Infontology

Att tänka bort vår tid

Vad skulle vara en bra övning för att "tänka bort" vår tids sätt att tänka?

Det jag är ute efter är att försöka hjälpa till så att det är lättare att tänka sig världen så som den var på Medeltiden, vid vår tideräknings början, när Människan vandrade ut ur Afrika, eller varför inte bara på 60-talet.

Delvis är det inspirerat av Pers och Erics Kunskapens träd, där de provocerar en med både kvantfysik och med evolutionsteori. I det senaste avsnittet, idag om "Sex", hävdar Per att de flesta människor tänker väldigt "medeltida" vad gäller exempelvis utvecklingsläran.

Jag har själv tagit upp liknande tankar i det infontologiska verktyget "De måste ju ha förstått" men jag skulle vilja ha en metod för den här sortens historiska tänkande, eller nån sorts steg att börja med, i alla fall.

En möjlighet är att utifrån hur vi tänker idag fortsätta framåt (och därmed låtsas att vi idag befinner oss vid en historisk tidpunkt som vi ser från framtidens perspektiv).

Jag tror exempelvis att transhumanismen är ett område där man kan göra det här tankesprånget. Om vi till exempel tar vissa strömningar inom transhumanismen där man vill "ladda upp" en människas medvetande och intelligens till en dator, och sen tänker oss att vi redan nu befinner oss vid den tidpunkten, då går det relativt enkelt att känna hur främmande dagens etik och tänkande är jämfört med den framtid när "uppladdningen" redan har skett.

För att göra det mer påtagligt skulle man kunna ta en science fiction-film, som till exempel "Elysium" (påkostad och intressant gestaltning men förvånansvärt ointressant idémässigt). Med filmens värld som inbillad verklighet är det ändå relativt lätt att tänka sig in i deras tankevärld och låta den krocka med dagens tankevärld.

Men om man i stället vill tänka sig 1500-talets tankevärld, innan upplysningstiden, i en tid där de flesta i Europa var analfabeter som levde mer eller mindre självförsörjande av jordbruk. Hur tänkte de på grundläggande fysik, på Gud, på människans mål och mening?

Det är ju inte i det fallet meningen att ta dagens begreppsapparat och tillämpa på exempelvis en film som skildrar 1500-talet, utan att göra tvärtom: att med 1500-talets synsätt se sig omkring i världen, och se vilka tankar som går eller inte går att alls tänka.

Om man lyckas med det kan man sedan se på hur exempelvis kvantfysik eller evolutionsteori utmanar ett traditionellt tänkande som i mångt och mycket lever kvar i vårt samhälle som det är idag.

(Här är ett inlägg med liknande resonemang, om exempelvis fysikaliska och matematiska modeller, men utan den historiska kopplingen.)

/Simon

Tvåstegsetik för människoförbättring

I måndags var jag på ett jättespännande heldagsevenemang om framtidens teknik och framtiden för människan. Det hela hölls på Vetenskapsakademin, och de hade hittat riktigt intressanta talare: Seth Baum, Anders Sandberg, Karim Jebari och Roman Yampolskiy.

De fick nästan en timme var på sig att reda ut begrepp, problem och lösningar från sina egna perspektiv, och sen avslutades det hela med en rejäl panel där Ulf Danielsson var moderator, och även några andra forskare ingick.

Det var många teman som kom upp, så många så att jag inte alls vet var jag ska börja, men det får bli så här.

En av de saker som togs upp är möjligheten att göra människan odödlig, och det hänger samman med att göra människan bättre på olika sätt. Den här idéströmningen brukar kallas transhumanism, att försöka pressa människan utöver de gränser som finns idag.

Det här med människoförbättring är både kontroversiellt och så vardagligt att vi knappt ser hur det är helt integrerat med vårt vardagsliv. Det vardagliga ligger i sådana hjälpmedel som glasögon, proteser, datorer, men också i hela vår över lång tid uppbyggda kultur, etik och vetenskap. Den förbättringen kommer smygande, men egentligen i väldigt hög hastighet. Ta länder exempelvis i Afrika som alfabetiserats sent. Där tror jag att alla är överens om att förbättringstakten har varit extrem.

