för kvinnor (men inga speciella tider för män). Byggföretagen ordnar tjejkvällar. Inte för att kvinnor skulle vara sämre hemmasnickrare, men det är definitivt fler tjejer som är ovana, och som behöver hjälp igång.

Tiden är också viktig. Det fanns en tid när kvinnor låg efter på väldigt många områden, då det var väldigt viktigt att hjälpa fram dem. Jag tror att tidsfaktorn är viktig för de som dömer det koreanska p-plats-exemplet. Det finns ofta ett omedvetet fördömande av de negativa kulturella fenomen som fanns i den egna kulturen förr, men som vi har kommit förbi. Jag tror att vi är extra känsliga för sånt. I Sverige fanns det för inte så längesen utbredd fattigdom, och en oerhörd fördomsfullhet både mot kvinnors förmågor på många plan, och mot allt främmande. Det är något vi har kämpat för att komma över, och jag tror att minnet av den kampen lever kvar i kulturen. Det gör att vi reagerar extra kraftigt om någon kommer dragande med en kulturyttring "från förr", vilket de här p-platserna skulle kunna representera.

Det viktiga för mig i det här inlägget är inte diskussionen om just parkering och körskicklighet, utan att det i många andra sammanhang finns gränsfall mellan hjälpsamhet och kränkning. Det kan ha med genus, invandring, handikappanpassning, skola, etc att göra, och i debatten fastnar folk lätt på just sin egen omedelbara känslomässiga reaktion. Låt oss i stället försöka se på de här exemplen från båda sidorna, och hur man kan tolka syftena på olika sätt.

P.S. Jag tycker inte att kvinnor som grupp kör sämre än män som grupp, och jag skulle gärna se att även svenska p-platser var bredare. Är det nåt som kan få mig att nästan få panik så är det parkering i trånga p-hus, och vad man kan se av bilderna från Korea är även kvinnornas platser rätt tajta...

/Simon