I måndags var jag på ett jättespännande heldagsevenemang om framtidens teknik och framtiden för människan. Det hela hölls på Vetenskapsakademin, och de hade hittat riktigt intressanta talare: Seth Baum, Anders Sandberg, Karim Jebari och Roman Yampolskiy.
De fick nästan en timme var på sig att reda ut begrepp, problem och lösningar från sina egna perspektiv, och sen avslutades det hela med en rejäl panel där Ulf Danielsson var moderator, och även några andra forskare ingick.
Det var många teman som kom upp, så många så att jag inte alls vet var jag ska börja, men det får bli så här.
En av de saker som togs upp är möjligheten att göra människan odödlig, och det hänger samman med att göra människan bättre på olika sätt. Den här idéströmningen brukar kallas transhumanism, att försöka pressa människan utöver de gränser som finns idag.
Det här med människoförbättring är både kontroversiellt och så vardagligt att vi knappt ser hur det är helt integrerat med vårt vardagsliv. Det vardagliga ligger i sådana hjälpmedel som glasögon, proteser, datorer, men också i hela vår över lång tid uppbyggda kultur, etik och vetenskap. Den förbättringen kommer smygande, men egentligen i väldigt hög hastighet. Ta länder exempelvis i Afrika som alfabetiserats sent. Där tror jag att alla är överens om att förbättringstakten har varit extrem.
De förbättringar jag nämnde här är inte genetiskt överförbara, men ta som exempel partnerval i akademiska miljöer. Vår kultur har inget alls emot att två människor med hög traditionell intelligens träffas och skaffar barn, och på så sätt ökar chansen för att få avkomma med ännu högre intelligens. Man skulle ju i stället kunna tänka sig att ett samhälle ville blanda individer, för att få så mångsidiga individer som möjligt, snarare än att renodla en egenskap, eller blanda individer ur olika grupperingar för att få ett samhälle med mindre sociala spänningar.
Samtidigt som den här förbättringen fortgår känns det i många sammanhang väldigt kontroversiellt att föra fram idéer till mer systematisk förbättring av vissa specifika egenskaper. Det saknas inte precis inlägg i debatten som kopplar ihop transhumanism med nazistisk ideologi och eugenik.
Kritiken mot den systematiska förbättringen av specifika egenskaper kanske hänger ihop med skillnaden mellan att avsiktligt göra något eller att det bara blir som det blir.
Det besvärliga för mig i det valet är att jag ofta propagerar för att göra medvetna, avsiktliga val, snarare än att bara låta saker hända.
Att göra medvetna val gör att man behöver ta ställning till vad som är värdefulla egenskaper hos en människa, och där tror jag att många ryggar tillbaka, och jag också. Det lättaste är att se våra normalvärden som det högsta goda. Har vi etablerat vad som är exempelvis "normal syn" är det lätt att argumentera för att vi ska hjälpa alla med sämre syn att se "normalt". Det är mycket mer kontroversiellt att säga att vi vill se bättre än så. Det känns förmätet, orättvist och kanske framför allt så finns det inte längre någon gräns för vad vi kan önska oss.
Jag har själv svårt att förlika mig med någon som i det sammanhanget säger: "vi ska förbättra vår syn, hörsel, fysiska styrka etc så långt det nånsin går." Men kanske luras jag av gamla unkna etiska föreställningar där.
Nu till min tvåstegsetik: säg att vi är överens om några olika områden vi vill förbättra. I tvåstegsetiken jag vill föreslå går det första steget ut på att nu sträva efter en förbättring, exempelvis vad gäller syn eller hörsel. Dessvärre är det nästan omöjligt att förbättra någon egenskap utan att försämra någon annan. Så tvåstegsetiken går ut på att värdera förbättringen mot den försämring inom andra områden som blir följden av förbättringen.