De förbättringar jag nämnde här är inte genetiskt överförbara, men ta som exempel partnerval i akademiska miljöer. Vår kultur har inget alls emot att två människor med hög traditionell intelligens träffas och skaffar barn, och på så sätt ökar chansen för att få avkomma med ännu högre intelligens. Man skulle ju i stället kunna tänka sig att ett samhälle ville blanda individer, för att få så mångsidiga individer som möjligt, snarare än att renodla en egenskap, eller blanda individer ur olika grupperingar för att få ett samhälle med mindre sociala spänningar.

Samtidigt som den här förbättringen fortgår känns det i många sammanhang väldigt kontroversiellt att föra fram idéer till mer systematisk förbättring av vissa specifika egenskaper. Det saknas inte precis inlägg i debatten som kopplar ihop transhumanism med nazistisk ideologi och eugenik.

Kritiken mot den systematiska förbättringen av specifika egenskaper kanske hänger ihop med skillnaden mellan att avsiktligt göra något eller att det bara blir som det blir.

Det besvärliga för mig i det valet är att jag ofta propagerar för att göra medvetna, avsiktliga val, snarare än att bara låta saker hända.

Att göra medvetna val gör att man behöver ta ställning till vad som är värdefulla egenskaper hos en människa, och där tror jag att många ryggar tillbaka, och jag också. Det lättaste är att se våra normalvärden som det högsta goda. Har vi etablerat vad som är exempelvis "normal syn" är det lätt att argumentera för att vi ska hjälpa alla med sämre syn att se "normalt". Det är mycket mer kontroversiellt att säga att vi vill se bättre än så. Det känns förmätet, orättvist och kanske framför allt så finns det inte längre någon gräns för vad vi kan önska oss.

Jag har själv svårt att förlika mig med någon som i det sammanhanget säger: "vi ska förbättra vår syn, hörsel, fysiska styrka etc så långt det nånsin går." Men kanske luras jag av gamla unkna etiska föreställningar där.

Nu till min tvåstegsetik: säg att vi är överens om några olika områden vi vill förbättra. I tvåstegsetiken jag vill föreslå går det första steget ut på att nu sträva efter en förbättring, exempelvis vad gäller syn eller hörsel. Dessvärre är det nästan omöjligt att förbättra någon egenskap utan att försämra någon annan. Så tvåstegsetiken går ut på att värdera förbättringen mot den försämring inom andra områden som blir följden av förbättringen.

Den sortens etik blir inte bara grundad i våra värderingar, utan också i vad som är praktiskt möjligt. Det är också en av de mest positiva sidorna av transhumanismen -- den är ofta relativt praktiskt och pragmatiskt inriktad och försöker hitta verkligt fungerande lösningar och pröva den. (En negativ syn på samma inställning skulle kanske framställa det som att den inte "skyr några medel" :-)

Positionen att medvetet förbättra vissa egenskaper ställs mot den passiva attityd som jag har skisserat i början av inlägget. Men även den blir tydligare när man analyserar den som en tvåstegsetik.

För vad betyder det att inte vilja förbättra människan i någon medveten riktning? Det betyder inte bara att "det blir som det blir", utan att alla andra krafter i samhället och som hela tiden förändrar det blir de som styr. Positionen att människan "är bra som hon är" går i alla fall inte att upprätthålla på ett meningsfullt sätt i det samhälle vi lever i idag.

