Internet of things-träff i Stockholm

Helt kort om den internet of things-träff Per och jag var på i förra veckan, hos Ziggy, med Anders Mellbratt som värd.

Vi hade ingen egentlig presentation, utan det blev ett kollaborativt kunskapsbyggande och visionerande rätt mycket genom hela den dryga timmen. Det finns en video av det hela här.

Vi utgick först från en genomgång av alla IoT-prylar som fanns i lokalen där vi var, för att skapa en gemensam ingång till det första temat: att internet of things slutade vara en analytiskt intressant distinktion ungefär för två år sen, då man för första gången kunde förvänta sig att det fanns uppkopplade prylar med sensorer i alla sammanhang där människor befann sig.

Då blev internet of things en självklarhet i vårt vardagsliv, och som analytisk enhet gick det därmed ihop med själva vardagen. Det självklara varken kan eller behöver man tala om.

Så -- ju mer utbrett internet of things har blivit, desto svårare har det blivit att tala om det, eftersom det är svårare att skilja det från allt annat som händer i vardagslivet och som vi inte ägnar tid till, utan bara tar för givet.

Om tema nummer ett utgick från hur vi ser på "tingen" i internet of things, så blev tema nummer två snarare hur tingen ser på oss.

Detta kan man studera från några olika perspektiv. Det ena är att utgå från kapitlet Empathising , i boken Sparks of Genius av makarna Root-Bernstein. Det handlar om att se tingen från deras eget perspektiv: om jag är en temperatursensor, eller en termostat, vad kan jag se och göra då?

Med en term från Jakob von Uexküll talar man om tingens Umwelt. (von Uexküll gjorde exempelvis intressanta studier av flugor. En studie i samma anda är What the frog's eye tells the frog's brain av Lettvin, Maturana, McCulloch och Pitts (pdf))

En annan intressant skrift som utgår från samma perspektiv är Kevin Kellys What technology wants, som både Per (1, 2, 3) och jag (1, 2, 3, 4, 5 ) har skrivit en hel del om. Mycket av grunden för att kunna resonera på det här sättet utgår från att man ser hela vår verklighet, inklusive tingen i internet of things som en ekologi, där tingen inte är passiva verktyg, utan att de använder oss, precis som att vi använder dem. En del av resonemangen är hämtade från Dawkins (hans syn på den "själviska genen") och Dennett. Det klassiska exemplet från Dennett som visar perspektivskiftet är att "en forskare är forskningsbibliotekens sätt att göra ett nytt forskningsbibliotek", som Per satte i lite sammahang i det här inlägget.

Avsikten var att dessa två teman skulle kunna ge tillräckligt med bakgrund till den övergripande frågan: givet de här två perspektiven, vilka frågor ska vi ställa till ny teknik för att kunna avgöra om den bidrar med något positivt för mänsklig kultur. Tiden gick och kvällen blev sen, så den diskussionen får vi spara till nästa gång.

/Simon

Comments

[JÅ]

Tänkte först kommentera det wittgensteintravesterande påståendet att man varken kan eller behöver tala om det självklara. Det påståendet vederläggs dagligen och stundligen. Inget diskuteras så ofta och så frenetiskt som vardagens självklara beståndsdelar. Man kan t.o.m. uppfatta dem som språkets stomme. Fast de diskuteras kanske på ett annat och mindre filosofiskt sätt än de företeelser som ännu inte har uppnått denna status. Däremot kan jag inte låta bli att ge ett svar på frågan vilka frågor man ska ställa till tekniken för att avgöra dess kulturella betydelse. Det enkla och möjligen cyniskt ofilosofiska svaret är: säljer tekniken eller säljer den inte? Om den säljer så betyder det att den tillfredsställer behov, önskningar, drömmar hos en tillräckligt stor grupp människor för att tekniken ska kunna produceras med vinst. Kanske tillhör inte du denna grupp, kanske tillhör inte jag den, men det är inte relevant. Det finns dessutom mycket som talar för att det är positivt för mänsklig kultur med behovsvariationer över tid och över individer. Till dessa variationer bidrar ny teknik alltid i viss mån.

[Simon]

Det är inte så du uttrycker det, men jag skulle säga att det finns ett "objektivt" värde som har att göra med om tekniken säljer eller inte.

Det objektiva värdet gör att tekniken kommer ut i samhället, och får ett kulturellt värde som kan vara positivt eller negativt.

Eller så vill jag se det i alla fall, som att man kan bedöma något som positivt eller negativt också från andra värderingsgrunder. Jag vet inte om det är vår tid eller bara Sverige som är dåligt på att göra så, men det är något jag verkligen saknar -- möjligheten att diskutera sig fram till att vissa saker (tekniker, praktiker, prylar, etc) är så dåliga att vi väljer bort dem för att vi inte vill ha dem i vårt samhälle. Ungefär som vi har gjort med knark och vapen, fast det skulle inte behöva vara så kraftfulla saker.

(Och ja, jag håller med om det självklara som sägs om och om igen i många vardagliga situationer, där det inte är just det informationsmässiga som är i fokus, utan andra språkliga behov. Jag tror att jag håller med Robin Dunbar om att "skvaller" är en viktig och ursprunglig funktion hos språket -- att mentalt klia någon på ryggen och säga det hen redan vet men som hen gärna vill höra.)