Den sortens etik blir inte bara grundad i våra värderingar, utan också i vad som är praktiskt möjligt. Det är också en av de mest positiva sidorna av transhumanismen -- den är ofta relativt praktiskt och pragmatiskt inriktad och försöker hitta verkligt fungerande lösningar och pröva den. (En negativ syn på samma inställning skulle kanske framställa det som att den inte "skyr några medel" :-)
Positionen att medvetet förbättra vissa egenskaper ställs mot den passiva attityd som jag har skisserat i början av inlägget. Men även den blir tydligare när man analyserar den som en tvåstegsetik.
För vad betyder det att inte vilja förbättra människan i någon medveten riktning? Det betyder inte bara att "det blir som det blir", utan att alla andra krafter i samhället och som hela tiden förändrar det blir de som styr. Positionen att människan "är bra som hon är" går i alla fall inte att upprätthålla på ett meningsfullt sätt i det samhälle vi lever i idag.
/Simon
Jag började skriva en kommentar som direkt rörde "människoförbättring". Sedan blev jag tipsad av Dougald Hine om denna helt fantastiska essä av Venkatesh Rao, vars dekryptering av det teknologiska samhället ligger nära min egen syn:
http://aeon.co/magazine/living-together/americas-artificial-heartland/
När jag läst den insåg jag ånyo, att hela transhumanistdiskussionen bedrivs inom ramen för en sorts illusorisk, outtalad överenskommelse, som systematiskt bortser från de konkreta, simultant styrande och illusionsskapande realiteter vilka rent faktiskt strukturerar den mänskliga erfarenheten i de teknologiserade delarna av världen.
För mig, liksom för artikelförfattaren, blir det nödvändiga första steget i att få ordning på tankarna och erfarenheterna det här:
"My own perspective is something like an ironic religion of technological mindfulness, one whose central perceptual act is the projection of a cryptic agency onto the whole that is neither malevolent, nor benevolent, but merely something to be decrypted."
Man måste försöka se klart (klarare) innan man börjar försöka bena upp saker i "bra" och "dåligt", "gott" och "ont". Och då hamnar man ändå i den oundvikliga grundfrågan: Vad är en människa? Vad kan en människa bli? Vad kan en människas uppgift vara i den värld Venkatesh Rao (och även vi här på Infontology) beskriver?
Om det inte finns någon absolut, gudagiven norm för vad en människa är/kan bli -- vilka möjliga responser finns då, egentligen, i relation till den insikt Rao förmedlar? Vilka kriterier är/blir meningsfulla? Här känner jag att alla traditionella ideologier, från kristendom till marxism och nyliberalism blir totalt hjälplösa.
Men det är frihet. Eller hur?
"The technological might have originated in the human, but its essence is neither human nor transhuman. It is simply non-human. There is no necessary relationship between what technology does and what humans want."
Vad kan man göra med den friheten, den avsaknaden av nödvändig relation?
Posted by: Per | 25 mars 2014 at 09:47
Jag tycker att du (Simon) begår ett misstag som är vanligt i etiska diskussioner: att begränsa din roll till att utgå från kollektivet och överheten. Människoförbättringen har aldrig tidigare skett, och kommer förhoppningsvis inte heller i fortsättningen att ske, genom dekret uppifrån, och heller inte genom att vi kollektivt kommer överens om vilka förbättringar som ska göras. Det finns inget ”vi” som har kontroll över utvecklingen, och det är förmätet att tro att man på förhand kan utforma fullständiga regler som utvecklingen sedan ska följa. Det bör inte vara målet. Om inte annat så är det alltid en oftast en dålig idé att försöka spika ramverket för någonting i förväg, vid den tidpunkt då man vet som minst om vad som kommer att ske och kunna ske. (Det gäller för programvaruutveckling såväl som för samhällsutveckling.)
Men slutsatsen därav behöver (bör) inte bli att man bara låter saker hända. Det behövs ett etisk perspektiv, och en diskussion om det perspektivet, för att hjälpa människor (inklusive makthavare) att göra medvetna val, kunna hantera och styra vad som händer i den mån de har möjlighet.
Posted by: avadeaux | 25 mars 2014 at 11:25