/Simon

När Sverige rationaliserades

[från ett skånskt perspektiv:]

År 1757 utfärdades en allmän förordning om storskifte. Vad Skåne beträffar genomfördes i Kristianstad län till att börja med endast ett fåtal storskiften; fler genomfördes i Malmöhus län, med tyngdpunkt i slättbygderna mot söder och väst. Dessa skiften var dock inte så radikala som själva grundtanken avsåg. Först på 1780-talet tog Rutger Macklean på Svaneholm initiativ till vad som blev den första verkligt djupgående nyordningen. Han betjänade sig av lantmätare och lät rita upp landskapet efter eget huvud, utan hänsyn till förutvarande förhållanden. Ägoblandningen skulle avskaffas helt och hållet och lotter av samma storlek ritas upp, ju närmare kvadrater i formen desto bättre. Gårdar skulle ligga mitt i varje nykonstruerad lott. Följden av detta enskifte blev att hittillsvarande byar splittrades, husen revs, flyttades och byggdes upp igen på sina nya enskilda lotter. Den härav orsakade effektivitetshöjningen i jordbruket blev slående: ökad avkastning, fler kreatur, större folkmängd.

Statsmakten tog intryck. År 1803 utfärdade Gustav IV Adolf enskiftesstadga för Skåne och 1827 stadgade man om laga skifte, varmed varje delägare i en by kunde kräva skifte. Under decennierna därefter genomgick hundratals byar, särskilt på Lundaslätten och Söderslätt, enskifte.  Runt 1860 hade över tusen – de flesta – av Skånes byar skiftats. Många gamla bykärnor utplånades, mark fördelades om och bebyggelse flyttades. Skånes odlade landsbygd antog den karaktär för vilken den sedan blivit känd – spridda gårdar, raka vägar, pilevallar.

När sakerna tar över

I dag finner man i Sydsvenskans näringslivsbilaga tre uppslag från mobilmässan i Barcelona, vilka enbart handlar om "sakernas internet", "Internet of Things", "IoT". Dags, sålunda, för lite strödda reaktioner:

Anna Kleine, vd på HiQ, säger: "Jag är fascinerad över alla möjligheter som finns i tekniken. Det är inte längre tekniken som är hindret, utan hur mottagliga vi är för innovationerna." Försök tolka detta som något annat än en floskel. Vad betyder ett sådant yttrande? Det tycks betyda, att människors bristande mottaglighet för sakernas internet ("innovationerna") kan komma att utgöra ett affärsmässigt hinder, vilket följaktligen, för dem som vill komma in på denna marknad (prognos: 53,6 miljarder 2017), behöver övervinnas. Hur gör man det? Enkelt: man betonar hur "bra" det är för "oss".

Mycket riktigt följer sedan en rad exempel på hur "bra" vi kan få det med sakernas internet. Den som följt utvecklingen känner väl igen alltihop, även om det finns en del nya twists och även om mycket nu verkligen kan realiseras (om nu inte "mottagligheten" uteblir): "applikationer inom områden som det uppkopplade hemmet och mobil hälsa vilket bland annat inkluderar kylskåp som påminner om när maten är slut, tandborstar som berättar för tandläkaren hur du borstar och diabetesbehandlings-apparater [sic] som kontinuerligt mäter och reglerar din insulinnivå."

Som vanligt drabbas jag av följande typ av reaktioner: Vad är det för människor som inte orkar eller hinner ha koll på sitt eget kylskåp? Tandläkaren ska ge fan i hur jag borstar mina tänder. Det där med diabetesen låter jag vara okommenterat (det kan alltså finnas vettiga användningsområden).

Sådana här exempel är dock -- och detta är viktigt att förstå -- bara lulllull, en sorts rosa retoriskt snömos utan annan mening än att dölja vad alltihop egentligen kommer att få för konsekvenser -- ett döljande som är effektivt även om det sker helt omedvetet, eller genom halvt avsiktlig förträngning. I slutet av artikeln kan skribenten inte undgå att, lite i förbifarten, konstatera att de egentligen uppenbart negativa möjliga konsekvenserna "är frågor som det är svårt att få deltagarna på mobilmässan att prata om, de flesta vill bara se möjligheterna med tekniken." (Det är lustigt hur ordet "möjlighet" numera bara har en positiv konnotation; det är som om man snart inte ens kan säga "negativa möjligheter", som om ordet "möjlighet" har mist sin semantiska neutralitet.)

Lambert Spaanenburg från Comoray intervjuas kort om en teknik som "mäter dina blodvärden med hjälp av ljuset som reflekteras från huden och fångas i [mobilkameran] i form av video". Spaanenburg: "Vi kan inte förbättra våra läkare, men vi kan hjälpa våra läkare att förbättras genom att ge dem bra data." Rätt okej så långt, kan jag tycka. Mot slutet av reportaget berörs dock frågan om säkerhet och integritet och då säger samme Spaanenburg: "Farorna kommer när folk inte har kontroll över sin data och när den hamnar i ett osäkert system. Folk måste ges kontrollen över sin egen data och kunna lämna vidare den när de själva vill. Jag är ingen förespråkare av att Microsoft äger min data, jag kommer att förvara den på mitt usb-minne."

Vad som inte nämns i artikeln -- och vad som säkert inte ingår i aktörernas (marknadsförarnas) föreställningar om "möjligheter" -- är att vi i dag inte har någon kontroll alls över våra data och att det inte finns några säkra system, ja, att det inte ens kan finnas några "säkra" system.

Med dessa konstateranden har vi dock bara hastigt berört den mänskligt åtminstone halvbegripliga sidan av saken. Något som praktiskt taget aldrig diskuteras är den sida av utvecklingen som redan nu har börjat bli bokstavligen obegriplig, för människor: M2M-kommunikationen (maskin till maskin), den underliggande maskinella infrastruktur av komplexa nätverk som sekundsnabbt behandlar och integrerar ofattbart stora datamängder -- det som får och kommer att få alltihop att fungera, så att vi vet när kylskåpet är tomt, visst, men som, framför allt, kommer att veta och kunna veta enormt mycket om oss. Detta handlar inte om säkerhet, eller ens bara om "integritet". Det handlar om sammanhang. Vilka faktiska sammanhang kommer våra liv att utgöra delar av i framtiden? Fundera på det ett tag. Fundera sedan på vad reportaget nämner om detta: "M2M är nästa stora möjlighet för svenska entreprenörer och företag att växa."

Du som nu läst så här långt kan ju fråga dig: Varför får du läsa denna typ av kritisk reflektion på en blogg och inte i varenda tidning värd namnet? Varför diskuteras inte den rent mänskliga sidan av saken i radio och på teve (annat än i Människan och maskinen)? Det som pågår är en total omvandling av hela samhällsstrukturen, något som förändrar vilka roller människor kommer att (kunna) spela i hur saker och ting fungerar och som därmed kommer att tränga djupt in i våra liv. Hur kan sådana här påståenden undgå att väcka enorm uppmärksamhet: "Internet of things riktat mot konsumentsidan behöver viss marknadsföring och viss uppfostran av allmänheten" (Oriol Ribera, Telefónica, min kursiv).

Andra inlägg om Internet of Things, vilka kan bidra till att ge mera kött på benen åt ovanstående:

Internet of things-träff i Stockholm (Jag och Simon håller låda i ämnet, hos Ziggy Creative Colony i Stockholm.)

"Internet of things" som utmaning för media (En lite mer positiv vinkel än härstädes.)

Människan i den artificiella ekologin ("För att verkligen börja förstå den mänskliga innebörden i vad som händer med oss i dagens allt mer uppkopplade värld, är det av största vikt att inse hur olika trender samverkar och delvis flyter samman".)

Vad vill (bör) du inte lämna över till någon maskin? Och varför? ("Situationen är alltså att vi redan nu, som samhälle och som individer har blivit starkt beroende av automatiska, distribuerade system i vilka människor  ingår som bokstavliga komponenter i vissa funktioner (operatörer, kontrollanter etc) som ännu inte har kunnat mekaniseras helt och hållet.")

/Per